Det gåååår bara inte att koncentrera sig på någonting annat. Helt omöjligt! Jag har tittat på VUL-bilden flera gånger. Jag vet inte varför men det är kul. Det gör allt lite mer reellt helt enkelt.
Jag längtar av vansinne till maken kommer hem så att jag får visa den för honom. Hmmm, kan nog gissa mig till reaktionen redan nu. Han kommer att se ut som ett frågetecken och fråga var på bilden han ska titta, hahahaa! Helt förståeligt.
Jag tror att jag kommer att orka springa i en hel evighet på löpbandet idag. Har MASSOR med energi.
Förresten så såg jag på FL att någon tyckte synd om barnen när någon över 40 år får barn. Hahahaaa! Varför är det synd om barnen? För att alla föräldrar över 40 år äter upp sina barn?! Jo, så är det nog. Jag säger då det, en del människor är helt tossiga. De har inte vett nog helt enkelt. Inget att göra något åt.
Kram till alla "barnätare" därute (och till er andra smarta typer också)
Jag slår fortfarande ett slag för epigenetikens värld! Till alla er som undrar och funderar på ÄD - jag tror att lite info kring det här med epigenetik kan få er att känna er liter mer "delaktiga" i själva genfrågan kring att få barn via ÄD. Vår omgivning påverkar generna i generationer. Det handlar om arv och miljö och dessas påverkan på våra gener. Och det börjar redan när vi ligger i mammas mage.
Här är dokumentären "Ghost in your genes" från BBC Horizon. Se, lyssna och lär.
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5
Vi biologiska mammor, vi som bär barnet i vår mage, är alltså i allra högsta grad med och "formar" vårt barn. Vårt liv och leverne påverkar barnet helt enkelt. Med detta som underlag ska jag härmed undvika ALLA schlagerdängor när jag är gravid. Flera generationer kan ju bli förstörda! Hu, vilket ansvar.... ;o)
Och så lite infotext om programmet:
"Biology stands on the brink of a shift in the understanding of inheritance. The discovery of epigenetics hidden influences upon the genes could affect every aspect of our lives. At the heart of this new field is a simple but contentious idea that genes have a 'memory'. That the lives of your grandparents the air they breathed, the food they ate, even the things they saw can directly affect you, decades later, despite your never experiencing these things yourself. And that what you do in your lifetime could in turn affect your grandchildren. The conventional view is that DNA carries all our heritable information and that nothing an individual does in their lifetime will be biologically passed to their children. To many scientists, epigenetics amounts to a heresy, calling into question the accepted view of the DNA sequence a cornerstone on which modern biology sits. Epigenetics adds a whole new layer to genes beyond the DNA. It proposes a control system of 'switches' that turn genes on or off and suggests that things people experience, like nutrition and stress, can control these switches and cause heritable effects in humans. In a remote town in northern Sweden there is evidence for this radical idea. Lying in Överkalix's parish registries of births and deaths and its detailed harvest records is a secret that confounds traditional scientific thinking. Marcus Pembrey, a Professor of Clinical Genetics at the Institute of Child Health in London, in collaboration with Swedish researcher Lars Olov Bygren, has found evidence in these records of an environmental effect being passed down the generations. They have shown that a famine at critical times in the lives of the grandparents can affect the life expectancy of the grandchildren. This is the first evidence that an environmental effect can be inherited in humans. In other independent groups around the world, the first hints that there is more to inheritance than just the genes are coming to light. The mechanism by which this extraordinary discovery can be explained is starting to be revealed. Professor Wolf Reik, at the Babraham Institute in Cambridge, has spent years studying this hidden ghost world. He has found that merely manipulating mice embryos is enough to set off 'switches' that turn genes on or off. For mothers like Stephanie Mullins, who had her first child by in vitro fertilisation, this has profound implications. It means it is possible that the IVF procedure caused her son Ciaran to be born with Beckwith-Wiedemann Syndrome a rare disorder linked to abnormal gene expression. It has been shown that babies conceived by IVF have a three- to four-fold increased chance of developing this condition. And Reik's work has gone further, showing that these switches themselves can be inherited. This means that a 'memory' of an event could be passed through generations. A simple environmental effect could switch genes on or off and this change could be inherited. His research has demonstrated that genes and the environment are not mutually exclusive but are inextricably intertwined, one affecting the other. The idea that inheritance is not just about which genes you inherit but whether these are switched on or off is a whole new frontier in biology. It raises questions with huge implications, and means the search will be on to find what sort of environmental effects can affect these switches. After the tragic events of September 11th 2001, Rachel Yehuda, a psychologist at the Mount Sinai School of Medicine in New York, studied the effects of stress on a group of women who were inside or near the World Trade Center and were pregnant at the time. Produced in conjunction with Jonathan Seckl, an Edinburgh doctor, her results suggest that stress effects can pass down generations. Meanwhile research at Washington State University points to toxic effects like exposure to fungicides or pesticides causing biological changes in rats that persist for at least four generations. This work is at the forefront of a paradigm shift in scientific thinking. It will change the way the causes of disease are viewed, as well as the importance of lifestyles and family relationships. What people do no longer just affects themselves, but can determine the health of their children and grandchildren in decades to come. "We are," as Marcus Pembrey says, "all guardians of our genome."
