Kalkyl

Om jag gör ÄD på IVF-kliniken (privat i samarbete med Umeå sjukhus) i Umeå i Sverige så får jag vänta i 3-5 år och betala 60.000 kronor.
Om jag åker till AVA-kliniken i Åbo i Finland så får jag vänta i 4-5 månader och betala 7.400 euro samt resekostnader.

Väntetiden i Sverige beror helt och hållet på att vi inte har tillräckligt med donatorer. Anledningen till det tror jag beror på att det finns så knapphändig information kring äggdonation. Det görs inte direkt reklam för det...

Min tanke är att om vi lägger på 10.000 kronor på det svenska priset, så kan donatorn få, säg ca 5.000 kronor. De resterande 5.000 kronorna kan delas upp i två delar. En del kan gå till en kampanj där informationsblad och affischer kunde sättas upp hos gynekologer och kvinnokliniker kring äggdonation. En annan del kan gå till forskning kring t.ex. infertilitet eller cancer i livmodern.
Jag skulle gladeligen betala 70.000 kronor istället för 60.000 om kötiden var liknande den som är i Finland. Jag skulle fortfarande slippa resekostnaderna och samtidigt bidra till forskningen samt att donatorn skulle få en slant.

Jag försökte att se nackdelarna kring mitt resonemang men kommer inte fram till några faktiskt. Kanske skulle en kontantutbetalning på 5.000 kronor locka till sig kreti och pleti men det är redan så strikta regler kring vem som får bli donator att bara att läsa om dem skulle sortera bort många av dem som inte kan vara äggdonatorer.

Om jag var student skulle jag verkligen se över möjligheten att donera om jag fick betalt för det. Många studenter ställer upp med sina kroppar när det gäller medicinforskning och spermadonation så varför inte för äggdonation?

Jag tycker att mitt förslag är alldeles lysande men det finns säkert någon lag som säger att vi inte får göra så.

Så jag bokar inte av resan till Finland riktigt än...

Sanning

Bodil regerar:

Fortplantningsprocessen fortsätter...

Ge aldrig upp.

KRAM

Flabb

Apflabb. Det var vad jag vaknade till imorse. Ett stort apflabb.

Maken är jätteförkyld så för att inte störa mig varje gång han måste snyta sig så hade han smugit ut ur sovrummet och lagt sig på soffan för att sova. Han vaknade ganska tidigt och valde att kika på "Succéduon" på SVT Play med hörlurarna på. Har man någonsin sett "Succéduon" så vet man att man skrattar förr eller senare.
Det var så skönt att få vakna av att höra honom ligga och skratta för sig själv. Då kan inte dagen bli dålig på något sätt.

Ett skratt förlänger inte dagen men den gör den så fantastiskt härlig. Succé.

Kram

Enkelt

Först blir jag arg men sen går det snabbt över.
Livet är större än att bry sig om vad en del människor säger.
Vi som har gått igenom mödan kring barnlöshet, IVF:er, ÄD och allt annat vet ju. Vi går igenom processer som inte alla andra gör. Vi utvecklas på ett sätt som inte alla kan förstå. Bitterhet finns inte för vi vet bättre än så.

Ju mer någon otrevlig lägger sig i, desto lugnare kan jag ibland bli. För jag vet att personen inte förstår och inte kommer att göra det heller.
Jag har mina vänner, jag har mitt underbara liv, jag har mina IVF-kompisar och ÄD-kompisar. Jag har min familj. Jag har allt jag kan begära i mitt liv så jag orkar inte bry mig om de som försöker stånga sig in och förstöra.

Det är liksom inte svårare än så. Så jävla skönt.

Tips

Vilken dag. Fantastisk. Jag trodde att det här med ansiktsbehandling var en myt. Att det bara är massagetrams som man får betala dyrt för helt i onödan. Nu vet jag bättre.

