Tips om provtagning - WeRLabs

Jag kan visst inte hålla mig från att skriva...
Nu är Fina M ute i lekparken och jag sitter och slappar över en kaffe. Julen är skön!

Jag har ju svurit att alltid försöka göra livet lättare för ÄD/ED-kämpar så här kommer ett litet tips till er:

Cecilia tipsade om WeRLabs där man via deras hemsida kan beställa olika prover och sedan åka till det närmaste labbet (som fått remiss elektroniskt) och ta proverna och sedan få svaret av WeRLabs. Hur smidigt som helst!
Eftersom jag behöver ta en del prover som ny patient till "nya" AVA i Riga, så mailade jag WeRLabs och frågade om de inte kunde erbjuda även andra prover (än de som de redan erbjuder) som ofta frågas efter hos klinikerna. Förutom HIV, syfilis etc så är det ofta infektions- och koaguleringsprover de vill ha.
Rickard på WeRLabs svarade på en gång och satte ihop ett grundpaket för de ÄD-prover jag behöver ta och som flera säkert kommer att behöva liknande av (i alla fall om de går till nya AVA). Och han satte även ihop ett grundpaket för män (HIV och lite annat). Hur bra är inte det?! Nu finns det alltså två grundpaket, ett för kvinnor och ett för män. Jag och Fina M kommer att prova dessa paket och jag lovar att återkomma med en rapport om hur det gick, efter nyår.

För oss som är i utomlands-ivf-svängen så tror jag att det här sparar oss en himlans massa letande efter läkare som vill skriva ut remisser för prover eller som tar hutlöst mycket betalt för den tjänsten.
Priset för paketen hos WeRLabs baseras på priserna som labben tar. Koaguleringsprover är lite dyrare t.ex., därav det lite högre priset för kvinnopaketet. Men det är det värt tycker jag, om man sparar tid och krångel. Och jag tänker att proverna som ingår i grundpaketet är bra att ta även om kliniken inte till en början ber om dessa prover. Man kan ju faktiskt ta ge dem till kliniken redan från början så sparar man tid, pengar och kanske hjälper läkaren till att ge en mer korrekt behandling redan från början. Ibland är det bra att vara lite "före" i processen.

En eloge till Rickard för en jättebra affärsidé som faktiskt stöder en grupp som oss som ofta får leta och krångla för att få till prover. Hurraaa! Jag är jätteglad över deras service!

Kramar

Kliniksvar

Vi har fått svar från kliniken. Ett långt, utförligt och bra svar. Förtroendeingivande.
Det känns bra eftersom jag var lite skeptisk innan, även om jag tycker att Fodina är bra.
Och koordinatorn kom ihåg mig så det var inga problem med något.
Vi behöver ta en del nya prover, men det är inga problem. Tror jag. I så fall blir problemet för Fina M, men kanske att min Fru Gyn kan hjälpa honom också i det här fallet. Annars får vi väl bråka med vårdcentralen igen. Suck.

Det blir den nya kliniken. Så blir det.
Vi kan också skicka ett foto på mig så är det lättare för dem att hitta en donator som liknar mig så mycket som möjligt. Det känns bra. Helst vill jag skicka ett foto på Mini. Det känns nästan viktigare, vilket är en märklig känsla för som mottagare av donationsägg så spelar ju sånt egentligen inte alls någon roll. Jag blir lycklig bara jag kan få bli gravid. Barn är barn och de är det finaste som finns, oavsett var och hur de kommer till världen och hur de ser ut. Så egentligen spelar det där med donatorn ingen roll, ändå bryr jag mig. Mycket märkligt!
Hursom, nu eller aldrig. Så känns det. Vi MÅSTE lyckas.

Jag börjar få svårt att se barnvagnar på stan. Det är inte ett gott tecken.

Imorgon drar vi till Skåne-land och gosar med morfar och hans snälla, härliga sambo. Och så får vi träffa en annan kämpar-medsyster som kommit att bli en riktigt god vän. Så härligt att få hänga lite med någon som förstår.
Det blir jul i år med.

Jag tar nog lite julpaus i skrivandet och dyker upp här kring nyår igen.

Så till alla vänliga själar där ute: jag önskar er en omtänksam och kärleksfull GOD JUL.




