Sakta men säkert

Ibland blir jag så trött på allt det här med ÄD. Inte som förr med avgrundsdjup sorg, utan bara så trött. Kanske för att jag blir påmind om kämpandet och avgrunden. Jag vill ju bara njuta av att drömmen blivit sann, inte hålla på igen...
Men så finns det stunder när jag blir så glad och upplyft att det inte stör mig att vi får kämpa igen. Ikväll var det så.
Kl 18:43 ringde Fru Gyn om proverna. Hon ville bara kolla om jag tagit det där sista hcg-provet och om jag fått svar från AVA. En fredagkväll! Jag smälter i hjärtat. Fasiken, vad bra hon är!
Eftersom AVA just idag har svarat att de bara har ett test utan olika varianter på testerna, av varje test (jo, det lät ju klokt...) så bestämde vi att Fru Gyn skriver remiss på de prover hon tror kan vara bra och så får vi se vad som händer.

Kliniken frågade också om jag vill köra på i den här cykeln... Ja! Det var därför som provfrågan dök upp...ju. Tänkte jag. Jag fick i alla fall svaret att jag ska höra av mig första mensdagen. Det blir stressigt eftersom jag vet att jag ska ta Progynon dag 2 och jag måste ha medicin hemma då. Jag får nog ta tag i det där med recept igen så att jag har medicin när det behövs. Den nya koordinatorn verkar inte lika rutinerad som den förra (tänker på att hon måste meddela oss svenskar om medicinbehovet i god tid så att vi hinner hitta någon doktor som ordnar med recept). Men det blir hon nog snart!
Usch, jag låter nästan stöddig men det är absolut inte så jag menar. Jag tror bara att jag har blivit luttrad. Och så har jag redan min dröm uppfylld så jag är inte lika sorgsen. Bara ni inte tror att jag är nonchalant, för det är jag inte. Jag planerar nog bara lite väl mycket just nu.

Imorgon ska vi fika hos soplocksmällargrannen. De har visat sig vara urtrevliga och de fick en bebis på Långfredagen. En fantastiskt söt liten tjej!
Och så ska vi ut och titta lite på tomten vi köpt. Där ska det byggas hus snart... Mer om det sen.
Men till dess:

Kram på er!