Underbar dag och kväll igår. Så där strålande bra allting. Vilket bra ställe jag jobbar på!
Idag är jag således lite trött men inte så farligt. Jag är tillräckligt vaken för att röra på mig och tänka...
Jag har försökt att inte dra in genusdiskussioner på min blogg men kan inte låta bli riktigt. Jag har ju faktiskt yppat mig i frågan hos både
Loba och
LadyBond så något känner jag att jag borde säga även här med andra ord.
Jag är otroligt tudelad i frågan kring könsrollernas neutralitet och jämlikhet kan jag uppriktigt säga. För jag vill inte ha allt helt könsneutralt. Jag vill inte att ordet "hen" ska ersätta "han" eller "hon". Jag tycker att ordet är hemskt. Jag vill ha "han" och "hon" i vårt språk. Bara. Jag vill att det finns två kön i vårt språk och ibland i vårt samhälle, men inte på något nedvärderande sätt eller på ett sätt som gör att någon känner sig inplacerad i ett fack eller utanför. Och finns det någon som känner sig könlös och då vill använda ordet "hen", ja, då är det en annan sak.
Samtidigt så tycker jag att det är bra med t.ex. det
dagis som är könsneutralt finns. För jag vill uppmuntra barn att vara och bli det de är, glada individer, och jag tror att det är det dagiset gör.
När Loba skriver om en kassörska som ska välja snöre till en present efter huruvida presenten ska vara till en pojke eller flicka så blir jag bestört. Vad är det för syn på mänskligheten? En färg är en färg och inget mer. En normal fråga borde vara "Vilken färg på snöret vill du ha?", inget annat. Det är en könsneutral fråga och så tycker jag att de ska ställas. Skämmas må kassörskan.
Och att flickors små byxor är tajtare än pojkars är vansinne. Vad hände med barnkläder? Finns inte det längre? Finns det bara flick- och pojkkläder numer? VARFÖR? Könsroller för fyra-femåringar är ju bisarr. Det inser väl varenda människa?
Men jag gissar att många inte tänker så.
Så i det stora hela så inser jag att jag är emot könsroller men gillar därmed inte allt som är könsneutralt för ibland upplever jag det som att det blir så mycket fokus att det går över styr. Åt båda håll, ska dock tilläggas.
Jag var barn på 70-talet. Jag minns att jag hade bilar att leka med men jag hade också en Cindy. Jag hade gula blommor på tapeten. Min bror hade blå blommor. Nu snackar vi små, gulliga tantblommor, inget "barnsligt" tema här inte.
Han ärvde min Barbie och jag lärde honom att räkna. Vi klädde ut oss till allt möjligt, både till tanter och gubbar och monster. Vi skitade ner oss lika mycket och min bror hade nästan inte ett enda plagg som han fått alldeles nytt. Allt fick han ärva från mig. Min lillebror sov t.ex. i ett nattlinne ärvt av mig för det var skönare att sova i. Och jag hade ärvt nästan allt av min äldre pojkkusin. Inga konstigheter, som Håkan säger. För i ärlighetens namn, det enda jag brydde om mig i klädväg när jag var liten, var om det var knöligt (obekvämt) eller inte. Och jag tycker att det är det enda barn ska behöv bry sig om när de ska ha kläder på sig. Om det är bekvämt eller inte. Så tajta byxor till en liten tjej bara för att hon är just en liten tjej känns lite obehagligt måste jag säga. Det borde vara lag på sköna kläder till alla barn.
Ett barn är ett barn och så länge vi vuxna inte prackar på dem vuxna könsroller så kan de vara glada barn. För mig är det jätteviktigt att barn får vara just barn.
När vi alla sedan blir vuxna så har vi nämligen lite lättare att välja själva och säga ifrån. Då kan man välja om man vill vara helt könsneutral eller inte.
För egen del har jag inte funderat alltför mycket i de här banorna förut för jag har nog alltid varit lite neutral av mig. När jag köper barnprylar så väljer jag efter kvalitet och lekbarhet anpassat till ålder. Ofta så är det väldigt färglada saker. I alla möjliga färger.
Jag minns att jag som barn själv värderade leksaker efter hur kul de var att leka med. Färgerna brydde jag mig aldrig om. Det var "fiffigheten" som var grejen liksom och det är den jag vill hitta i leksaker jag köper till barn idag. Det ska vara kul och lite utvecklande. Miss Kitty göre sig icke besvär t.ex.. Jag har aldrig sett någon utvecklande leksak med en Miss Kitty-logga på sig.
Och kläder köper jag när de ser sköna ut och jag köper stora kläder så att ungarna har något att växa i. Hittar jag något som ser skönt ut så struntar jag i om jag hittar det på en "kill-galge" eller en "tjej-galge". Men det är klart, jag vill inte uppmuntra företag att tillverka olika form på kläder för små barn beroende på om det är för tjejer eller killar. Jag vill köpa barnkläder. Så liiiite styrd blir jag ju, men åt det hållet som INTE gagnar könsrollsindelning för så små barn. Snarare lite åt det obstinat neutraliserande hållet...
Så tänker jag på min fina M och jag. Könsroller i vårt hem. Vi har inte så många när jag tänker efter. Jag lever lite som jag lär faktiskt. Visst kan jag tråna efter att bli uppvaktad men det gör ju M också så det är nog inget som är varken kvinnligt eller manligt.
Vi har nog mest vår "rollindelning" utefter våra förmågor och intressen snarare än kön. M är konstnärlig och duktig på design, så han har ritat och byggt vårt förråd. Men jag är matematisk och räknade ut virkesåtgången. Jag tar hand om bilen för jag tycker att det är roligt och det är jag som köpt och vill ha bil. M är miljökille som helst inte vill ha bil alls men inser att vi kanske behöver det ibland så han byter däcken i alla fall. För jag är för klen för att få upp muttrarna.
O.s.v, o.s.v...
Jag skulle inte kunna leva i ett förhållande där könsroller styrde. Där jag skulle förväntas göra saker p.g.a. att jag är tjej. Det skulle göra mig fullständigt galen.
Och det kan göra mig galen om andra ser på mig så. Att jag förväntas göra saker eller vara på ett visst sätt för att jag är tjej. Det är ju vansinne. Ett vansinne som jag helt struntar i. Jag gör som jag vill för att jag är jag.
Det är väl lite så jag ser på genusdiskussioner. Jag vill liksom inte vara med egentligen. Jag vill bara vara jag och strunta i genus. Därför blir allt så osammanhängande när jag pratar om det känns det som . Jag vill inte vara med samtidigt som jag är det i allra högsta grad eftersom jag försöker att uppmuntra generell jämlikhet och individualism.
Snurrigt värre...
kram
