Gah! Det känns verkligen att vi bara går och väntar. Jag har sagt det hela tiden; denna förbenade väntan som hela ÄD-processen medför är olidlig. Sååå jobbigt.
Nu väntar vi på VUL, vi väntar på svar från försäkringskassan (inte ett ljud från dem än så länge), vi väntar på FET vi väntar, väntar, väntar... Vi väntar för att få svar på hur framtiden kommer att se ut. Kan vi boka en semesterresa? Behöver vi göra ett nytt försök? Kommer vi att få leva med en graviditet och äntligen bli föräldrar? Ska vi ta ett uppehåll i försöken? Vi vet inte ännu och kan inte bestämma så mycket heller.
Det är bara att flyta med. Och vänta.
Vi har pratat om hur det blir när det kommer en bebis. Eller två. Chansen att det blir två är liten men med två embryon så finns den trots allt där. Det är förstås en högre risk med en sådan graviditet men den risken får vi ta. Får vi
en liten så blir vi glada. Nej, förresten, vi blir LYCKLIGA!
Föräldraledighet har vi pratat om. Vi vill dela på den rakt av. Hälften var. Sen hur vi sprider ut den vet vi inte ännu. Förutsättningarna finns inte förrän vi är där på riktigt så att göra någon närmare planering går inte ännu. Men vi VILL dela så att vi får hälften var.
Det finns en del genusdiskussioner kring det här med att vara hemma med barnen. Föräldraförsäkringen. Anknytning till barnen. Ekonomi. Jämlikhet.
Jag förstår att diskussionen finns, samtidigt som jag tycker att det är så trist. Genuint jäkla, toktrist.
Det är inte så att jag är naiv i den här frågan alls, snarare tvärtom. Många skulle nog kalla mig för påläst feminist även om jag inte själv kan se mig som en sådan. Jag är jag, liksom. Jag vill inte bli kategoriserad men jag erkänner att jag går igång när något är orättvist. Och att en av föräldrarna skulle ha mer rätt att vara hemma med barnen ser jag som orättvist. Alla ska kunna vara hemma med barnen om de vill. Min man VILL ha hälften av tiden. Han kan inte förstå varför jag skulle få vara med vårt gemensamma barn mer. Jag kan inte heller förstå det. I min värld är vi jämlika på det sättet. Så är det.
Visst får jag ge mig ibland när jag inser att jag faktiskt inte är lika stark som min man men ibland får han också möjligheten att se att man t.ex. kan flytta tunga möbler utan speciellt stor muskelkraft men med lite teknik och hjälpmedel istället. Så vissa saker ÄR manligt och kvinnligt. Som att vara fysiskt starkare, ha en snopp eller snippa och allt sånt där.
När man talar om föräldraledighet så är det t.ex. klart att det är mamman som ammar, inte pappan. Därför kanske det av rent praktiska skäl är enklast att mamman är föräldraledig i början av ledighetsperioden och pappan senare. I alla fall i vårt fall där jag som mamma
inte tänker sluta på mitt jobb och istället vara hemmafru.
Vi VILL dela lika på föräldraledigheten. Det är vårt egna val. Att vi kanske får lite mindre inkomst under en del av den tiden är väl en självklarhet. Det behöver man inte ens diskutera anser jag. ALLA vet att det är så. I utbyte får vi möjligheten att vårt barn får vara hemma med oss. Vi får lära känna vårt barn. Vi kan krama, gosa och ge all vår kärlek till vårt barn under en väldigt lång tid. Och vi turas om med det.
I Holland är man barnledig i ca två månader. Jag har sett barndagis där genom ett fönster. Det stod små spjälsängar staplade på varandra i tre lager längs med väggarna i ett rum. I varje säng låg en liten bebis och i mitten av rummet satt tre dagisfröknar på en stol och hade full uppmärksamhet på barnen, redo att möta deras små krav på mat och umgänge.
I USA är de barnlediga i några veckor. Vill du vara med ditt barn så får du snällt ta upp det med arbetsgivaren och fråga om du kan vara tjänstledig. Alternativt säga upp dig.
Därför är jag oändligt tacksam över den svenska föräldraledigheten. Och jag kan förstå att svenska staten vill ställa lite motkrav på oss medborgare för att de ger oss den möjligheten. MEN, jag har ta mig tusan betalt skatt sen jag var 16 år så jag vill faktiskt bestämma själv hur jag och min man fördelar den ledigheten som är finansierad med våra skattepengar. Oavsett om vi delar lika eller inte.
För mig är det vansinne att inte alla som skaffar barn i det här landet verkar förstå hur fantastisk vår föräldraledighet är. Att även pappor mår bra av att få vara med sina barn. Att man får lida lite i form av lägre inkomst under en tid oavsett vem som är föräldraledig, men att man får så oändligt mycket tillbaka. För i slutänden är det det hela den här debatten handlar om; att män tjänar mer pengar än kvinnor och att man då, av ekonomiska skäl, väljer att låta mamman vara hemma längre.
Men, hur gör då lesbiska kvinnor? Herregud, de borde ju då enligt statistiken tjäna lika mycket! Gud, bevars så enkelt de måste ha det! Med viss ironi så kan alla som läser förstå var jag vill komma. Vi har ett val allihop. Så är det.
Så istället för att gnälla över att staten funderar på att bestämma att föräldraledigheten kanske måste delas lika mellan man och kvinna (eller kvinna och kvinna eller man och man, för den delen) så borde alla ta sig en redig funderare. Sälj den där extrabilen eller designersoffan, vänta med att måla allt vitt och köpa platt-tv till varje rum. Var istället hemma med dina barn halva tiden av föräldraledigheten och lämna sen över till din partner. Beslut om platt-tv i alla rum kan ni ta när ni börjar jobba igen istället. Och jag lovar att alla era vänner struntar i om ni har en designersoffa eller inte så länge det går bra att trivas i den. För övrigt så blir den jäkligt förstörd av små kladdiga barnfingrar om man nu ska vara pedantisk också...
Hur som helst, så som jag och min man kämpar för att få barn så kan jag inte tänka mig att någon av oss ska få missa en enda sekund av den föräldraledighet vi båda kan få. Varje sekund med det barn vi kämpat för ska vårt barn och vi få uppleva tillsammans med oändlig och villkorslös kärlek. Vår kamp kommer då att löna sig. Det vet vi.
Så, är förutsättningarna att båda föräldrarna har ett jobb när de får barn så kan jag bara säga att jag tycker att det är ett tragiskt val att då välja bort sitt privilegium att få vara föräldraledig och få umgås med sitt barn halva föräldraledigheten. För barnets och förälderns bästa. Det ska inte behövas en jäkla genusdiskussion kring den ledigheten.
Du, som människa, får en möjlighet slängd till dig och är du då verkligen så dum att du inte tar den?
Kan du leva med det när du ligger på din dödsbädd? Att du valde att jobba istället för att leva med en lite lägre finansiell standard och få uppleva villkorslös kärlek varje minut från ditt barn?
Det borde varje människa förstå att man inte avstår. Vare sig man är kvinna eller man, feminist eller inte.
Tacka inte nej till villkorslös kärlek. Kramas.