Tycker att den där tomten är lite söt på sin gråa vägg och bittra kommentar...

Många kramar

Gynbesök och kliniktankar

Idag har jag träffat Fru Gyn igen. Vi pratade och planerade lite och nu är det bestämt att jag ringer när jag vet mer. Och så kollade hon slemhinnan och allt såg mer än perfekt ut, enligt henne.
Hon skrev också ut vartenda provsvar jag någonsin tagit sedan 2008. Det var en hel del. Fyra A4-sidor... Men nu har jag dem inför samtal med nya AVA. För jag mailade dem en del frågor precis nu. Hoppas att jag får svar imorgon för då har vi en del att tänka på under julen och sen kan vi ta ett beslut. Ett mer övervägt beslut även om det lutar åt att vi byter klinik.
Vår nuvarande klinik har vi fortfarande kontakt med och de vill leta upp en ny donator som är så lik vår förra donator som möjligt. Vi har inte gett något ok för det ännu eftersom vi inte är helt säkra än.

Vi kan tyckas låta otroligt veliga just nu, men det är mycket pengar och vi är trots allt kunder mer än patienter. Jo, så ser jag det. Klinikerna tjänar grymma pengar på oss så det är klart att vi ska välja den vi tror mest på. Konkurrensen är hård och i IVF-världen är det viktigt att inte glömma att man till syvende och sist ska välja helt efter eget hjärta, men gärna med mycket fakta i handen också.
Det är svårt att veta vad som egentligen är bra. I vårt fall så vet vi att Dr Fodina är bra och att vi trivdes med henne. Det betyder mycket för mig. Och faktamässigt så får hon till många graviditeter. Men vi vill väga alla för och emot så gott vi kan. Snart vet vi vad vi vill.

Mensen jag hade slutade förresten i lördags. Skönt! Den var ytterst sparsam och det var också skönt! Skönt att slippa floder. Nu känner jag mig normal igen.

Och på jobbet rullar allt på. Vardag. Ingen vet vad som händer i mitt liv och det känns ganska absurt att småljuga hela tiden. Ingen vet något och då har jag en tjej på jobbet som också blivit en god vän. Det känns lite konstigt att inte vara helt ärlig om sig själv gentemot henne när hon bjuder på sig själv så mycket. Men hon får nog reda på allt om vår ÄD en vacker dag. Lite längre fram. Inte nu. Jag ljuger gärna lite till bara jag får ha detta privata för oss själva. För jag märker att jag har blivit mycket mer lättrörd efter senaste missfallet. Jag får tårar i ögonen om jag pratar om våra försök. Det är jobbigt.
Tänk, innan våra syskonförsök var jag så självsäker. Jag var så otroligt bestämd i att jag inte skulle ta ett misslyckande så hårt eftersom vi har Mini. Det skulle liksom inte vara så farligt att få ett minus då. Trodde jag. Tänk vad fel jag hade! Så kan det bli. Inte alls som jag trodde, med andra ord.
Så kan det vara. Livet. Det luras så ofta.

Kram

Beslutsångest

Nu är det dags att ta beslut.

Fina M vill också försöka igen.

Men... Kliniken får inte tag i vår donator. 

Därför måste vi ta en del beslut.

Antingen fortsätter vi med den nuvarande kliniken. Fördelen med det är att de tänker hitta en ny donator som är så lik vår gamla donator som möjligt. Jag behöver bara ta ett TSH-prov också och sen är det bara att köra på. Jag har meddelat kliniken att jag inte tänker göra hydroskopi.

Nackdelen med att köra vidare med nuvarande klinik, är att jag tycker att doktorn inte är så bra som den förra samt att jag kommer att självmedicinera med prednisolon och fragmin.

Om vi väljer att gå till den andra kliniken så får vi den doktor jag tycker är bäst.

Nackdelen är att jag vet inte så mycket om den kliniken, jag får ta alla nya blodprov igen samt att de inte kommer ihåg hur min gamla donator var så det blir svårt att hitta en ny donator som är så lik henne som möjligt. Å andra sidan så får de hitta någon som är så lik mig som möjligt.

Jag känner mig också tveksam till hur den nya kliniken och min förra läkare betedde sig mot den klinik vi är på nu. Det var så extremt oproffsigt och fult gjort så det känns lite konstigt att vända sig till dem. De känns lite opålitliga, eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Valet och kvalet, med andra ord.