Så där, ja! 9-10 mm tjock är den och det är "idealiskt" och "faaantastiskt" fint och bra, säger min helt underbara karaktär till gynekolog. Då kan jag ju inte bli annat än glad! Den är treskiktad (vad nu tusan det är men det lät förbaskat bra). Och kan ni tänka er, gynekologen skrev ut bilden från VUL:et. Med små kryss på så att vi kan se hur och var hon har mätt slemhinnan. Den bilden ska absolut sparas. Vi sparar ALLT som har med den här ÄD:n att göra. Det blir en bra historia att berätta för bebisen sen.
På AVA sa det samma sak. "Jättebra!" (obs, med mumintrollsdialekt). Nästa steg är att vår donator ska på undersökning på fredag morgon. Efter den ringer AVA till mig med besked om när vi behöver vara där.
Gaaaalet spännande!!! (nu, först nu i denna sekund, börjar jag nog förstå att det här verkligen händer...)
6 dagar kvar.... Sitter på ett fik och äter frukost i väntan på att besöka gyn. Undrar hur tjock den där slemhinnan är egentligen? Och undrar vad AVA säger när jag ringer dem efteråt? Både maken och jag vill boka hotellrum. Och båtbiljett. Idag kanske vi äntligen kan göra det.
Min vän som dog. Vi vet inte varför. Ingen verkar veta men mina vänner i Holland försöker få klarhet i det. Vi vet inte ens HUR han dog. Det låter otroligt men så är det. Visst är det jobbigt att någon försvinner ur ens liv men att inte veta hur eller varför gör att det känns väldigt ouppklarat. Jag vill veta och gå vidare. Jag vill skicka honom en tanke då och då, inte fundera på varför eller hur det hände.
Snart dags för VUL. En liten milstolpe som uppnås. Nytt liv ska skapas snart.
Nu har jag funderat en del på en sak som jag inte riktigt kan släppa. Jag behöver lite input och åsikter från er helt enkelt!
Det är så här: Sedan jag och min man började fundera på ÄD så tycker jag att det finns så lite info därute. Det finns liksom ingen att fråga. Det enda forum jag hittade var på Familjeliv.se och det känns fortfarande inte helt bra. Jo, och så Barnlängtan också så klart.Jag vill liksom bolla och diskutera känslor och mer praktiska frågor och det blir svårt på FL ibland. Den här bloggen är ju främst till för mig och för de som är intresserade av ÄD och kanske söker, precis som jag, mer information (både rena fakta och känslomässig info).
Därför har tanken slagit mig att jag och ni som läser här för att ni själva funderar på ÄD eller för att ni också bestämt er för att genomgå en äggdonation eller för att ni kanske t.o.m. är donatorer, kanske skulle ses någon gång? Skulle inte det vara ganska kul och samtidigt kännas ganska skönt att få träffa folk som er själva och bolla era undringar och känslor med? Visst, jag har min man som jag så klart pratar MASSOR med men han är ju precis som jag en novis på det här. Det skulle vara kul att få prata med andra om samma saker. Få jämföra sina känslor, få info om olika kliniker, få höra andras historier om IVF:er och ÄD, och bara få bekräftat att man inte är dum i huvudet eller ensam om sina knasiga tankar man har ibland. Tycker inte ni det? Jag tycker det.
Därför undrar jag till en början hur många som skulle tänka sig att ses? Ni kan väl lägga in en kommentar här eller maila på min mailadress högst upp här i bloggen så får jag ett hum om hur många vi kan bli? Sen bestämmer jag ett datum lite länge fram i tiden (kanske i slutet på september eller i mitten på oktober) så att alla kan hinna planera in en träff, och sen ses vi helt enkelt! Jag letar reda på ett fik mitt i Stockholm någonstans så att det är lätt för de flesta att ta sig dit. Stockholm väljer jag för att jag bor där i krokarna. Och bor man inte i Stockholm så är det ju urkul om man kan vara med ändå! Alla är välkomna!
Så vad säger ni? Är mitt förslag uselt så behöver ni inte säga det för då blir jag så deppig, hahahaaa! Men vill ni ses så skriv en rad!
Kram på er!
PS. Jag har i alla fall fått en tjej som visat intresse redan nu! Så vi är i alla fall två redan nu. D.S.
