Livslust

Så. Jävla. Bra.

Josefine Bornebusch

(endast tillgänglig i 29 dagar till)

Kram

Morsor och en lögn....

Så är midsommar över. Det gick för fort!

Vi har firat med en massa andra par och barn. Totalt var vi 14 vuxna och 8 barn... Full fart med andra ord.

Jag har njutit av sill men skippat nubbe. Dock blev det några glas vin och massor av grillat på kvällen. Som sig bör. Sådär lagom.

Och så lite gnäll: Jag har haft kul men har kommit hem med en liten bitter eftersmak. Det är det där med tvåbarnsmammor som tror att de vet allt om barn för de har minsann TVÅ. Jag är mindre vetande och naiv tydligen, för jag har bara EN.

Jag har konstant fått tips om vad jag och Fina M ska göra och hur vi ska sköta våra rutiner och lilla Mini. Tre morsor, två farsor och en singelkille har varit på oss om oombedda "tips" och råd och morsorna har absolut varit värst. Knappt uthärdligt faktiskt.

"Med en unge så tänker man efter hela tiden och är så noga. Med två så bara kör man på och har allt klart för sig. Det är DÅ man blir morsa!" (med lite nedlåtande ton och blick på mig)

"Vad gööör hon därinne egentligen? Det tar ju sån tid!" (en morsa som mycket väl visste vad jag gjorde och gnällde till Fina M när jag var inne på toan och bytte bajsblöja på Mini med efterföljande nedkissning samt byte av utstyrsel på Mini)

"Jag värmer vällingen så här för det är mycket bättre och går fortare." (oombedda instruktioner när Fina M värmer med vattenbad eftersom de inte har micro som tar 15 sek...)

"Och jag värmer så här!" (nästa morsa som tror hon vet bäst)

"Jaså? Så här tyckte vi var bäst." (en tredje morsa som vill visa sig på styva linan samtidigt som de andra två. Fina M tappade målföret och bra stirrade på mig... Smajl, liksom)

"Ammar du?" (Men för faan!!!)

"Hur ofta ammar du?" (suck)

"Skit i att amma! Det är bara jobbigt!" (Men för bövelen!)

"Du ger väl henne mat också?" (Näe...jag svälter min dotter... Så klart Mini får MAT!)

"Ja, alltså, säg till om jag frågar för mycket men har ni försökt att få henne länge? Ni vet, X och Y har ju t.ex. gjort IVF...." (en morsa som jag träffar en gång per år lägger näsan i blöt)

"Asså, jag kan inte fatta att DU är småbarnsmorsa!" (hmmm, det där skulle jag vilja ha utvecklat... vad har hon för bild av mig...egentligen?)

"Men låt Mini få suga på heeela päronet istället för att få på sked, om hon nu vill det!" (en morsa som lägger sig i HUR jag matar Mini)

"Kan vi inte bära hit lilla Mini så kan hon sova här hos oss? Eller vaknar hon då?" (en morsa som tycker att det är lämpligt att en 5-månaders ska ligga och sova bland skrikande barn, högljudd skräpmusik och fulla vuxna när hon redan ligger och sover med sin pappa i ett litet gästhus längre bort på tomten)

"Asså, har ni inte med er en babysitter?" (morsa som tror att vi har tagit med hela hemmet för en enda övernattning i skärgården)

"Asså, har ni inte med er en babywatch?" (tre olika personer som stör sig på att Fina M gick och lade sig tidigt så att Mini fick sova i lugn och ro)

"MIN dotter kunde sitta när hon var i Minis ålder. Det ni!" (vem bryr sig...?)

"Har ni fått sova något?" (flinande morsa som tror att Mini aldrig sover bara för att hon vaknade när morsans 4-åriga son gallskrek på pin tji konstant under gårdagen)

"Asså, guuuuud, vad jag är glad att jag inte har en sån där liten unge längre!" (Skruvad morsa.... Ursäkta? Vad är det för fel med små bebisar?!)

"Men, att ni inte tog med en babywatcher! Det hade vi och det är sååå bra... blablablablablaa...."

Vid den sista kommentaren så sa jag högt under middagen att det nu fick vara nog. Jag tackade för alla tips och oombedda råd jag fått av alla, men att vi gärna tar hand om vår dotter på vårt sätt och frågar om det är något vi undrar över. Jag sa också att jag var lite trött på alla "goda råd" och att jag bara ville njuta ett glas vin och prata strunt.