Jaga var så inne på att byta klinik men nu vet jag inte. Jag försöker få fram magkänslan.

Hur hade ni gjort eller tänkt? Det är jättesvårt att bestämma sig, tycker jag! 

Jag har redan fått massor av bra kommentarer och mail som jag tacksamt läser flera gånger om och om igen. 

Ni får väldigt gärna fortsätta att hjälpa oss med lite olika infallsvinklar. Väldigt gärna.

Det är så svårt att välja!

Kram

Mensdrömmar

Så kom mensen idag. Det känns väl sisådär eftersom jag slutade blöda från missfallet den 29/11. Jag tycker inte att jag gör annat än blöder...

Kliniken har inte fått något svar från donatorn ännu (jag vet inte om de ens har fått tag på henne. Skickar de ett mail och väntar, typ? Eller hur gör de egentligen? Jag vill att de letar upp henne.). Så ingen behandlingsstart nu i december.

Jag vill starta i januari... Med Primolut. Då borde jag få mens första halvan av februari i alla fall, och sen köra ET i april.

Önskedrömmen. Med "vår" donator.

Annars med en ny på nya AVA.

I övrigt lunkar livet på. Lunkar... Det vete tusan förresten. Jag har så otroligt mycket på jobbet och vi är fler som går på knäna, en del med gråt i halsen. Det är hemskt men alla vet att det borde gå över någon gång i februari, senast. Så vi biter ihop och alla stöttar varandra. 

Men det tar på krafterna och jag längtar till julledigheten. Massor.

Den behövs och jag är värd den.

Kramar

Måndagar. Suck.

Blodprovet från förra veckan visade ett hcg-värde på 18. Allt är som det ska och inget mer behöver göras. Nu är den biten över. Skönt.

Imorse var jag hos tandhygienisten och hon frågade hur det går med allt (hon vet allt om vår ÄD) och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Nu är hon världens bästa så det gjorde inte så mycket men jag trodde att gråtandet var över. Så är det visst inte.

Vi har inte fått svar angående donatorn ännu och jag kollar min mail en gång i halvtimmen. Denna väntan... 

Och en kompis går in i vecka 10 nu. Jag är avis men glad för hennes skull så klart!

Men det blir nog tungt att se hennes mage framöver. Usch, vad jag ogillar den känslan. Det är inte jag att känna så. Jag brukar alltid bli genuint lycklig å andras vägnar så att känna avundsjuka igen är inte alls kul.

Men jag blir aldrig avis på någon som kämpat för att bli gravid. DET är i alla fall bra! 

Måndagskramar

Magkänslan

Phu! Luften har gått ur mig lite. Hjärnan är helt urblåst och jag känner inte igen mig själv riktigt.
Jag brukar ju vara den som alltid har energi och ork, men nu... Urlakad.