Förbenade förråd! Bli klart någon gång! Önskar att jag kunde trolla. Och då skulle jag inte bara trolla klart ett förråd ska ni veta!
Dags att ta dagens andra piller. Eller femte förresten! För varje morgon tar jag fyra piller. En Progynon, en vitamintablett med extra folsyra i och två med en massa B-vitamin i för att mitt trista hår kanske får mer liv av det (inbillar jag mig...).
Redan vaken trots att det är helg. Och det är bara 9 dagar kvar. Ensiffrigt!
Jag har en liten känning i nedermagen. Det spänner lite liksom. Jag inbillar mig att det beror på att jag har en tokbra slemhinna som bara skriker efter att få bli matad med ett litet embryo som ska fastna där.
Idag ska förrådet göras klart också. Äntligen! Sen blir det tvättstugan som ska organiseras....
-"Du är trött", sa hon på sin kinesiska brytning (som för övrigt kan låta lite som när man pratar med bebisröst ibland). "Jättetrött?" -"Ja, jo... jag somnade nästan på väg hit faktiskt", svarade jag. För jag ville bara sova när jag satt i Söderledstunneln på väg till Dr Ma. Det var så mörkt och mysigt i tunneln. Dr Ma bara skrattade.
Jag tror att jag är trött av ren anspänning. 10 dagar kvar. Ska det fortsätta så här finns det risk för att jag somnar vid själva införandet av embryot. Jag kanske t.o.m. snarkar. Då får min man skämmas... För det har inte jag vett till.
Innan behandlingen sa jag också att jag absolut INTE skulle dricka alkohol. Alkohol motverkar ju östrogen. Men det är tur att man är människa för vi har ju faktiskt den funktionen inbyggd i oss att vi kan ändra oss om vi vill. Jag gillar viner. Jag tycker verkligen att det är kul med vin. Bortsett från att man kan bli vääääldigt glad av vinet i sig. Jag tycker liksom att vin är lite intressant. Men jag är långt ifrån någon vinexpert eller vinsnobb. Jag bara gillar att prova olika sorter och försöka lära mig lite. Just därför är det aptrist att inte ens ta ett glas när behandlingen pågår. Jag är ju inte ens gravid! Så ikväll så tar jag ett glas vin. Busigt värre. Så jag bröt min plan. Så kan det gå.
Jag har också förstått att det inte är långt kvar tills jag måste avstå ännu fler saker. Därför har jag bokat lördagen den 4:e september för mig. Jag ska bada, jag ska bada bastu, jag ska göra ansiktsbehandling, jag ska äta ostar, jag ska dricka vin (bara ett eller två glas), jag ska äta prosciutto, jag ska äta fiskar (vilka som helst) och jag ska...ja, jag ska göra och äta allt man inte får göra eller äta när man är gravid helt enkelt. Maken hakar på som sympatisör. Det kan inte bli bättre. Vilken bra dag det kommer att bli!
Idag ska jag till Dr Ma igen för tusende gången (känns det som). Sist jag var där så undrar jag om inte en person jag känner till var där. Hon sa nämligen ett namn ("Hej XXX") som inte är så jättevanligt och jag vet en med det namnet som går där. I så fall säger jag hej via bloggen nu istället. Jag låg till vänster om dig i onsdags vid 17.45! Hej, hej! :o)
Hmmm, jag hade tänkt att boka hotell igår eller idag men tycker faktiskt att det kan vänta. Det är nog bra att vänta till på tisdag efter VUL och telefonsamtal med AVA. Då vet vi mycket bättre var vi står i behandligen och hur det går för donatorn. Ja, så får det bli. Det känns bäst så.
Ikväll är det lite kalas med jobbet. Tur att jag bor en bra bit från jobbet så att ingen misstänker något när jag tar bilen dit och hem.
Och jag sträckte förresten magen igår. MAGEN. Jag trodde aldrig att jag skulle sträcka magen. Mitt i mitt och makens bollkastande. Fasiken, vad rädd jag blev. Det första jag sa när jag hamnade på golvet var "Blindtarmen. Fan, där sprack den." Och så dök tankar upp på operation och en inställd äggdonation. Men det var inte blindtarmen. Det var en sträckt magmuskel.
Nu ska jag skriva ett allvarligt eller i alla fall seriöst, inlägg. Rakt från hjärtat.
Jag har insett att det är många, många därute som kämpar för att bli med barn. Jag själv och min man är två av dem.
Kanske skriver jag den här bloggen för att informera de som inte vet något om hur det är, kanske skriver jag den bara för mig själv. Eller så skriver jag den för att kanske få bidra med lite, bara liiite, inspiration och hopp till andra som vill få barn därute och som kanske funderar på äggdonation. Jag har i alla fall lovat mig själv att inte hålla inne några som helst känslor eller fakta kring behandlingen här i bloggen. Allt ska ut. Så här kommer lite tankar.