Om ni tycker att livet är jobbigt ibland så rekommenderar jag en riktigt bra ansiktsbehandling.
Jag har idag unnat mig en dyr AHA-behandling i ansiktet. 925 kronor. På Sturebadet Haga i Stockholm. Det var gudomligt.
Det tog 80 minuter och jag tror att allt terapeuten smetade på mig kostade mer än 925 kronor sammanlagt. Och hon masserade ansiktet och axlarna. Och jag fick handmassage. Visste inte att man kan packa in händerna i små påsar och så blir de jättelena.
Jag låg inbakad i ett stort skönt täcke. Bara njöt. Det var massage, geggamojjor, lugn musik, värme och bara såååå skönt. Ända tills hon plockade ögonbrynen. Men det var i slutet så det kunde jag stå ut med. Efter det så blev det mer sköna krämer och massage. Jag var helt mör efteråt.
När jag kom hem så utbrast till och med min make att jag såg så fin ut i ansiktet. Tänk, det syns! Vilken grej.
Så nu känner jag mig jättelyxig och jag tycker att det var värt varenda krona. Jag har lovat mig själv att göra det här lite oftare för jösses vad skönt det var!

Knas

Så...efter mitt inlägg om att man inte ska döma andra och lägga sig i och vädra sina åsikter, så läser jag just en så otroligt dum kommentar på Familjeliv.se.

En tjej frågar om information om hur man gör för att bli äggdonator.
En annan tjej (tvåbarnsmamma) som uppenbarligen inte vet någonting om äggdonation vädrar sin otroligt korkade åsikt. Hon kommer inte med någon information utan vädrar sin åsikt helt oombedd.
Vilken fåntratt. Kom på något bättre om du ska lägga dig i diskussioner som förs mellan äggdonatorer och oss som är tacksamma för den hjälpen.
Det pladdras om "biologisk mamma". Man är inte biologisk mamma om man donerar ägg, pucko. Man är genetisk mamma om man nu kan kalla det mamma. Man bidrar med ett ägg som bär på gener. Det är därför en donator måste genomgå noggranna tester. Så att inga sjukdomar förs vidare t.ex..

Ett praktexemplar på hur en del kvinnor vill trycka ner andra kvinnor i skorna och få dem att må dåligt. Ett praktexemplar på att sådana kvinnor inte kan må så himlans bra innerst inne.

Ingen som trycker ner andra har ett liv som leker.

Basta

Nallen

Den här lilla nallen låg på vår dörrtrappa (heter det så? farstukvist...) till huset. Den kom fram när snön smälte. Men den låg inte där innan snön kom. Jag undrar så hur den kom dit. Ingen av våra kompisars barn känner igen den. Den lilla Nallen. Lite smutsig men torr nu. Han ska få bo i vår hall. Den lilla Nallen.

Hvdvrk

Aj, idag är det huvudvärk som gäller. Hade en kompis på middag igår. Vi har inte setts på riktigt länge så vi hade mycket att ta igen. Vi satt vid köksbordet och åt och drack vin och pladdrade länge, länge. Det var så otroligt trevligt. Vin och sen kväll kan man få huvudvärk av.
Min kompis är singel och har inga barn men vill så gärna träffa någon. Hon vill det så gärna att hennes ögon tårades. Det känns tungt.
Vi pratade en hel del om det här med att inte ha någon partner och att inte ha barn i vår ålder. Hur omvärlden kan vara ganska oförstående och hård ibland. Förmodligen beror det ofta på avundsjuka. Att folk aldrig blir nöjda med det de har utan söker något nytt hela tiden. Då får man höra dumma saker ibland.
Min kompis har fått höra kommentarer om att hon spenderar för mycket pengar. Men herregud! Varför ska folk lägga sig i det? Hon är singel och bor i storstan. Hon bor inte så dyrt och hon har inga barn. Varför skulle hon inte få spendera sin lön hur hon vill? Det är självklart att hon ska få göra det. En vacker dag har hon en familj och får prioritera det istället. Men just nu ska hon prioritera sig själv och spendera sin lön precis som hon själv vill. Ingen får faktiskt lägga sig i det.