När jag läste mailet om behandling, som vi fick från AVA, så tappade jag lusten helt. Lusten att fortsätta. Eller, vänta... jag tappade nog inte lusten men däremot mycket av orken. Att hålla på och fortsätta med nya grejer som hysteroskopi blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Jag orkar inte hålla på att diskutera med Fru Gyn här hemma och dravla om vad AVA vill och så ska det skrivas remisser och tas en massa prover igen och så ska det hit och så ska det dit. Fan. Jag är TRÖTT. Urlakad. Finito. Slut som artist. Varför är det ingen som förstår det?
Det senaste missfallet och bristen på respekt på KK blev också en sån där droppe som fyllde bägaren. Vem som helst som hade sett mig på akuten den dagen hade gett mig en kram och varit lite försiktig. Vem som helst som hade förstått. Men jag glömmer alltid att de enda som förstår till fullo är de som är i en liknande sits själva. Tack för att ni finns!
Ja, nu skulle jag inte gnälla, men jag är i alla fall så otroligt slut av allt att jag inte orkar göra någon hysteroskopi. AVA vill nämligen att jag ska skrapas då också. Skrapa livmoderväggen från eventuell gammal vävnad. Inte från missfallet, utan bara rent generellt för att det gynnar fertiliteten med lite ny och frisk vävnad.
När jag läste det så kändes det inte rätt i maggropen alls. Varför ska jag göra det?
Jag blev gravid med Mini, jag blev gravid igen men fick utomkveds, jag blev gravid igen men fick missfall och jag har bara fått ett minus av våra tre försök efter Mini. Som min kära Fru Gyn sa:
"Du BLIR ju gravid! Det är bara dina egna ägg som inte vill vara med längre."
Precis. Och det finns en ökad, om än dock liten, risk för olika slags sammanväxningar.
Däremot sa hon att om jag vill göra hysteroskopin så kunde jag göra en hydrosonografi först. Då fyller man livmodern med koksaltlösning och för in en kamera och kikar runt lite. Typ. Så vet man vad som finns att ta hand om innan hysteroskopin.
Det sa jag först ja till men nu har jag ändrat mig. Jag vill inte göra någonting. Efter en hysteroskopi med skrap så kommer jag att blöda och sen måste jag gå och vänta ännu längre på mensen, vilket betyder en uppskjuten behandling. Jag har inte tid med sånt. Jag börjar bli gammal (allt är relativt!). Jag vill faktiskt bara ha vår gamla donator, köra på med progynon och progesteron och vara nöjd. Och eftersom läkaren på AVA bara vägrar ge mig Fragmin och Prednisolon så tänker jag göra något som jag inte är så positiv inför; jag tänker självmedicinera. Just det. Jag kör samma dos och medicineringsplan som jag hade när Mini kom. Det är inga farliga doser och jag tar den risken. Min kropp.
Om vi nu får något positivt svar från donatorn, vill säga. Om hon inte vill så vet vi inte vad vi gör. Jag har tänkt lite på att istället gå över till den klinik som Dr Fodina gick över till (men det har jag inte ens pratat med Fina M om ännu, hahaha!). För jag vill ha henne som läkare. Hon var så otroligt noga med var embryot skulle sitta också. Hon använde ultraljud och tittade noga på skärmen var embryot placerades. Så gör inte den läkare jag har nu. Han placerar utan ultraljud och efter insättningen gör han vaginalt ultraljud för att visa var embryona är placerade. Sist så satt de i den tunnaste delen, längst ut i kanten på slemhinnan och det kändes inte så bra, även om det blev ett plus senare.
Men går vi till henne istället så blir det en helt ny donator. Det känns lite jobbigt. Dels för att det vore kul med ett helsyskon till Mini, men mest för att det gått så bra med den tidigare donatorn. Vi fick många ägg och jag blev ju faktiskt gravid. Det vore kanon om de kunde hitta en sån donator till i så fall.

Så känns det just nu. Jag måste gå på magkänslan hursom, annars kommer jag att må dåligt.

Och så har jag konstaterat att jag aldrig lagt något större belopp på aktiehandel, och det borde jag fundera på i framtiden. Att lägga så här mycket pengar som vi har gjort på ÄD och inte veta utgången alls är ju ett större högriskbeteende än att handla med aktier. Där kan man i alla fall få lite indikationer. Jag kanske hade varit miljonär om jag satsat på aktier tidigare i livet? Då hade jag kunnat göra måååånga barnförsök.... Fast... utdelningen vid ÄD är så otroligt mycket roligare och mer värt alla pengarna än vad aktiehandel någonsin kan uppnå. Så jag vill nog fortsätta att satsa varenda krona på ÄD istället. Ett tag till i alla fall.

Idag ska jag, förutom att jag jobbar, göra en ansiktsbehandling och sen ska jag köpa några julklappar. Jag har tagit ledigt i eftermiddag och ska strosa lite helt själv. Jag har märkt att jag behöver vara ensam lite mer nu när hjärnan har gått på högvarv och nu håller på att slappna av. Snart är det jul och då vill jag vara lite piggare igen så att få ladda lite i ensamhet känns jättebra.

Med hopp om livet. Trots allt.

Kram

Status Quo

Sitter på provtagningsenheten och ska ta det sista hcg-provet för att säkerställa att inget finns kvar från missfallet. Sen är den resan äntligen över.

Vi har inte fått något svar från AVA angående donatorn ännu så vi tar en dag i sänder.

Jag gråter inte varje dag längre och det beror nog på att jag fokuserar på allt annat utom barnalstrande.

Mitt gynbesök den 17/12 får vara ett startskott för vad som blir år 2014. 

