Min bästaste bäsis med make vet.
Min bror med sambo vet
Min pappa vet.
Makens pappa med sambo vet.
Makens bästis med sambo vet.
That's it.
Vi håller hela vår ÄD-process hemlig. Det är sååå jobbigt.
Anledningen är att vi inte vill diskutera eller berätta för kreti och pleti. Skulle vi ha försökt få barn naturlig väg så hade vi inte pratat om det heller. Det är så privat.
"Imorgon har jag ägglossning och då ska vi ha samlag och göra barn så gott det går." Det låter galet. Inte bra.
Och så känns det med att berätta om vår ÄD. Den är privat.
En annan anledning är att om jag t.ex. skulle berätta för jobbet så kan det påverka min arbetssituation och jag riskerar att det kommer ut till andra. Så fungerar det inte om man ligger hemma och gosar fram ett barn på naturlig väg ("Kära kollegor, imorgon har jag ägglossning..."). För med ÄD så är det så att det blir väldigt detaljerat.
Idag ringde t.ex. pappa och frågade hur det går för oss. Jo, påminde jag honom eftersom han hade misstagit sig på vecka, vi åker på måndag kväll och på tisdag kl XX så sker insättningen. Jag tycker nog allt att pappa blev lite spak. Jag tror inte att han var beredd på att få reda på klockslaget då ett eventuellt barnbarn blir till. Och det kan jag förstå.
Ska man jämföra det hela med att få barn på naturlig väg så är att berätta klockslaget för insättning samma sak som att berätta när man har samlag. Så är det.
Det är EN av anledningarna till att jag (och inte min man heller) vill berätta att vi gör ÄD för allt och alla. Det är privat.
Skulle jag berätta det för jobbet så vet jag att min arbetssituation kan bli annorlunda. Inte för att min arbetsgivare på något sätt är dålig gentemot att skaffa barn, snarare tvärtom, utan för att jag vill vara "normal". Hade jag varit gravid på normalt sätt så hade vi väntat till efter vecka 12 med att berätta. Så vill jag göra nu också. Bara för att få vara "normal".
Till saken hör att jag har eget också. Vid sidan av. Det är inte alls en stor rörelse utan ytterst liten så det påverkas inte negativt utav det här. Snarare positivt. Blir jag mammaledig så har jag ännu mer tid till mitt egna. Det ser jag fram emot!
Men en av de största anledningarna är att vi kan ta allting efteråt. När barnet är här. När vi är starka och har lyckats. När vi har kommit över all vånda, allt kämpande och nått vårt mål. Då kan vi berätta för de vi vill berätta för, de som tillhör vårt dagliga liv.
Och för alla andra som vårt blivande barn möter på sin livsväg får vårt barn välja om han eller hon vill berätta eller inte. Gör han eller hon det så är vår främsta uppgift att, för alltid, förklara, hjälpa och stötta. Nemas problemas. Inga konstigheter. Vi klarar det utmärkt och så även vårt barn. Det VET vi.
Vi längtar till på tisdag.
Kram
Ibland går det upp och ibland går det ner
5 dagar sedan
Jag har lurat ett tag på om jag skulle fråga hur omgivningens reaktioner på ÄD är, mest för att jag är nyfiken (de har ju ändå ingen talan eller hur :) ) men då vet jag att det inte är någon idé *s*
SvaraRaderajag håller med...jag berättade inte heller för några.det är så privat.
SvaraRaderakram känslig
Nja, jag kan ju inte direkt svara på vad omgivningen tycker eftersom inte så många vet. Däremot har jag sett på t.ex. Familjeliv.se att många tycker att det är konstigt, äckligt (ja, så stod det!) och skruvat. När jag läser sånt får det mig att inte vilja prata så mycket om det med andra. Det handlar inte om feghet från min sida utan snarare att jag inte orkar lägga energi på det. Det går åt så mycket energi åt själva ÄD:n att andras åsikter blir oviktiga. Jag bemöter dem gärna men inte under själva processen. Tänk om någon sagt något dumt dagen efter att jag testat minus. Det har jag inte orkat att bemöta.
SvaraRaderaDäremot tror jag att de flesta tycker att det är lite märkligt. Det tyckte jag ju själv till en början men ju mer jag läst på och lärt mig, desto mer ser jag bara vilka fantastiska möjligheter som finns. Det handlar nog mycket om kunskap och en vilja att veta mer.
Men i ärlighetens namn så tror jag att alla i min umgängeskrets bara ser det som något positivt och jag är övertygad om att de gläds med oss om allt går som det ska. Något annat kan jag inte tänka mig.
