Tre dagar kvar...
Ligger nyvaken med maken snusandes brevid. Vi hälsar på svärfar ute i landet.
På vägen hit:
"Jag hoppas att din pappas fru inte tar upp allt det här med ÄD nu. Eller återigen börjar rabbla upp hur fantastiskt bra det är med IVF och hur bra det gick för hennes dotter som gjorde IVF. Risken finns att jag bryter ihop."
Vad händer?
"Jaaaa, hur har det gått för er nu då?"
"Eeh, inte så bra."
Maken tar min hand i soffan.
"Nej, jag hörde det. Det måste vara jobbigt. Vad tråååkigt. Och alla hormoner och sånt som påverkar kroppen."
"Ja, jo.... Mest är det ju psykiskt jobbigt när det inte går vägen."
Klump i halsen. Vill inte prata om det här. Maken försöker byta spår.
"Men nu försöker vi igen snart! Vi har embryon i frysen."
"Jahaaa, det gör ni? När då? Tänk att man kan göra det. Det är så konstigt. Att det går."
"Vi börjar behandlingen i nästa vecka och har insättning i mitten på november."
"Jaha, vad spännande med ett nytt försök. Har ni bestämt när ni inte ska försöka något mer?"
"Nej. Det går inte att bestämma i förväg. En sak i taget."
"Ja, det är kanske bra. Jag menar min sons tjej trodde inte att hon kunde få barn. Hon gjorde två IVF:er och fick barn på andra försöket. Vilken glädje! Då fick hon fina sonen. Sen rullade det på och hon fick sin dotter naturligt. Kan ni tänka er?! Nu har de två fina, fina barn. De är så söta. Och bara två IVF:er och så blev det en på naturlig väg."
"Jaha..."
Jag stirrade bara rakt fram och drack kaffe. Det brann i ögonlocken. Om inte en pensionär som har jobbat som psykolog i hela sitt liv kan förstå den smärta som finns inuti mig, så kan ingen göra det. Ingen. Det är då, i stunder som den ovan, som jag känner mig ensammast i världen. Det spelar ingen roll att min man sitter brevid och kramas och också får lyssna på dumheterna. Jag känner mig bara så otroligt liten och värdelös. Nu förstod makens pappa hur korkat hans fru betedde sig så innan jag hann reagera så räddade han situationen och kärringen bytte ämne. Händer det igen får tanten smisk av mig. Det lovar jag.
Jag har inga ägg och det vi fick vill inte ens fastna i mig. Vem kan ens tro att vi satt upp en gräns för våra försök i förväg? Vem kan vara så dum att man efter våra fyra misslyckade försök börjar hylla andras lyckade korttidsförsök? Rub it in my face, liksom!
kram
Ligger nyvaken med maken snusandes brevid. Vi hälsar på svärfar ute i landet.
På vägen hit:
"Jag hoppas att din pappas fru inte tar upp allt det här med ÄD nu. Eller återigen börjar rabbla upp hur fantastiskt bra det är med IVF och hur bra det gick för hennes dotter som gjorde IVF. Risken finns att jag bryter ihop."
Vad händer?
"Jaaaa, hur har det gått för er nu då?"
"Eeh, inte så bra."
Maken tar min hand i soffan.
"Nej, jag hörde det. Det måste vara jobbigt. Vad tråååkigt. Och alla hormoner och sånt som påverkar kroppen."
"Ja, jo.... Mest är det ju psykiskt jobbigt när det inte går vägen."
Klump i halsen. Vill inte prata om det här. Maken försöker byta spår.
"Men nu försöker vi igen snart! Vi har embryon i frysen."
"Jahaaa, det gör ni? När då? Tänk att man kan göra det. Det är så konstigt. Att det går."
"Vi börjar behandlingen i nästa vecka och har insättning i mitten på november."
"Jaha, vad spännande med ett nytt försök. Har ni bestämt när ni inte ska försöka något mer?"
"Nej. Det går inte att bestämma i förväg. En sak i taget."
"Ja, det är kanske bra. Jag menar min sons tjej trodde inte att hon kunde få barn. Hon gjorde två IVF:er och fick barn på andra försöket. Vilken glädje! Då fick hon fina sonen. Sen rullade det på och hon fick sin dotter naturligt. Kan ni tänka er?! Nu har de två fina, fina barn. De är så söta. Och bara två IVF:er och så blev det en på naturlig väg."
"Jaha..."
Jag stirrade bara rakt fram och drack kaffe. Det brann i ögonlocken. Om inte en pensionär som har jobbat som psykolog i hela sitt liv kan förstå den smärta som finns inuti mig, så kan ingen göra det. Ingen. Det är då, i stunder som den ovan, som jag känner mig ensammast i världen. Det spelar ingen roll att min man sitter brevid och kramas och också får lyssna på dumheterna. Jag känner mig bara så otroligt liten och värdelös. Nu förstod makens pappa hur korkat hans fru betedde sig så innan jag hann reagera så räddade han situationen och kärringen bytte ämne. Händer det igen får tanten smisk av mig. Det lovar jag.
Jag har inga ägg och det vi fick vill inte ens fastna i mig. Vem kan ens tro att vi satt upp en gräns för våra försök i förväg? Vem kan vara så dum att man efter våra fyra misslyckade försök börjar hylla andras lyckade korttidsförsök? Rub it in my face, liksom!
kram
Tråkigt att höra de klumpiga kommentarerna från den före detta psykologen. Man undrar ju hur det är ställt med folks empati ibland. Många kramar från Tabasco
SvaraRaderaÄrthjärna. Får man säga så?
SvaraRaderaVissa förstår bara inte.
Man får höra en del som förälder till mista barn med. Liten-känslorna kommer då.
Men du är inte ensam. Du är absolut inte ensam.
Jag finns och fler med.
Ibland undrar jag om det bara är puckon som kan trycka ur sig barn hit och höger.
Och bara snälla fantastiska människor som får kämpa.
Du är fin och toppen W. Du är fantastisk och det är människor som inte förstår som är små och värdelösa. Inte du. Du är vacker hela du.
Det är dumt att det ska vara så lätt för de korkade att såra dig som är så fin.
Jag vet hur ont det gör i ditt mamma-hjärta när folk är pantade.
Fan, du skulle sagt till henne på en gång att du blir leden när hon säger så.
Jag finns och vill väl. Ring mig om du vill gråta och vara arg. Eller bara ring så kan jag säga en massa bra saker, så kanske det känns bättre.
KRAM!
Ni har helt rätt. Ärthjärnor har ingen empati.
SvaraRaderaMärkligt hur en del människor är funtade...
Kram