Tomten

Nu har jag vaknat. Känner mig som ett förväntansfullt barn dagen före julafton. Idag ska det fejas innan tomten kommer, typ.
Om dryga 13 timmar går båten. Jag får försöka att aktivera mig ordentligt hela dan för jag gissar att den blir lång.

Tänk om det fungerar den här gången? Det är så stort det här att det är ofattbart. Vi gör det för att vi vill bli föräldrar och vi hoppas att det ska gå vägen. Gör det det så kommer vi trots det att bli förvånade. Gissar jag.
Jag går runt med den där känslan att "Nu, nu är det vår tur! Nu blir det något.". Samtidigt så vet vi just ingenting. Allt kan gå fel. Men inte tänka så. Fy, fy, fy. Det här SKA bara gå vägen. För vad gör vi om det inte blir något? Bryter ihop igen? Jag orkar inte det. Det är inte så kul.
Går allt fel igen så har vi just nu tre embryon till i frysen. Fast...tänk om de inte klarar upptiningen? De två de tinar just nu? Tänk om de dör och så måste de tina upp nya och nya. Tänk om vi kommer dit och alla våra fem embryon blivit upptinade men inget överlevt? DÅ bryter jag ihop. Då ringer jag en psykolog på Kvinnokliniken. Då sjukskriver jag mig.
Men nu ska jag inte tänka så. Nu ska jag se framåt med tillförsikt. Det är nog vår tur nu. Två pigga embryon sätts in imorgon. Och vi ska behålla vårt hopp och stänga ute all förtvivlan.
Det är vår tur nu. Tomten kommer med fina julklappar i år.

Hoppfulla kramar