En fråga som dyker upp i mitt huvud är hur kvinnor kan vara så elaka mot varandra? Det låter som en klyscha och jag har aldrig trott på klyschor. Men den stämmer.
En del ska ständigt säga vad jag ska göra och hur jag ska leva mitt liv. Andra har åsikter om mitt liv och säger vad de tycker om det i tid och otid. Och det är nästan alltid kvinnor som har problem med hur andra kvinnor lever eller vad andra kvinnor gör. Det är märkligt. Att en persons liv ska vara någon annans huvudvärk.
Jag tycker att det är ett ganska intressant fenomen men jag vill verkligen inte att det ska finnas. Min åsikt är att man ska stötta varandra. Man eller kvinna spelar ingen roll men eftersom jag pratar om kvinnor just nu så tänker jag fokusera på det. Kvinnor borde stötta varandra. Inte döma varandra. Vi gör alla vardagliga val i livet och det ska man inte bli dömd för.
Och en del händelser i livet har man inte valt alls. Det ska man inte heller bli dömd för. Glöm för Guds skull inte det!

Åsikter kan man ha om allt och alla men det är inte alltid rätt att vädra dem hur som helst. Vi kan bli sårade och det vill väl ingen ha på sitt samvete? Då kan man få riktig huvudvärk.

Så låt dina kvinnliga vänner få leva sina liv som de vill. Vi vet trots allt inte alltid hur deras privatliv ser ut. Därför ska vi inte döma heller. Vi ska stötta varandra. Så slipper vi huvudvärk.

Många kramar till er

Insikt

Igår fick jag psykbryt. Jag gissar att allt liksom bara släppte.
Det är nog inte så konstigt för jag är ganska bra på att sätta press på mig själv. Varför förstår jag inte men det är lätt att göra det ibland.

På jobbet genomgår vi stora förändringar. Försäljning av en del av företaget och nedläggning av en del. Det innebär uppsägningar och stora omorganiseringar. Jag är involverad i allt eftersom jag har en sån roll på företaget. Det är verkligen sjuuuukt mycket att göra och samtidigt ska jag finnas där och behålla fattningen och stötta. Och en kollega gick bort mitt i allt också.
Då blir det lite jobbigt att genomgå tre IVF:er och ha hormonsvängningar och gå på middagar med bekanta som beter sig som grisar. Självförtroendet vajar, tankarna snurrar och det är så lätt att inte släppa allt när jag kommer hem. Jag brukar vara väldigt bra på det annars. Att släppa jobbet när jag kommer hem menar jag, men den sista tiden har det varit väldigt svårt.

Så igår fick jag psykbryt. Struntade i att träna och försökte komma tillbaka istället. Stackars maken fick lyssna och trösta hela kvällen. Det var otroligt förlösande och skönt. Han är bara så bäst.
Jag tror att han förstår nu. Hur det är att sticka nålar i sig, att känna efter i magen hela tiden, att kolla in blödningar och ickeblödningar konstant. Analysera sönder sig själv. Han förstår. Men i det stora hela så är jag överlycklig över att få vara jag! Det är väl bara det här med pressen från alla håll. Den finns nog inte. Den kommer nog mest inifrån faktiskt. För jag är övertygad att om jag sa ifrån mer ordentligt så skulle ingen ifrågasätta det. Det VET jag.

Så strax ska jag gå till jobbet. Jag ska faktiskt sväva till jobbet för jag är så lycklig att jag har min man som ALLTID finns där.

Så här är det att vara jag och jag vet att jag inte är själv. Jag tror faktiskt att ALLA tjejer tänker så här någon gång i sitt liv. Förmodligen ganska många gånger i sitt liv. Konstigt att det ska vara så svårt att prata om det. För vi ÄR inte galna. Jag lovar.

I'll kill you for nothing

Jag är så trött igen och på något sätt saknar jag hormonbehandlingen. Faktiskt. Den blev man i alla fall uppåt av. Knarka östrogen var kul.
Om det nu är så att jag har påbörjat mitt klimakterie (Premenopaus eller Perimenopaus) så har jag varenda symptom man kan ha. Ge mig lite östrogen så att jag blir som folk igen. Och om det är så här nu, hur ska det då inte bli när det "riktiga" klimakteriet slår till?! Jösses....
Jag vet varken ut eller in men jag vet att jag har blivit otroligt lättretlig, jag har ofta huvudvärk, jag svettas och fryser om vartannat och jag är vaken i snitt 2 timmar varje natt. Dessutom har mitt ordminne börjat svika mig. Jag tappar helt enkelt ord och namn ibland. Någon sekund så där. Ska det vara så? Ska det det?, som Plus-Sverker säger. Och nu vill jag slänga något i en stor, ful tunna också.