Det blev helt tyst runt bordet. För JAG hade ju liksom brutit en sån där "regel". Den där som säger att man ska vara artig och tyst och trevlig. Men nu är ju inte jag en sån person. När jag ruttnar så KAN jag inte vara tyst till slut.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför folk tror att det är ok att kommentera andras liv konstant. Varför? Och gärna på ett sånt där sätt som gärna är lite nedlåtande. Visst finns det kommentarer ovan som säkert inte är stötande om någon annan säger dem, men de kom från personer som tror att de är lite mer än andra. Sånt blir jag gaaalen på!

Och varför tror en del mammor att andra mammor inte klarar sig utan deras råd? Varför tror de att de är Moder Jord?

Mest sårad blev jag över hon som undrade om vi jobbat länge på att få Mini. Faktiskt. Egentligen borde jag kanske bli glad men frågan ställdes inte av omtanke. Den var enbart av nyfikenhet och det känns bara så otroligt trist. Varför kan man inte bara glädjas åt att vi har fått en liten dotter? Varför måste man veta hur hon kom till? Det är ju ytterst personligt!

Jag förstår faktiskt inte att man ställer en sån fråga. Det är verkligen heldumt.

Därför ljög jag. Jag sa att Mini "bara kommit till".

"Vilken tur ni hade då'ra", blev svaret. Och jag misstänker att hon syftade på vår ålder och fertiliteten men jag orkade bara inte kommentera något så dumt. Så jag var tyst. Det var ändå så skönt att få ljuga hennes nyfikna näsa rätt upp i ansiktet. Hehe.

Men, nu skriver jag mest om det trista som hände på midsommar. Vi HADE faktiskt trevligt också. Jag lovar, hahahaaa! Den mesta tiden gick åt till att ha trevligt och det är ju så otroligt kul att få träffas när man inte ses så ofta.

Nästa år undviker vi dock att fira med de där morsorna som vet bäst... Orka lyssna på deras dravel ett år till liksom!

Nu tar jag sommarlov från bloggandet. Händer det något i syskonverkstan så dyker jag i och för sig upp här igen.

Glad sommar!

KRAM

Tjohoo!

Hörrni! Glad Midsommar, på er!!

Fira noga.

KRAM

Olagliga syskon

Alltså, det här med likhet igen... Här har jag gått och oroat mig för genetiska likheter och sånt, och så visar det sig att det inte har ett dugg med saken att göra. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: KÄRLEK

Det är bara så enkelt. Det är omåttlig kärlek det handlar om. Lilla Mini har legat i min mage, det är JAG som har tryckt igång knapparna i genetikens koder och skapat Mini tillsammans med Fina M, tack vare ett bidrag. Det är jag och Fina M som tar hand om och avgudar vår dotter. Ååh, jag är så kär att det gör ont!

Idag blir hon 5 månader och jag blir bara mer och mer tacksam över att vår ÄD lyckades till slut.

Tänk om IVF inte hade funnits. Usch, jag vill inte tänka tanken!

Imorse när jag ammade henne (kl 04:00...puh!) insåg jag att vi nog kan sluta att amma nu. Hon äter mer än vad jag producerar så bara 1,5 timme senare slukar hon en hel omgång ersättning och mumsar glatt i sig en smakportion av ett päron. Hon älskar päron så en smakportion av det brukar resultera Mini-extas!

Men nu var det inte det jag ville skriva om... Tillbaka till amningen. Jag insåg i alla fall att vi lika gärna kan sluta nu, så efter midsommar blir det enbart ersättning och smakportioner. Och invänta första mensen. Idag ska jag också skicka en fråga till AVA om hur jag gör om mensen inte dyker upp. Jag är ju så oregelbunden av mig och jag gissar att efter en graviditet så här så vill de inte bara ge mig hormonstimulering så att den kommer igång. Men det är så klart bara mina egna gissningar så ett mail till dem är nog nödvändigt.

Och så tänker jag en del på det här med reglerna kring syskonförsök och ÄD. Att man inte får hjälp med det i Sverige. Inte ens om man betalar själv! Hade det handlat om vanlig IVF så hade det varit något helt annat. Då får man betala själv, men ÄD går inte för det får bara göras via landstinget (utom i Umeå där en privatklinik samkör med landstinget på något märkligt "kompis"-sätt...).

Självklart tycker jag att man bör få försöka bilda sin familj som man själv vill och på ett sätt som passar ens förutsättningar. Därför borde staten faktiskt subventionera det. Preciiiiis som för alla andra skattebetalare och deras olika förutsättningar för hur deras liv ser ut.