Status Quo än så länge med andra ord.

Kramar

Vilja

Det är svårt att vara konkret när jag ska beskriva hur jag tänker. Det är så lätt att jag kliver på någons tår (och då tänker jag främst på de som inte haft en sån tur som jag har haft med att få ETT barn i alla fall) och det är så lätt att svamla eftersom mina tankar hoppar runt fort, fort där inne. Det är en salig röra.
Men ibland dyker det upp ord från någon utomstående som liksom sätter fingret på det jag tänker, så nu tänker jag skriva lite utifrån Johannas ord som jag fick i ett meddelande från henne. Hon har varit en av eldsjälarna i föreningen Barnlängtan och hon kan mycket och hon betyder mycket för mig. Så några extra tack till dig, Johanna!
Naturligtvis så är det mesta jag skriver mina egna tankar också, hon hjälpte mig bara att uttrycka mycket av det.

Det är så här; jag känner mig ofärdig. Jag är inte klar alls med att försöka få barn. Min hjärna kan inte hantera ordet "klar".
Först trodde jag att det bara var en hormonförvirring och en sorg jag hade för att allt gick i stöpet, men nu inser jag att så inte är fallet. Jag gråter varje dag och så fort tankarna på ett framtida liv dyker upp så måste jag göra andningsövningar. Koncentrera mig på att andas.
När jag t.ex. längtar till vårt husbygge blir klart så övergår den längtan till ångest och andnöd. Det kommer att saknas någon i det huset.
När jag tänker på att vi ska skapa sagolika jular för Mini så känner jag en saknad för hennes skull. Ett syskon att busa med. Ångesten dyker upp och jag får göra andningsövningar.
När jag tänker på att jag ska jobba resten av mitt liv nu (well, till pensionen i alla fall) och aldrig mer få gå med en barnvagn så får jag andnöd.
När jag tänker på att krama Fina M så kommer tankarna på barn och drift upp och jag får andnöd. Igen.

Och jag tänker att jag är ung nu. Att det enda man ångrar när man ligger där inför döden, är saker man inte gjorde, aldrig något man gjorde.
Vi har pengarna.
Vi har åldern.
Vi har tiden.
Jag har längtan.
Det är inte så att Fina M absolut inte vill och är emot mig. Vi är inte osams, nej. Han är bara nöjd och tycker att det är en jäkla resa att försöka få barn. Även om han säkert skulle vilja ha en hel hop med ungar egentligen.
Men det är där vi inte riktigt möts, känner jag. Forskning (om man nu ska behöva hänvisa till sånt) visar att det inte är bra att avsluta försök "för tidigt". Sorgen följer då ofta med hela livet. Vem vill leva i sorg? Det är ju så lätt att undvika smärtan här och nu, men det kan (men måste inte!) vara ett val som leder till mer smärta ur ett livsperspektiv. Och kanske blir det då även en relationskris. Skulle det ske mellan mig och Fina M vet jag inte vart jag tar vägen. Jag orkar inte tänka på det nu.
Kanske ligger jag före Fina M i processen? Eller så ligger han före mig?
Men det känns som att jag har så mycket fakta som gör att det är jag som ligger före. För det är ju så att det ofta är vi kvinnor (av de som lever i heterosexuella parrelationer) som är "projektledare" i IVF-karusellen. Kanske blir det så per automatik eftersom det trots allt är vi som kommer att bära på barnet? Men det är en annan diskussion.
Men just därför så känns det som att i vår situation, där det är min kropp och mina ägg det mesta handlar om, så vill jag försöka igen. Mekanismerna bakom barnlängtankrisen är precis de samma med ett barn som med inga barn. Alla känslor är de samma som de jag hade innan Mini kom. En känsla av hjälplöshet och att inte "äga" mitt eget liv. Det är hemskt och jag får ofta behärska mig från att spontangråta när jag leker med Mini t.ex..
Fina M är en fantastisk pappa och han skulle vara precis lika bra med en liten till. Och han ser hur jag mår nu. Jag är ett jävla vrak även om jag är bra på att bita ihop i vardagen.