Jag får det att låta som att jag inte fungerar men det gör jag faktiskt. Men det upplevs av mig som att jag är en totalt dysfunktionell människa eftersom jag inte känner igen mig själv. Det behövs väldigt lite för att det ska kännas så. Samtidigt går min man runt och är som han alltid har varit. Otroligt irriterande när han inte fattar.
Han må vara min soulmate men jag önskar att han kunde förstå. Utan att jag ska behöva förklara. För det har jag aldrig behövt göra förut. Det där med hur jag känner och upplever saker. Han har fattat ändå. Men nu... hur ska han förstå? Och hur ska jag kunna förklara på ett konkret sätt? Jag ÄR ju inte i klimakteriet ännu. Jag KAN få barn men chansen är minimal (om jag inte gör ÄD). Jag är INTE klimakteriehäxa ännu men på god väg. Och jag är VÄLDIGT irriterad över det och allt som har med mig och min omgivning att göra. Den där "watch out or I'll kill you"-känslan som dyker upp ur ingenting. Hur förklarar jag sånt? Det är ju stört omöjligt!

"Jo, du förstår, om du inte kramar mig vid rätt tillfälle, oftast när jag är som mest irriterad på dig över ingenting, så blir jag galen och ännu argare, speciellt om du tjafsar emot det jag säger, och då vill bli kramad på ännu mer men utan att säga det för du måste fatta sånt själv för jag vill inte behöva be om kramar och allra minst när jag är dunderarg på dig. Så krama mig då för i helvete! Nu!"

Jo, det låter vääääldigt normalt. Och totalt självklart. Absolut. Speciellt när vi avgudar varandra och inte har haft det så här onormalt i vår relation tidigare.
Jag blir nog galen. Så är det. Jag blir stört totalt galen.

Jag som är så otroligt vanlig. En liten svennebanan i en förort som har lite mensproblem. Tänk hur många som jag som finns därute...
Vad har förresten män för ursäkt till alla våldsbrott en del av dem begår? Med tanke på hur jag är så borde de flesta våldsbrott begås av kvinnor i övergångsåldern.

Gnäll

Men Gud, vad alla gnäller på SL och politikerna på grund av snön. I alla fall här i Stockholm.
Det är ju urdumt! Det är väl inte deras fel att det snöar såna otroliga mängder? Vem tusan kan vara beredd på något sånt här när det inte hänt på 300 år? Då blir det lite krångel, ser ni. Inte skälla nu. Le så går det lättare.

Fånigt. Det snöar och är det jobbigt för mig eller dig så är det jobbigt för alla. Det finns värre saker här i livet.
Se så, ge någon en kram i snöyran istället.

Vanlig

Vilken otroligt vanlig dag. Jag hade nästan glömt hur en sån är. Ganska kul faktiskt.

Idag har vi kikat på resan över till Åbo och naturligtvis blir det Finlandsfärja. Huga!
Genast börjar jag tänka på tv-serien "Färjan". Så vi har bestämt att vi ska kosta på oss en dyr hytt som ligger långt bort från fulla fån som försöker ragga på allt som rör sig. För jag har enorma fördomar avseende de där båtarna. Förresten tror jag inte att det är fördomar. Jag har åkt de där båtarna två gånger i mina unga dar och jag har faktiskt sett hur det kan vara. Så här ska bokas hytt i någon hög (d.v.s. ett däck högt över vattenlinjen, hihihi) klass. Det blir en dyr resa men så får det vara. Jag vill inte ha trista minnen från fyllisar i samband med vårt första läkarbesök i vår ÄD-process. Så petig är jag.
Eller så stannar vi i hytten och kramas hela resan över. Tjohoo!