Skulle någon mot all förmodan uttrycka sig alltför negativt (liiite negativ får man nog vara, det beror oftast på ren okunskap då) så går det nog tyvärr inte att fortsätta ha en vänskap med den personen. Precis som jag t.ex. inte vill ha vänner som är rasister. Det handlar nog om gemensamma, grundläggande värderingar och en hel del empati.
Jag LOVAR att återkomma om fler får veta.
Och riktigt kul att du frågar (indirekt i alla fall, hihi), Fru Kohl!
kram
Sitter i bilen och har försökt skicka tre gånger redan, så jag har skrivit om och om.
SvaraRaderaKänner mig kritiserad. Jag tycker precis tvärtom. Jag går ju ut med att jag har ÄL -inte bara bland mina vänner och min familj utan på bloggen med.
Du skriver att "Det låter galet. Inte bra. "
Vad är då vinsten med att berätta?
Stöd, total förståelse.
Jag behöver inte hitta på ursäkter för att dricka eller inte dricka, jag behöver inte klura på vad jag ska säga för att vara ledig.
Jag kan må som jag mår och gråta spontant och mina vänner förstår. Jag behöver inte förklara något. Jag får stöd från hela min omgivning.
Vad förlorar jag då? Jag kanske är mer utsatt, visst, men det märker jag inte, då allt jag får är stöd. Det är ingen som är elak. Och om det skulle vara så att någon är det, om någon skulle se annorlunda på mig-på ett dåligt sätt, fine, då kan de fara åt h-vete.
För mig är det viktigare vad jag tycker om mig själv än vad andra tycker om mig.
I slutändan är vi ju antagligen ungefär lika sårbara både du och jag. Skillnaden är att jag slipper möta allt det jobbiga du måste stå ut med och jag får bara stöd.
Varför ska det vara så hemligt att man har sex?
Har inte de flesta i den svenska befolkningen det? Har inte de flesta i världen det? (De som kan.)
Att ett barn blir till är en biologisk process.
Att ha sex är en så naturlig del av livet.
Hur många barn föds varje år?
Enligt 118100: Varje dygn föds 432 000 stycken barn! Det är många som har sex det.
Många människor som har sex eller IVF eller ÄD.
Så varför ska något som alla som kan göra varav så hemligt? Sex är ju något fint och kärleksfullt? Att ha sex ska vara privat, men att inte prata om det? Skitkonstigt.
Jag blev faktiskt sårad.
Oj! Det var ju verkligen inte meningen att såra någon då jag svarade helt ur min egen situation.
SvaraRaderaJag har inte upplevt någon som har sagt så mycket elakt kring varken sex eller IVF. Däremot är det många som tycker att det är jäkligt märkligt att man gör ÄD. Många uttrycker det som att "det är som att min man skulle ha sex med någon annan" eller "att man inte kan älska ett ÄD-barn på riktigt eftersom det inte är ens eget" eller "det är osmakligt att använda någon annans ägg eftersom man leker med Moder natur".
ÄD är något helt annat än en sex och en naturligt biologisk process och det finns många därute som vill moralisera kring det. ÄD är något man gör efter en tuff kamp att försöka få barn och jag vill inte ta en moralisk diskussion med folk kring det när jag är mitt uppe i den processen. Jag är bräcklig som det är och väljer därför medvetet bort att berätta för alla just nu. Det handlar inte om vad andra tycker om mig, det struntar jag i.
Eftersom sex och ÄD är inte alls samma sak så är det också upp till varje person om de vill prata om det ena eller det andra eller inte alls. Jag har valt att göra det med likasinnade eller med mina närmaste. Det är mitt egna val och eftersom jag inte lägger någon värdering i andras val eftersom det är så ytterst personligt, så ser jag det inte alls som konstigt om någon väljer det motsatta. Snarare tvärtom, alla gör val i livet som jag inte har med att göra.
Själv vill jag prata och umgås med vänner och de som vet vad allt det här innebär. Som du t.ex., jag behöver inte förklara allt för dig. Du vet ändå liksom.
Och så har jag den här bloggen där jag kan ventilera och diskutera ibland. Samtidigt så är det ett sätt för mig att behålla minnet från vår barnkamp och på köpet kanske det kan stödja andra i liknande situationer eller informera de som söker kunskap i hur det är att genomgå IVF:er och ÄD.
Alla resonerar olika och varje process är personlig. Det är inget konstigt. Jag varken dömer eller hyllar hur andra gör. Mina inlägg här utgår alltid från min egen situation utan värdering i hur andra gör.
