Om längtan

Tjohoo! 10 dagar kvar! Tänk att man kan längta så efter att få sätta en nål i magen.
Men faktum är att när jag inte går på några hormoner så känns livet så mycket ljusare och gladare. Nu vill jag umgås med allt och alla, inte dra mig undan och deppa som jag har upptäckt att jag ofta gör när det är hormondags.
När jag tar hormoner (oftast är det när det är gulkroppshormon) så blir jag uppstressad så lätt och jag blir nästan lite mini-paranoid. Då syftar jag på att om någon säger något halvdumt om graviditeter, barn eller liknande, så tar jag det alldeles för personligt. Jag blir nästan gråtfärdig eller väldigt mycket surare än vad jag brukar.
Sen är det väl så att bara att genomgå behandlingarna gör att jag är lite stressad. Det ska ju förhoppningsvis leda till det stora målet att bli gravid men med alla misslyckade försök bakom oss så är det inte så lätt att slappna av och njuta av resan längre. Och så ska det bokas resor och hotell och ljugas på jobbet och för vänner som man egentligen bara vill berätta allt för och sen få en stor, varm kram och ett lycka till. Men så är det inte.
Istället sitter jag i huset och sticker mig och knaprar tabletter och humöret går ut på fina M som får trösta när det blir tungt och tårarna kommer.
Jag vill inte träffa någon för jag sväller och har inga kläder att sätta på mig och jag vill inte att någon ska yppa ett ord om barn eller fråga om vi försöker att få barn för då bryter jag ihop. Så jag fortsätter att hålla mig hemma när det är hormondags.
Men nu, ingen behandling och jag älskar att få vara "normal". Och trots att jag har det så bra, känner mig så glad och trots allt depp och stress som ligger framför mig just nu, så längtar jag något otroligt efter nästa behandling. Något helt otroligt.

kram