Vad jag ser fram emot det här.

Kram på er

Visst...

...lät det bra när jag skrev att jag skulle pressa på gymmet?
Nu är jag världens klenaste som lätt tröttnar när det blir tråkigt. Och det blir det när jag ska lyfta vikter. Så jag "pressade" inte mer än vanligt. Men lika glad för det är jag. Vi ska till AVA!

Sov gott

AVA

Gaaah! Öppnade mailen som jag inte öppnat på några dagar och där fanns ett svar från AVA-kliniken. Tjohooo! Vi får komma på besök i slutet på april.
De ursäktar sig för att de har lite dåligt med besökstider. Hur fantastiskt är inte det?! Vi blir glada för att vi har fått ett svar så fort. Så vem bryr sig om tider då? En månad hit eller en månad dit. Vi ska åka till AVA-kliniken!!!

Fan, vad jag ska pressa på gymmet ikväll. Av ren lycka!

KRAM

Minus

Det är inte bara minusgrader ute utan även hos en del av mina bekanta.
Det är så trist att få reda på. För jag vet hur ledsen jag själv blir så jag känner hur ont det gör hos de som aldrig får se det där förbaskade pluset. Det värker till i mitt hjärta att få veta sånt. För ibland är allt så orättvist.

Naturligtvis blir jag lika glad för de som får ett plus som jag blir ledsen för de som får minus. Enda skillnaden är att jag vill att alla minus ska bli plus. För alla. Alla har rätt till ett plus. Alla som vill ha ett plus ska få det. Så är det bara.

Så till alla små minus där ute; kom ihåg att ett streck är inget streck, men två korslagda streck är en hel värld. Ge inte upp!

Massor av kramar till er alla

Fjutt

Det känns som att jag har mensvärk. Igår mådde jag illa.
Undrar om det beror på att jag avslutat IVF:en? Så måste det vara. Undrar om det automatiskt blir en ägglossning då? Med de fjuttägg som eventuellt kan finnas kvar...

Hänsyn

Igår såg vi på bio. Efteråt gick vi till en bar som heter KB och njöt av ett glas vin.
Med risk för att låta alkoholiserad, men vad skönt att kunna ta ett glas vin när man känner för det. Att inte få göra det utan att vara gravid är trist.

Tidigare på dagen hjälpte jag och maken min bror och hans tjej inför deras flytt. Efteråt gick vi till ett fik för att njuta en kaffe och smörgås i lugn och ro. Det gick så där.
Det enda lediga bordet fanns bredvid tre barnfamiljer som bestämt sig för att luncha ihop. I tre timmar. Nu råkar det vara så att både jag och maken älskar barn så vi hade inga problem med dem. Men föräldrarna...jösses.
Ungarna hade slängt mat på hela golvet. Det låg bestick i matkladdet. Och barnens mössor och strumpor. Ett barn välte ut ett helt glas vatten över bordet och missade oss med en millimeter. Ingen torkade upp det. En annan unge gick fram och slog på mig.
INGEN av föräldrarna reagerade på något. De klädde på barnen genomblöta strumpor som legat i matkladdet på golvet när de skulle gå. Det såg ut som ett bombnedslag när de äntligen gick. Och jag lovar att det inte bara var vi som reagerade på hur det såg ut och hur de vuxna agerade.
Vad är det med folk? Har de ingen som helst uppfostran? Och hur ska deras barn bli när de blir större? De kommer aldrig lära sig något om hänsyn. Eller respekt heller för den delen. Märkligt är det i alla fall. Jag trodde att de flesta ville lära sina barn om sådana saker.

Personalen på kaféet såg väääldigt trötta ut.

Umeå

Kom på en skum sak jag vill dela med mig av. Jag mailade IVF-kliniken i Umeå i mitten på januari. Så här skrev jag:


"Hej,

Jag talade i förra veckan med IVF-kliniken i Stockholm angående äggdonation. De sa att jag skulle kontakta er direkt vilket jag nu gör.
Jag och min man har försökt att få barn i två år utan resultat. Just nu går vi och väntar på att få starta vårt andra IVF-försök (Carl von Linnékliniken i Uppsala). Eftersom min man är 42 år och jag 40, med en förmodligen sinande äggreserv, så vill vi ställa oss i kö för äggdonation.