För det är ju det det hela handlar om, ens liv och kommande liv.

Att hävda, som en del gör, att det handlar om barnets rättigheter, det ofödda, icke-existerande barnet, är bara dravel tycker jag. Varför ska andra avgöra mitt eventuellt kommande barns rättigheter? Är jag inte kvinna nog att bestämma det själv? Att få ge liv åt ett barn som får all min kärlek? Tydligen inte, enligt svensk lag och vissa politiker (läs: KD).

Jag tycker att det är förnedrande och nedvärderande med såna lagar och förordningar. Såna som säger hur andra ska leva och göra. Som att homosar inte fick gifta sig i kyrkan. Eller att man inte får göra syskonförsök. Eller att man inte kan få hjälp av surrogatmammor. Eller, ja, ni förstår vad poängen min är.

Jag kan förstå att vi har lagar mot att stjäla eller mörda, men att få bilda en älskvärd familj på sitt eget sätt, varför är det olagligt? Eller "nästan" olagligt. För om jag åker till ett annat land och gör ÄD-syskon så är det tillåtet. Varken jag, min man eller vår avkomma är olagliga. För vi har bildat familj i ett annat land och kommer hem med en ny statsmedborgare som kan bringa intäkter till Sverige. Vi är lagliga, trots att vi gjort något som man inte får göra i Sverige. Ett syskon till vår lilla tjej. Vår lilla fina familjedröm är olaglig. Men ändå inte. För lite smaskiga medborgarintäkter är ju inte fel, liksom.

Gamla, fiiina, Sverige. Vi som inte är med i krig, men tillverkar vapen. Vi som inte var med i världskrigen, men släppte igenom nassar till Norge. Vi som inte har mul- och klövsjuka, men är det enda land i Europa som inte har kontinuerliga kontroller för den sjukdomen. Vi som är så hänsynsfulla, ja, nästan blyga, men som inte ens kan använda blinkers när vi byter fil.

Vi som är så jäkla präktiga och som vet hur allt ska göras.

T.o.m. hur enskilda människor ska få bilda sina egna familjer, vet vi hur det ska göras i detta avlånga land.

Men jag är inte bitter. Nej, då. Bara lite förbannad på att andra säger åt mig vad jag ska göra. Att jag bara ska ha ett barn enligt svensk lag. För så är det.

Förbannat 1800-talsdravel, är vad det är!

Nu ska jag gå och banka tvätten i ån och sen ska jag fundera på om jag borde flytta utomlands. När föräldraledigheterna är över, förstås. Då har jag fått ut det bästa ur Sverige och kan låta våra intäkter som statsmedborgare gå till något annat, mer tacksamt, land.

Kramar från en som vill ha sin familj

FK-argument!

Asså, det stör mig något fruktansvärt att Försäkringskassan har beslutat att ändra reglerna för ersättning för ÄD som är gjort i annat EU/EES-land.

Beslutet gäller alltså från den 1:a april i år och avser de som har gjort ÄD med anonym donator. Man hävdar att det är emot lagen i Sverige.

Ok, det köper jag. MEN...

Det jag inte gillar är att de struntar i om man gjort ÄD innan den 1:a april, och även avvisar ansökningar som inkommit FÖRE det datumet. Det är inte OK. Det måste bara finnas att ett sätt att överklaga såna beslut.

Det finns en tjej i en tråd på Familjeliv.se (inlägg nr 189) som verkar ha kommit på en bra anledning till att man ska överklaga. Likabehandlingsprincipen. Underbart ord!

Den går ut på att alla myndigheter ska behandla alla lika. Så om någon fått ersättning med anonym donator INNAN den 1:a april i år så bör alltså alla som har gjort ÄD med anonym donator innan det datumet få ersättning.

Det är ett toppenargument, tycker jag!! Fasiken, ibland är FL fantastiskt.... Jag hade i alla fall använt det argumentet och överklagat. Hoppas att några gör det och hinner få ersättning innan FK ändrar något igen.

Jag är glad för min egen skull, att jag var en av de första som sökte ersättning för ÄD utomlands. Men med den nya regeln hos FK så sjönk glädjenivån något...

Kram på er

Sammanfattande epigenetik-text

Och så har jag fått ett tips om en kanonbra text angående det här med genetik och äggdonation. Jag bara MÅSTE dela med mig. Så bra är den!