Vi enades om, utan att ha tagit något beslut, att maila kliniken och fråga om de kan fråga vår förra donator om hon kan tänka sig att ställa upp igen, så nu väntar vi på svar från dem.
De har redan svarat angående medicinering och att om vi vill göra fler försök så vill de odla blastocyster och att jag gör hysteroskopi och "rensar" gammal vävnad i livmodern. Jag vet inte ännu riktigt vad det innebär och om det är nödvändigt, men vi har inte bestämt något ännu. Vi är i ett vakuum där jag börjar skönja vad jag vill. Min innersta önskan är att Fina M vill detsamma som jag. Vill fullt ut, och inte försöker att skydda oss. För så tror jag att det är; han är glad över det vi har (det är jag med så klart!) och vill undvika smärtan i att kämpa. Men för mig kommer det att betyda MER smärta långsiktigt om jag inte får kämpa lite till.

Det bästa med att vara människa är att man kan ändra sig hur mycket man vill.
Glöm aldrig det, go vänner.

KRAM

Energikick

Jag var hos Fru Gyn idag. Tiden jag hade var för att se om det fanns ett hjärta som pickade så hon blev bestört när jag berättade vad som hänt. 

Det är skönt att hon även är utbildad psykolog. Vi pratade massor idag. Om barnlängtan, sorg, den starka driften, att jag känner mig ofärdig, om ork, om pengar (ni vet väl att ivf-behandlingar är avdragsgilla för företag? Mycket bra för oss egenföretagare.) och om ålder.

Om att göra som man vill och vad som känns rätt.

Jag fick mer att fundera på. Men hon gav mig energi. Ljus i mörkret.

Rent fysiskt så såg allt ok ut. Jag har nästan slutat att blöda helt och jag tar nytt hcg-prov nästa vecka.

Fru Gyn vill gärna träffa mig igen så vi bokade in en tid den 17/12. Hon vill se att allt är helt ok när jag med säkerhet har läkt klart.

Jag får se om jag ber henne om en remiss till en kurator då. Om det behövs.

Kramar

Allt. Allt. Allt.

Ja, jag kanske inte skriver så frekvent längre. Inte just nu i alla fall.

Mina tankar snurrar så mycket och det är mycket jag måste bearbeta. Ska det vara så här? Är allt slut nu? Hur hanterar jag tomheten? Kan jag det? Blir jag glad igen? Så där som jag var förr, eller kommer det att hugga i hjärtat varje dag? Är det värt det? Och varför kan jag bara inte nöja mig? Mini finns ju! Vad gör jag med skuldkänslorna över att jag känner som jag känner?

Äsch, alla frågor och tankar jag har får inte plats men det är existentiella frågor. Hur blir livet? Det är väl den centrala frågan. Om jag nu ska sammanfatta något så komplext i en frågeställning.

Sen är det det där som någon sa: du är ju så ung fortfarande. Varför ska det vara slut med försök?

Ja, orken. Kämpandet.

Men det kanske är värre att inte kämpa vidare? När man vet att det kan gå.

Allt är så svårt. 

När tankarna blir klarare skriver jag nog mer igen. Fram till dess blir det nog bara enstaka inlägg här. När jag måste ventilera lite extra.

Kramar

Snigelfart

Åh, det är så tungt allting.
Allt jag gör går långsamt och jag orkar inte ta tag i något. Jobbmässigt är jag en katastrof.
Jag sover ca 2 timmar per natt förutom natten till idag. Då sov jag 4 timmar. Det berodde förmodligen på att jag och Fina M möttes någonstans i allt kaos. Det skapade lite mer ro i min kropp. Nu är det bara resten av mig som ska lappas ihop.

Idag har jag bara gråtit en gång och jag försöker att tänka på så mycket positiva saker jag kan för att få till lite endorfiner i min kropp. Jag tänker mycket på Mini och jag tittar på många foton från lyckliga stunder för att känna mig lite gladare. Jag funderar på att gå någon kurs för att göra något för bara mig själv. En ren och skär hobbykurs som yoga, dans, dreja, virka eller vad som helst. Det ska nog också gå att träna lite smått igen snart så att jag får fram än mer endorfiner.
Och så har jag bett Fina M att handla godis på väg hem från jobbet idag.

Det hjälper till imorgon i alla fall.