Hur bär vi oss åt för att få sälla oss till äggdonationskön hos er?"

Den 20:e januari fick vi detta märkliga svar (jag har medvetet utelämnat sköterskans namn):

"Hej.
Vi behöver namn.pers.nr på er båda samt adress och aktuella tel.nr dagtid.
Svara på din historik nedan.
mvh
XXX XXX
barnmorska/koordinator ÄD.
IVF-kliniken Umeå
+46 90 785 91 59
www.ivfsverige.se"

Jag förstod faktiskt inte det där mailet men skickade våra namn och personnummer samma dag. Sen blev det tyst.
Den 31:a januari skickade jag en påminnelse:

"Hej,

Vi skickade in nedanstående uppgifter den 20/1 i år och undrar nu hur vi vet att vi står i kö?
Inväntar vi en bekräftelse via mail eller postledes?
Hur gör vi om vi har en egen donator?
Får vi träffa någon läkare? Behöver ni information från tidigare IVF-försök?
Hur ser tidsplanen ut? Finns det någon ungefärlig sådan?"

Den 17:e februari fick jag två svar:

"Hej igen.
Meddela oss om du har egen donator.Behöver då namn,ålder,och tel.nr så jag kan ringa henne.
mvh
XXXX UT/ivf
IVF-kliniken Umeå
+46 90 785 91 59
www.ivfsverige.se"

samt

"Hej.
Jag reg.er.Under väntetiden ( 2-3 år) försök att skaffa egen don.
Har ni prövat Finland-AVA/Riga?
mvh
XXXX UT/ivf klin
IVF-kliniken Umeå
+46 90 785 91 59
www.ivfsverige.se"

Är det bara jag som tycker att det här är en helmärklig mailkonversation?

IVF-kliniken i Umeå är en privat klinik. Det borde väl ligga i deras intresse att följa upp folk som söker sig till dem? Och hur sjutton skriver de egentligen? Det går ju knappt att förstå vad människan menar i sina mail.
Dessutom undrar man hur de hanterar de som går i behandling hos dem när de inte svarar på frågor eller återkommer med information. Helmärkligt! Självklart vill vi inte ha med dem att göra. De verkar totalt nonchalanta. Inte tusan vill jag att en sån klinik ska pilla med mig och mina hormoner. Huga!
Dessutom står det på deras hemsida att väntetiden är 1 år. Lögnare där.

Jag tänkte att ovanstående information kanske kan vara till hjälp om någon annan går i tankarna att kontakta Umeå för ÄD. Det är liksom ingen idé... Om man nu inte är ett fan av konstiga mail.

Andrum

När jag vaknade kändes luften lätt att andas. Jag blev lite förvånad för jag tänkte att det skulle ligga en stor sten över mitt bröst och hjärta. Men det gjorde det inte.
Jag är glad och känner mig lättad. Det är nästan så att jag får dåligt samvete.
Inget mer IVF. Inget mer stickande. Inget mer mixtrande med hormoner. Ingen mer otålig väntan och nedräkning. Konstigt. Jag känner en viss positiv saknad. Samtidigt ser jag fram emot en äggdonation.

Jag undrar vad som hände i min hjärna egentligen? Jag har hela tiden haft ett litet motstånd gentemot ÄD (äggdonation). Det har varit svårt för mig att ta in det. Svårt att ha den där känslan av att jag inte är den genetiska mamman. Att min man skulle vara pappa hela vägen men jag inte skulle vara mamma. Men jag har tänkt fel och nu helt plötsligt ser jag inget som helst hinder med ÄD. Jag har accepterat det helt och fullt. Hur kunde jag ändra mig så fort?
Jag tror att det var läkarens ord som satte sig.
"Det här är som att köra huvudet i väggen om och om igen."
Precis så sa han. Köra huvudet i väggen. Om våra IVF-försök.
Det är inte så skönt och han hade faktiskt rätt. Denna känslomässiga berg- och dalbana. Det är smärtsamt.
Visst, det kan hända med ÄD också. Det behöver inte fungera på första försöket. Eller andra eller tredje. Däremot så är chansen att det fungerar första gången så oändligt mycket större för vår del. Som läkaren också sa: "Era chanser med ÄD är idealiska".