Och det där med att "Det låter galet. Inte bra.", där menade jag t.ex. att berätta för mina jobbarkompisar, folk jag möter en gång per år på någon fest och liknande. Självklart tycker jag att man kan säga sånt till sin omgivning, men jag själv skulle tycka att det lät lite lustigt om jag sa det helt apropå över en kaffe på jobbet. Inte för att jag kanske skulle bry mig så mycket i och för sig.
Men det är det jag menar med privat. Det finns en fin linje för hur privat eller oprivat jag vill vara. Det är ju JAG som tycker att det inte är JAG att säga sånt när som helst. Men skulle någon annan göra det så kan det låta helt ok. Det är så ytterst personligt hur man gör och säger saker. Jag tycker VERKLIGEN inte att du är galen eller gör fel på något sätt när du talar om din situation! Jag tycker att det är bra och du ska vara stolt över det du gör och står för. Absolut. Så ta inte illa upp! Jag värderar inte dina handlingar alls. Jag säger bara att JAG inte vill göra så. Det känns inte rätt för mig.
Jag och mina vänner berättar ALDRIG för varandra att vi ska ha samlag. Varför ska jag göra det nu helt plötsligt? Det känns inte bra för mig. Och det är ju det det här handlar om, mig och min man och vårt liv.
Så du behöver inte känna dig sårad. Jag gillar absolut ditt öppna sätt och hur du berättar om er kamp. Den kampen är annorlunda mot vår men det är underbart att veta att vi inte är ensamma och att det finns olika vägar till allt. Jag tror absolut på att man kan vara hur öppen som helst om allt när man vill. Det är val man gör helt enkelt och de SKA vara personliga. Det är det som gör oss till de vi är.
Så många kramar till dig! Jag vill absolut inte såra dig eller någon annan. Kör på med dina val. Det är bra!
KRAM
Du har rätt i det.
SvaraRaderaJag menar, skriva av dig. Det var dumt av mig.
Men det kändes som det låg en värdering i det du skrev ändå.
För mig ÄR ÄD naturligt.
För mig är ÄD en naturlig väg till ett barn-lika naturlig som att ha sex el göra en IVF.
Jag förstår att du inte vill ta den delen pga av sårbarhet och bräcklig. Jag hävdar ändå att man har mer att vinna på det. Däremot så förstår absolut jag hur det kan påverka din arbetssituation.
ÄD och sex, är båda ett sätt att få ett barn.
Skillnaden är att sex kan vara andra saker med.
Det är en gammaldags syn på att se ÄD som en onaturlig väg att få barn.
Klart du ska ventilera, bästaste whilda, jag borde begripit att du vill skriva av dig.
Men kunde inte låta bli att ta åt mig.Det du väljer bort -det väljer jag.
.
Efter ditt inlägg så vill jag be om ursäkt, jag förstår att du inte menade något personligt, men jag skrev ändå för någon vecka sen att jag hade ÄL -så steget att ta det personligt var inte långt bort.
Man utvecklas -lär sig nya saker, skaffar nya erfarenheter hela tiden. Klart man förändras. Förändras är att växa.
Det är så många som försöker få barn. Vi sitter på nätet o pratar om det med främlingar för vi törs inte berätta det för de i vår omgivning. För vi är rädda- vad konsekvensen kan bli?
Jag har jättesvårt att förstå det. Jo, att andra ska vara dumma. Är det enbart rädslor som gör att vi inte vill prata om det? Är det sårbart för det är känsligt för oss?
Om folk inte berättar kan ingen veta, ingen kan dela o ingen kan hjälpa de som har det svårt.
Om människor som gör ÄD inte pratar om det, får de inget stöd, ingen förståelse eller inga ägg o långa köer till donation.
Om man tog stöten och konfronterade omgivningen så ökar det förståelsen, det ökar kanske på äggdonatorer o köerna minskar.
Det är ju de som går ut o pratar om det som gör att förståelsen ökar.
Det är litet samma princip som när man förlorar ett barn.
Om man inte vill prata om det-för det är för privat, får man inget stöd, man får ingen försäkringskassa som stöttar-inga läkare, inga vänner. Och en oförstående omgivning.
Det är oki iallafall, jag är inte sårad längre och jag hoppas jag inte sårat dig, jag skulle gett dig mer stöttning istället. Nästa gång
Massa massa kram
Fina du, inte ska du behöva be om ursäkt heller! Det är bara skönt att någon reagerar på det jag skriver. Jag kunde gott ha förklarat mig lite bättre redan när jag skrev inlägget. Men, men... det är lätt att vara efterklok.