Kramar

Nytt ord

Underbara människor!
Ni är helt fantastiska och jag är så otroligt överväldigad över alla fina kommentarer, sms och mail.
Ni lyfter verkligen upp mig ur deppet. Det blir lättare att ta dagarna trots att jag vill gråta så fort jag är ensam.

Mini har lärt sig ett nytt ord. Igår kom hon in på toaletten när jag satt där och hon såg genast den binda jag lagt ner i trosorna. Storögt blev hon tvungen att peta på den (ren och ny!).
-"Mamma har blöja.", sa hon.
-"Ja, mamma har tantblöja.", svarade jag trött.
-"Tantblöja.", konstaterade hon stolt och gick iväg.

Så imorse slet hon upp dörren igen när jag var på toaletten. Stort leende.
-"Tantblöja!"
-"Ja, just det.", svarade jag och funderar på vad fröknarna på dagis tänker på om Mini repeterar sin senaste inlärning där. Tantblöja.
Hon är förresten förvånansvärt snabb, för att vara 22 månader, på att lära sig allt verbalt. Nu kan hon ca 30 sånger och meningarna bara sprutar ur henne. Hon hittar gärna på egna sånger, ofta om månen, lejon och båtar... Vi konverserar mycket och läser allt vi kommer över. Hon frågar och vill veta allt om allt. Och i helgen upptäckte vi att hon kan några bokstäver i skriven form. Det är ju galet! Inte undra på att hon var sen med att gå, hon fokuserar visst helhjärtat på ord. Min fina lilla tjej!
Men nu undviker jag att lära henne fler ord som fokuserar på missfallet. Jösses, jag föredrar att hon kan säga så mycket annat framför ord som "tantblöja"....

Och nu blöder jag som bara den. Hela tiden. Det gör lite ont och jag börjar bli allergisk mot blod känns det som. Det är ruljans på tantblöjorna vill jag lova. Jag blir deprimerad bara jag ser det.
Idag och imorgon jobbar jag hemifrån. Lugnt och sakta så att tiden går och tårarna inte kommer hela tiden. Bara när jag tar en paus.

Känslosamma kramar

Över

Jag ska sluta med medicineringen, ta ett hcg längre fram och sen är det över.

Kram

Hcg-svar

Nu fick jag svar på proverna.

Hcg i söndags:  6570

Hcg i tisdags:  1660

Det tyder på ett missfall och det finns inte någon chans att det finns något kvar.

Ville jag vara helt säker så får jag ta ett blodprov till om ca 10 dagar.

Jahapp. Det ser inte så lovande ut. Alls.

Har mailat AVA och frågat om jag ska fortsätta med medicinerna.

Kram

Upp och ner

Tack. Jag vet inte om ni vet hur mycket era ord och omtanke värmer. Det är ni som hjälpt mig att i alla fall sluta gråta så fort jag tänker på allt. Oändligt mycket tack!

Idag har jag lämnat det andra hcg-provet, men i ärlighetens namn så förstår jag inte hur det ska hjälpa egentligen. Jag tror inte att det sjunker tillräckligt snabbt så tätt inpå missfallet. Eller så kanske det är så?

Ponera att det var två embryon som fäste och att det andra klamrat sig kvar. Då visar ju ett minskat hcg-värde inte tillräckligt. Hur ska man veta om det är helt tomt därinne?

Men min trötta hjärna orkar inte bry sig om det. Ska sanningen fram så struntar jag i provsvaren. För det enda som kan övertyga mig att allt är som det ska, är ett nytt ultraljud.

Ni förstår, jag glömde berätta vad akutläkaten gjorde som fick mig att tappa tron på svensk sjukvård.

Efter att han försökt att pressa in en bomullstuss/kompress i mitt knipande underliv när jag ligger och storgråter och skriker "aj", så övergår han snabbt till ett vul istället. Då ringer hans mobil. Först en gång. Den andra gången svarar han.

Där ligger jag, med mitt trasiga jag som är förtvivlat över blod, ont och psykisk utmattning, och torkar tårarna samtidigt som jag i mitt blodiga underliv har en ultraljudsstav som hålls i med vänsterhanden av läkaren. I högerhanden har han sin telefon mot sitt öra och han säger: 

-"Jag håller på att undersöka en patient, jag ringer dig. Hej.".

Varför i HELVETE är det så JÄVLA viktigt att svara i telefonen mitt i en undersökning och dessutom agera som sin egen telefonsvarare!?

