Väntar, väntar, väntar....

Det här är fasiken hur galet som helst. Ingen mens än.
Förbaskat också. Det är vad det är!
Hur lång cykel kan man ha egentligen!?!?
Men de senaste tre dagarna har det spänt lite i nedermagen. Så kanske, kanske...
Jag förstår mig inte på min kropp alls längre. Den gör precis som den vill.

Apropå kropp, härom dagen tänkte jag anmäla mig till PT-online hos Olga igen. Ta tag i mig själv, once and for all, liksom. Men så kom jag på att om jag anmäler mig med start i januari så kommer jag förhoppningsvis att vara gravid, så den träning jag vill åt (obekymrad, hård, kul träning, inte gravidträning... jag vill ha egoistträning, hihii!) kommer inte att vara så bra. Gissar jag. Elelr så har jag fel, men jag vill inte chansa. Jag vet hur jag resonerade när Mini skulle komma.
De gånger vi inte lyckades med IVF:er pch ÄD så tränade jag. När det var dags för Mini-försöket så gjorde jag INGET. Jag låg på soffan i två veckor. Ända till testdagen! Jo, jag tog promenader för att hålla igång blodomloppet i livmodern. Hihii! Jag är kanske lite överförsiktig och nojjig, men det fungerade (om man ser det på det sättet) så nu vill jag inte avvika från det. Jag vill göra som förra gången....

Men den här gången har jag verkligen problem med att komma ihåg vitaminer, järntabletter och folsyra. Jag missar dem ständigt! Dags att ställa alarmet på ifånen, kanske...? Ja, så får det bli.

Och mensväntan fortsätter....

KRAM