SvaraRaderaJag håller med dig i att det vore bra att prata öppet om ÄD så att vi övervinner just det jag skriver om, fördomar. I just det du skriver så känner jag mig lite kluven. Jag VILL ju berätta högt och ljudligt men ORKAR inte göra det. All energi vill jag lägga på att få barn. Jag har liksom inte orken att förklara eller försöka få folk att förstå. Det är synd. Riktigt jäkla synd är det. Men jag känner i alla fall att jag inte drar mig för en diskussion om den kommer upp spontant. DÅ tänker jag i alla fall stå upp för oss äggmottagare! Absolut.
Du har så rätt, så rätt. Att prata om ämnen som kan vara känsliga gör att de blir mer accepterade och inte upplevs som så konstiga eller läskiga. Det hjälper ju faktiskt ALLA i längden.
Spontant så känns det märkligt för mig att förlusten av ett barn inte skulle gå att prata om, men av erfarenhet från det här med ÄD så gissar jag att det finns de som inte anser det vara ok att prata högt om. Märkligt. Vi är ju alla människor och livet är trots allt föränderligt så det finns inga givna ramar. Det glöms ofta bort.
Jag är inte alls sårad! Blir snarare glad av att du ifrågasätter.
Kram
Personligen så tror jag att jag skulle likställa ÄD med adoption, åtminstone moraliskt sett (nu har jag bara reflekterat över det i 3 sekunder så jag kan ju ändra mig). En ÄD ger er (förhoppningsvis *hoppas hoppas*) ett barn som inte har din DNA precis som adoption men adoption känns mycket mer socialt accepterat på något sätt.
SvaraRaderaÄrligt ser jag ingen större skillnad. Jag skulle nog kunna tänka mig att donera mina ägg, men först när jag själv är "klar" med barnafödande och jag får erkänna att den generella synen på ÄD nog måste förändras först..
Ja, Fru Kohl, jag har nog funderat lite i de banorna jag med. En slags blandning av IVF och adoption på något sätt, med skillnaden att donatorn inte har burit något barn utan bara donerar en cell.
SvaraRaderaJag tror, och hoppas, att med årets Nobelpris så kommer det här uppmärksammas mer. Och eftersom fler väntar med att skaffa/bli med barn kommer fler också att behöva ÄD. På det sättet kommer det nog också att uppmärksammas mer med tiden. Och då blir det vanligare och mer accepterat också. Inte så stor grej, liksom... Det är trots allt bara en cell som doneras. Den cellen kan lika gärna inte bli någon bebis. Många dör "på vägen", så det är inte så att det skapas bebisar på löpande band direkt (som en del andra jag hört prata om ÄD, verkar tro).
Och vad fantastiskt du tänker! Att tänka sig att donera ett ägg är en gudagåva enligt mig. Det är så fantastiskt att det inte går att beskriva! För ofrivilligt barnlösa som jag kan mina ögon tåras av att läsa något sånt. Vackert!
STOR kram till dig!
Jag reagerar inte så mycket på att du inte berättar, fast jag hör till dem som berättat. Där de flesta vet, inklusive min arbetsgrupp (för någonstans runt femte inseminationen började de misstänka att jag var dödligt sjuk i cancer och då kändes inseminationer i Danmark lättare att säga) De som tycker det är konstigt vågar liksom inget säga tror jag. Dessutom är ju jag jag och det är svårare att kritisera mig än att göra det med ett fenomen som någon gör någonstans. På något vis normaliserar det ändå. Och jag beundrar dem som smitit in i mitt rum och faktiskt vågat fråga, vad som händer hur jag känner och om det känns konstigt att kanske bära på ett barn vars gener jag inte delar.
SvaraRaderaPå ett vis påminner ju min process än mer om en adoption eftersom jag får embryon som ett par inte ville skulle förstöras - de gjorde dem för att själva få barn och nu när de har barnen vill de att de övriga ska få en chans att bli liv (och någon annan möjligheten att bli förälder). Skillnaden är kanske bara att barnen inte finns än, att de kommer att bäras av sin mamma och aldrig uppleva separationer innan de är hos mig.
Snart så Wilda, nästa vecka ska vi båda ruva. Jag har dock inte fått något ordentligt svar av min läkare än så jag är rätt stressad. Men jag har bestämt att om jag inte fått tag i dem ska jag barrikadera mig i deras väntrum på tisdag. De vet ju att jag kommer...
Jag tycker att det du gör är fantastiskt och att du berättat för jobbet låter som en dröm för mig. Det skulle jag också vilja göra och normalt sett så hade det varit helt ok för mig att göra det. Men just nu så går det inte riktigt så det får vara. Jag gissar att det måste kännas som en otrolig lättnad att göra det. Slippa smussel liksom.
SvaraRaderaJag hoppas innerligt att du får ruva redan den här veckan!
Ha en bra resa också!
Kram