Kärlek

Livet som mamma tuffar på och ofta tänker jag på ur lyckligt lottad jag är. Tänk att ÄD fungerade för oss. Som min BM sa:
"Ja, lilla Mini är ett MER mirakel än andra barn som inte kommit till via IVF. Ni har ju liksom haft en del odds emot er."
Nu är inte min BM min största favorit men hon har ett gott hjärta och hennes ord värmde verkligen ända in i hjärteroten.
En annan BM sa att Mini är lik mig. Hon har ingen aning om att Mini inte bär på mina gener, men visst, någonstans kan man nog hitta en likhet. Men mest är hon lik Fina M.

Jag tror att det där med att ÄD-barnet ska vara likt sin mamma är något som är viktigt när man ska göra ÄD. Jag tänkte mycket på det förut och det är en del av en process man måste gå igenom tror jag. Det där med likheten. Kommer jag tycka om mitt barn lika mycket som andra mammor? Kommer jag att känna för mitt barn på samma sätt som andra mammor?
Idag kan de tankarna kännas väldigt underliga i mina öron men jag har ju faktiskt tänkt de tankarna.
Idag är Mini "min". Ingen annans. Jag kan inte tänka mig ett annat barn i min famn som skulle kunna vara "mitt". Hon skulle kunna vara lik en gorilla och jag skulle inte bry mig det minsta. Faktiskt.
Det kanske är skönt för andra som funderar på ÄD att veta att det känns så. Ingen annan ÄD-mamma jag träffat har heller sagt något annat än det som jag känner.
Allt blir så självklart när barnet väl är där hos en. Det finns inga tvivel alls liksom.

Det som däremot kan vara lite ledsamt, och som jag inte riktigt var förberedd på, är andras kommentarer. Alla som har träffat Mini vill så klart påpeka vem hon är lik. Så fungerar det ju. Man tittar på en bebis och säger "Åååh, vad lika pappa/mamma hon är!". Alla gör det. Så är det bara och det kan jag hantera. Det jag hade svårt att hantera var en släkting som inte kunde sluta tjata om likheter. T.o.m. Fina M reagerade på hennes tjat.
Hennes kommentarer som fälldes under ett tretimmarsbesök och som jag ogillade starkt:

"Men åååh, hon är inte lik NÅGON av er! Alls!" (Jo, Fina M enligt alla andra)
"Inte ens ÖRONEN är något hon fått från er!" (Vem f-n bryr sig....)
"Tänk, vad olik hon är er." (Nej, hon har väldigt mycket från oss båda när man lärt känna henne)
"Man kan inte tro att hon är er eftersom hon inte liknar er alls." (Nej, för det är ju likheten som avgör om man är ett barns förälder....)
"Hon ser ut som Fina M:s mamma." (Faktiskt ingenstans. Jämför inte mitt söta barn med en 78-årig tant du träffat en gång.)
"Wilda, hon har inte dina fina långa ögonfransar!" (Nej, och dina tre barn är inte lika dig alls heller!)
"Hon är JÄTTELIK fina M:s mamma." (nej, hon ÄR verkligen inte det.... Sluta tjata.)
"Alltså, jag kan verkligen inte se något av er i henne." (Men GE dig!)
"Hon är inte lik någon." (Här sade jag att Mini får vara lik en GORILLA om det vore så, jag bryr mig inte om likheterna som du tjatar om, jag älskar min unge mest på jorden liksom.)

Ja, det var nog en hel del till angående det här med likhet som slank ur släktingens fula mun. Men ni förstår konceptet hoppas jag?
Vilken mamma som helst skulle nog reagera på alla dessa kommentarer om likheter mellan barnet och föräldrarna. Det enda man vill höra som nybliven förälder är att ens barn är en fin liten bebis. Det är allt.
Med ÄD i ryggen och gravidhormoner som susar i kroppen, så blir det lite känsligt när det blir för många likhetsjämförelser, i alla fall för mig. På kvällen var Mini lite kinkig och jag fick inte till amningen (har råkat ut för mjölkstockning och bröstböld som heter duga, men det är en annan historia) och tårarna började trilla. Duger jag? ÄR jag mamma på riktigt? Kommer det här att fungera? Kommer Mini att knyta an till mig på riktigt?
Fina M bedyrade att det var släktingen som var dum och att allt är i sin ordning. Och det är det ju. Jag var bara inte beredd på denna arsenal av frågor och kommentarer, från en och samma person, kring vårt barns likheter med oss. Det blev lite mycket att hantera och jag hade faktiskt blivit lite sur även om det inte var ÄD inblandat.

Så, vad vill jag säga med detta? Jo, ni som funderar på ÄD eller gjort ÄD, fortsätt att gå er egen väg och tänk på att det är ERT barn. Alltid. Kärlek, kärlek, kärlek!

KRAM