Jag blir så ledsen varje gång jag hör om en misslyckad IVF. Det tynger uppriktigt mitt hjärta för jag har varit där. Jag har känt den där fullkomliga känslan av tomhet, ensamhet och utelämnande. Jag har gråtit floder. Jag har suttit uppkrupen i vår soffa och hulkat fram min sorgsenhet mellan tårar och snor. Jag har stirrat upp i taket. Jag har sjukskrivit mig för att sorgsenheten behövt ta sin tid att bli överkommen. Jag vet.
Den dagen jag satt i soffan och grät och vi bestämde oss för att ställa oss i kö för äggdonation så lättade mitt hjärta. Inte mycket, men nödvändigt så att jag kunde greppa situationen. För marken ville inte riktigt bära mig just då. Så ledsen var jag.
Vi ställde oss i kön för att inte förlora tid. Det var vår första tanke i alla fall. Vi mailade till AVA i Åbo och det tog bara någon dag så hade de svarat. De gjorde allt rätt. De skrev utförligt vad som gällde, skickade med anmälningsblankett och information. Vi anmälde oss och sen började jag läsa på...
Ju mer jag läst om äggdonationer, desto mer har ljuset gått upp för mig och jag har förstått att den osmidiga läkaren som sa att det var kört för oss med IVF faktiskt gjorde oss en tjänst. Vi handlade efter vår förmåga och våra känslor.
Till en början var jag emot det. Det kändes inte...erhm, "bekvämt" med att någon annans "ägg skulle ligga i mig och gro". Idag tycker jag att det var konstigt att jag tänkte så. För jag skulle ju inte ha något emot att ta emot donerade spermier t.ex.. Och det är ju, precis som ett ägg, en könscell. De behövs för att skapa liv. Könsceller. En från en kvinna och en från en man. Enkelt.
Men så var det det här med biologisk mamma. Det skulle jag ju inte bli... Ack, så fel jag tänkte. Det blir jag visst det. Jag är bara inte en genetisk mamma. Jag blir biologisk mamma. Ja, mamma, det blir jag hur som helst. Barnet lever i mitt liv. Precis som vilket annat barn som helst. IVF-barn, vanligast tillkomna barn, adoptivbarn, fosterbarn... Precis samma sak. Alla har en mamma på ett eller annat sätt.
När jag sedan läste om epigenetik, ja, då såg jag allt som helt naturligt. Jag blir biologisk och epigenetisk mamma! Eftersom barnet växer i mig och min värld så är jag med och påverkar barnet redan när det är i magen. Epigenetik handlar om att våra gener också styrs av vår omvärld. Den börjar redan i magen. Jag är alltså i allra högsta grad med på ett genetiskt hörn i barnets liv. Barnet kanske får lite ovanor ärvda från mig ändå....
Så, vad är grejen? Idag är jag så glad att vi inte fortsatte med våra IVF:er för jag har förstått att det skulle inte fungera på oss. Jag har ingen äggreserv kvar. Och skulle det dyka upp ett ägg eller två så skulle de vara halvruttna. Det är tråkigt men skönt att ha fått den insikten och acceptera den. Därför känns äggdonation som en andra chans för oss. Den insikten kan jag betala guld för. Det har gett mig en sån otrolig lättnadskänsla och framtidstro att det är nästintill löjligt. Visst, det kan misslyckas men då försöker vi igen med eventuella nedfrysta embryon som finns kvar på lager. Och går inte det, ja, då har vi inga fler val. Då blir vi väldigt ledsna men vi har i alla fall gjort allt i vår makt och slapp lida alltför länge på vägen.
Jag önskar alla att få uppleva den tilltron till att det är möjligt att få bli mamma. Alla.
12 dagar kvar! Hmmm, undrar när vi får reda på att vi ska åka över? Jag vill boka båtbiljett och hotell. Hotell ska jag nog boka idag förresten. Vi kan alltid ändra bokningen om vi hör av oss något dygn innan. Båtbiljetten får vänta men det känns heller inte så akut.
Jahapp, en ny kväll med träning på schemat. Jag har dock börjat tvivla på träningens nytta eftersom jag åt chips medan jag lagade mat... Och så såg jag att vi har ostbågar kvar i skåpet sedan kräftskivan. En stor påse som aldrig öppnades. Så tråkigt.
Idag föreslog jag för maken att vi kunde åka och äta på en skaldjurskväll i oktober på ett bra ställe vi varit på förut. Men så insåg jag att man kanske inte kan äta all sån mat då. Härligt!!! Hoppas att det blir så.
Då insåg jag också att jag måste äta prosciutto och ostar till vansinne fram till vecka 36.
Jag får nog glömma det där med att kulmagen ska bort. Och förhoppningsvis blir den inte mindre än på ett år heller...
