De gör som vi gör

Funderar lite på hur det är att bli mamma. Naturligtvis är det inte första gången jag funderar på det. När man verkligen kämpar för att få barn så dyker den tanken upp ganska ofta. Konstigt vore det annars.

Det ska bli kul, tänker jag. Det ska bli spännande, tänker jag också. Jag tänker på allt ur min och min mans synvinkel, ingen annans. MEN... uppenbarligen så verkar det höra till att mammor ska jämföra sig med varandra. Nu tror jag inte att alla mammor gör det men det är ytterst vanligt har jag förstått.

Ta bara det här med HUR man föder sitt barn. Vad det jämförs och vad stolta alla är. Det ska man väl vara? Stolt och glad. Men jag vägrar att jämföra min förlossning, hur den än blir, med någon annans. Jag tänker verkligen inte se ner på någon annan för att de förlöst på något annat sätt heller av den enkla anledning att jag inte bryr mig om någon annans förlossning på ett värderande sätt. Couldn't care less, liksom.

En annan sak jag kan lova är att jag aldrig tänker jämföra eller lägga mig i hur andra gör med dagis. För jag bryr mig inte och har inte med det att göra.
Och jag tänker inte fokusera på att vara den perfekta mamman för att klå andra mammor i deras förträfflighet.

När jag blir mamma tänker jag göra som VI vill, min man och jag. Och jag blåvägrar att jämföra eller bli jämförd. Jag kan lyssna på andras historier, ta in information, berätta själv och allt sånt. Men att jämföra vad som är bäst tänker jag inte göra. Jag tänker inte lägga en värdering i andras amningstider, dagistider eller sovtider.

Jag vill inte jämföra och jämföras för jag vill inte att mitt barn ska jämföra och jämföras. Jag tror nämligen på det faktum att barn tar efter sina föräldrar och jag vill att mitt barn ska få en stark tro på sig själv och inte jämföra sig med andra.
Barn ser vad vi gör, barn gör som vi gör.



Jag ska krama hela världen.