Ibland gör det så ont att höra sanningen men när jag låtit det sjunka in lite så inser jag hur bra sanningen kan vara. Vi slipper att göra oss själva illa rent själsligt och vi sparar lite tid.

Det snöar ute.

Lugn

Nu känns det som att jag har lugnat ner mig en del. Gråten är slut och livet har inte tagit slut. Snabba bud sedan i morse men konstigt nog känner jag mig så mycket lugnare redan.
Bästaste bästisen har varit här med minisemlor och minibiskvier. Jag hade glömt hur sjukt gott det är med biskvier. Choklad och socker är mumma för själen.

Det var väldigt skönt att få prata lite med någon annan än maken. Någon som inte är lika involverad men vet hur det kan vara. Någon som känner mig och inte bryr sig att jag har mascaran på sniskan och är svullen runt ögonen. Någon som vågar fråga om saker och ting och som kan skratta och berätta om roliga tv-program istället för att fokusera på ägg- och menscykler. På något sätt så märkte jag att det finns en värld utanför min.

Min fina lillebror har köpt en ny lägenhet med sin fantastiska tjej. När jag berättade hur VUL:en hade gått så blev han så klart ledsen för vår skull men sa snabbt att nu kunde han få bjuda oss på goda viner på deras balkong i sommar. Då insåg jag hur trevlig min vår och sommar kommer att bli. Vi kommer att ha våra allra bästa vänner omkring oss och få vara en del av deras liv. Det ska bli så skönt att få slappna av och fokusera på annat ett tag.
Jag ska hämta andan inför nästa omgång som blir annorlunda. Då blir det äggdonation och en ny sväng med andra hormoner och tabletter. Men det är då det.

Nu har jag nog lugnat ner mig lite. Jag var så upprörd och trött och ledsen tidigare idag. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes så otroligt tomt att inte få ha något att se fram emot. Men det har vi ju. Det blir bara lite annorlunda. Det ska nog bli bra det här. Klart att det är lite svårsmält med äggdonation med det finns inte så många andra alternativ för vår del.

Samtidigt vill jag följa hur det går för mina IVF-vänner. Konstigt att jag inte har träffat någon av er och ändå bryr jag mig så mycket om hur det går för er. Jag följer er väg. Bara så ni vet.

Fram tills det blir en äggdonation så har jag bestämt mig för att skriva om min omgivning ur ett barnlöst perspektiv (så klart!). Det känns skönt för mig att få dryfta min omgivnings beteenden för jag vet att jag inte är ensam om att får höra konstiga saker när det kommer till barn. Samtidigt så är det så att jag som inte har barn kan ur ett mer holistiskt perspektiv se hur konstellationerna formas i barnkretsar och hur mammor kan hetsa varandra. En del av mina "mammakompisar" ser inte det här själva för de är så inne i det hela. Kanske kan mina tankar kring barn och barnlöshet vara intressanta även för dem?
Jag tycker i alla fall att det är intressant att följa en del samtal som mina mammakompisar har. Visst kan jag bli lite gnällig när det kommer till folks kommentarer gentemot mig själv. Ibland tar jag det säkert alldeles för personligt men vaddå?, det är klart att jag tar det personligt när folk säger klantiga saker till mig. Jag är mig själv närmast. Men det här med "mammahetsen" är intressant. Alla mammabloggar, alla nya mammarön, allt mammasnack... Det är inte självupplevt. Jag är "bara" en barnlös betraktare. Men det kan bli kul tror jag! Och med många funderingar och frågeställningar.

Nu ska jag fortsätta att lugna ner mig med en skön middag, lite vin, en kramgo make och en skön soffa.

Livet går vidare trots allt.

Kram på er därute.