Giftovlife.se

Kram på er

Suck

Lyssnar på P4 och Alf Svensson är gäst. Han tycker inte att ensamstående kvinnor ska få inseminera sig för det handlar om barnens rätt till båda föräldrarna.

Och så tycker han inte att homopar ska få gifta sig i kyrkan. Suck.

Alf, du har visst missat det mest elementära i livet: Kärlek.

Hoppas att du får det av någon, för av mig får du det då rakt inte.

Kram till alla utom Alf (och KD).

Dagar

Jag är ju lite "minifeminist". Sådär lite lagom feminist, liksom. Främst är jag nog en som gillar när alla dörrar står öppna för alla, oavsett kön och bakgrund. Så jag är stark förespråkare till att man delar på föräldradagarna t.ex.. Men...

Så sitter jag här med världens underbaraste unge och jag vill aldrig mer jobba. Jag har kämpat sååå mycket för att få lilla Mini i min värld och jag vill bara, bara, BARA vara med henne. Jämt.

Problemet är Fina M. Han vill ha hälften av föräldradagarna. Sååå irriterande!

Jag försökte få honom att förstå att jag kan ta alla de där dagarna så kan han få åka till jobbet och leka med alla vuxna. Ha långa politiska och roliga samtal, gå på flärdfulla luncher i city, gömma ruttna bananer i kollegornas taklampor för att retas, gå på personalfester med gratis sprit och en del D-kändisar. ALLT det kan han få göra så kan jag ta de där trista intelligensbefriande dagarna när man ändå bara pratar i enkla meningar, sjunger konstiga egenpåhittade sånger, aldrig får gå på toaletten själv, duscha bara när det passar barnet och äta fort för att bebisen behöver dig.

Jag kan offra mig och ta alla de där föräldradagarna. Det är helt ok.

Men, nej, han vägrar. Han vill ha hälften av dagarna. Så. Jäkla. Trist.

Just nu, när jag gosar med Mini önskar jag lite försiktigt, att Fina M var lite mer mullig mansgris och hävdade sin rätt att få jobba för att det är så viktigt att tjäna pengar till aktieägarna i ett företag man själv inte äger.

Men nu är han inte en sån kille. Han vill ta sitt ansvar som pappa. Han vill lära känna Mini. Kan man tänka sig. Så konstigt. Jätte-, jättekonstigt! En förälder som vill vara med sitt barn. Lika mycket som den andra föräldern.

Jo, jag är oändligt tacksam för det. Trots att jag gärna skulle ta alla dagarna själv. Fina, fina, goa Fina M.

Men idag vill jag verkligen aldrig mer jobba. Bara vara med Mini. Jämt.

Vilken tur att vi aldrig gav upp.

KRAM

Vardagsglädje

Idag fick jag ett sms av en tjej i föräldragruppen. Hon har också gjort IVF. Det var så himlans spontant och ärligt och snällt och fint och bra och vackert att jag fick en tår i ögonvrån.

Ja, jag säger ju det; vi ÄR så attans empatiska och trevliga, vi IVF:are. Hon är ett bevis på det.

KRAM där ute

Nytt om FK

Försäkringskassan, alltså...

Nu har de tydligen bestämt, från den 1 april, att man inte får ersättning för ÄD utomlands om donatorn är anonym. Jag undrar om det verkligen får vara så?

Jag menar, behandlingen ska ju vara likvärdig den som är i Sverige, men om donatorn är anonym eller inte är väl inte direkt tillförligt till själva behandlingen? Det tycker i alla fall inte jag, även om jag förstår hur de tänker.

Jag kan bara spekulera i varför de nu har bestämt sig för denna regel efter att ha varit förbaskat otydliga när det gäller allt annat kring försöken.

Min teori är att vi som gjort ÄD utomlands faktiskt har upptäckt att vi får ersättning för detta och nu ansöker om ersättningen, även retroaktivt. Förmodligen har det blivit en del pengar som tillskrivits oss eftersom vi nog är fler än vad både vi själva och andra tror. Och det kostar. Det är en kostnad som Sverige skulle ha haft om vi fått vår rätt till vård. Istället blir vi tvingade att åka utomlands och nu får vi bekosta det själva om vi väljer att åka till länder med anonym donator.

Trist. Jäkligt trist. Och så blir det ju faktiskt dyrare för Sverige och, om man nu ska se det ur ett statligt perspektiv, så missar man faktiskt möjligheten att få lite statistik på det här med utlandsvård och ÄD. Nu blir vi ett stort mörkertal igen.

