Det slog mig just att första gången jag tog Progynon så fick jag jätteont i magen. Det gick över med vanlig Samarin.
Den här gången och förra gången har jag inte haft ont alls. Inte känner jag mig uppsvälld heller. Tänk vad kroppen kan vänja sig...
Just nu känns det som att jag och fina M bara går och väntar. Vi bara är. Förmodligen törs vi inte vara lika förväntansfulla som förut. Lite hoppfulla är vi så klart men försiktiga. Men nu borde det gå vägen. Jag tycker att det är vår tur nu på något sätt.
Kram
Lösenordsskyddad: Hur är det nu?
2 timmar sedan
Förstår vad du menar! Och jag håller definitvt med - dags för goda nyheter nu!
SvaraRaderaÄven om vi är på olika resor... Första inseminationen så gick jag och studsade i två veckor, klappade mig på magen och verkligen TRODDE att det skulle lyckas! (även om jag naturligtvis visste att det alltid går så lätt...)
Nu på fjärde försöket, så visst hoppas jag. Men jag tror inte så mycket på det längre. Jag mer bara väntar. (...på nästa minus så att jag kan plocka upp spillorrna för ett nytt försök) Positiva klubben?
:0)
Förstår preciiis!
SvaraRaderaVisst blir man mer skeptisk och vet att allt dåligt kan hända. Ibland saknar jag den där naiva positivismen jag hade i början. Allt var mer pirrigt spännande då. Nu är jag mest nervös istället. Samtidigt så tror jag verkligen på det här så det är inte det att jag inte vill. För det vill jag. Men pirret kommer inte så ofta längre. Hur positivt jag än tänker. Det är liksom status quo hela tiden även om det händer "grejer". Faktum är att om två veckor är jag ruvare. Men det tänker jag knappt på. Men det kanske bara är bra i och för sig... Ruva är ju bara galet jobbigt.
Vi får starta väntarklubben. För oss som bara är. :o)
Kram