Och så blir köerna längre i Finland. För det är väl främst dit vi får åka nu om vi vill ha ersättning och i Finland är behandlingen avsevärt dyrare. Det blir dyrare för Försäkringskassan (och oss skattebetalare) i det långa loppet med andra ord.

Men vill Försäkringskassan ha det så, så vet jag tyvärr inte vad man kan göra för att få dem att ändra sig. Tyvärr.

Rent generellt så tycker jag, personligen, att Sverige är så otroligt efter när det kommer till allt kring "barnagörande". Då menar främst jag lagar och regler kring inseminationer, IVF, äggdonationer och embryodonationer. Allt kretsar kring genetik och det är bara så jäkla bakåtsträvande. Så nationalistiskt på något sätt. Som om det är allt som räknas. Gener, inte kärlek till ett barn.

Och lagar och regler är dessutom luddiga och anpassade efter stenåldern. Typ.

Varför kan vi inte förstå att det tar mer än ett försök att få bli på smällen? Varför kan vi inte bara inse att två killar eller två tjejer kanske vill ha barn? Eller att ensamstående vill ha barn? Eller att en del barn vill ha ett syskon? Eller att... ja, ni förstår gissar jag.

Och varför kan vi inte då, för sjutton, ta den lilla kostnaden det är i sammanhanget, för att vi och alla andra som kämpar för ett barn ska nå vårt mål? Jag lovar, vi betalar för oss via skattesedeln!

Om vår rätt till vård i Sverige inte efterlevs av landstingen, låt oss då få åka dit vi vill för att få vården! Det hänger inte bara på genetik. Det hänger på privatekeonomi, psykisk hälsa och tidsaspekter också!

Men främst av allt så hänger det på kärlek. Kärlek till livet och ett barn.

Det vill jag att Försäkringskassan förstår. Då skulle de inte sätta sin dumma, dumma regel och därmed stänga dörren för många som ansträngt sig i oändlighet för att kunna bli föräldrar.

För övrigt ska jag träffa ett gäng ÄD-mammor med sina barn idag. En del har fått behandling i Sverige och en del utomlands, men sånt bryr vi oss inte om. Vi är ett mörkertal fyllda med en attans massa kärlek. Oavsett ersättning eller ej.

Så det så.

Kram på er

Magen

Kikade just på mina gamla "Gravidbilder" här på bloggen. Herrejösses, vilken liten mage!!

HAHAHAHAAA!

Jag som var såååå irriterad på att folk sa att jag inte hade någon mage att tala om när jag var gravid. Hur tänkte jag?! Kära läsare, varför sa ni inte åt mig på skarpen? Heheheee... Lätt att skylla på er liksom....

Undrar hur stor den blir nästa gång?

Kram

Släkt och kalas

Namnkalaset i helgen gick strålande trots att vi fick vara inomhus istället för utomhus eftersom det spöregnade.

Alla har kramat och hejat och roat och lekt med Mini och vår lilla sociala tjej har skrattat och roat sig ordentligt. Vilket härligt kalas!

Naturligtvis var släkten där. Det inkluderar "släktingen" som bara inte kan sluta jämföra Minis utseende hela tiden. Jag blir gaaaalen! Hon fokuserar liksom på Minis utseende mer än på henne som person. Så förbaskat irriterande!

Förutom att hon sa hej när hon kom så dröjde det inte länge förrän hon stod framför mig och Mini och påpekade att Mini inte är lik varken mig eller Fina M. Att hon ser ut som Fina M:s mamma lite grand.

"Ja, jag är inne på spåret att hon är lik Fina M:s mamma, jag."

"Nej, hon är inte lik Fina M:s mamma."

"JooOOoooOOO, då!"

"Nej, det kan du inte yttra dig om för du har bara träffat Fina M:s mamma en gång för längesen. Du kan omöjligt dra en sån parallell."

"Jooo, men jag tycker det."

"Du tycker fel. Men ta lite paj istället. Och ett glas vin eller två. Ta tre."

Så gick jag ut till roligare personer som är glada över att Mini finns, som vill leka med Mini. Som vill hålla i Mini. Som bara accepterar att hon är en person som finns bland oss och som gör livet fantastiskt för oss. Oavsett vem hon är lik. Vem bryr sig liksom?

Må faan ta släkten. De är ta mig tusan alltid värst.

KRAM