Ja, det var väl allt jag kan säga om det. Läkaren finns på Danderyd Sjukhus Gynakut och vill ni ha namnet på läkaren så är det bara att maila mig.

Jag ska absolut berätta detta för någon chef där också. Återkommer om det.

Det var ilskan som nu anlänt. Jag är så arg av sorg att jag inte vet vad jag ska göra. Arg på allt.

AVA är bra som håller mig på banan. Jag fortsätter med medicineringen och tar nu även progesteron mitt på dagen samt C-vitamin. Jag har ingen aning om vad det sistnämnda ska vara bra för, men min hjärna går på autopilot så jag bara gör som de säger. 

Jag bara gör fram till ul den 26/11 så får vi se vad som händer då. Så hcg-svaren struntar jag i så länge de inte visar ett värde på noll.

Jag slutade att blöda helt tvärt. I går var där inget mer blod alls. Idag har jag blodat litegrann men absolut inga mängder. Klarar mig t.o.m. utan trosskydd om jag vill.

Hemma då? Nja, jag har varit på möte från igår morse till idag vid lunch (och jag glömde mobilen hemma, men det var nog lika bra). Övernattning och vi var bara sex stycken. Skönt att få fokusera på annat men jag var livrädd för övernattningen. Livrädd för att jag skulle ligga och gråta hela natten och se ut som en överkörd gås på morgonen sen. Hur förklarar man det, liksom?

Men jag klarade det. Igår kväll tog jag även vin till maten. Jag var ju så säker på ett fullständigt missfall så lite vin i gott sällskap skulle sitta fint.

Men så...efter två klunkar så kändes det fel. Det finns ju en yttepyttechans till liv där inne. Så resten av kvällen smuttade jag bara för syns skull. Så nu är det bekräftat: hoppet är det sista som lämnar människan.

Jag har med andra ord inte varit hemma så mycket mer än i söndags och sedan kl 14 idag, men det är tungt. Det är tungt att vara så obeskrivligt ledsen och arg och besviken och trött och samtidigt vara en bra och närvarande förälder. 

Mini verkar ha en liten ålderskris eller så känner hon av att något är fel, för hon är så otroligt mammig. Plus att hon blev sjuk igår. Det sätter min förmåga på prov, även om det går ok.

Eftersom Fina M har tagit allt lättare än jag så är vi helt i osynk här hemma. Minsta grej blir stor och jag orkar inte diskutera. Autopiloten klarar inte sånt. Det blir meltdown. 

Så även om jag inte gråter hela tiden längre så är allt ett fullkomligt kaos. Hela mitt liv är upp och ner känns det som och jag bara går med och är arg då och då. Det är jobbigt att vara arg upp och ner. Jag får liksom inget grepp någonstans.

Imorgon ska jag till kontoret igen och då träffar jag min bästa kollega som vet att jag var gravid och nu även om missfallet. Jag är livrädd för att börja gråta så fort hon tittar på mig.

Fan i helvete. Hur kunde det bli så här?

Kramar

Akuten

-"Hej, vad kan jag hjälpa dig med?"

Söt och snäll barnmorska.

-"Missfall", fick jag fram och tårarna forsade.

Jag fick ta prover och vänta på doktorn.

Jag hann tänka att jag ville ha en snäll, försiktig, förstående och kvinnlig doktor.

Det blev en manlig doktor som visserligen var snäll men på ett korrekt sätt. Han kändes inte så empatisk som jag hade velat, men, men upp i gynstolen och undersökas.

Jag hade fan kunnat göra en undersökning med en elvisp och det hade varit en njutning jämfört med det här. Tårarna forsade, jag tokgrät, och han fick avbryta undersökningen och bara göra ultraljud.

Inte så att han var dum, nej, han frågade om allt var ok och han ville verkligen väl. Han var bara så jävla oförsiktig.

Suck.

Han såg ingen uppklarning på ultraljudet, men han ville heller inte utesluta något. Han ansåg att det förmodligen var ett missfall men ville inte vara definitiv. 

-"Det är för tidigt för att se något med säkerhet", sa han. Och vispade runt med ultraljudstaven så att det såg ut som myrornas krig på skärmen.

Så jag fick ta hcg-prov och ska ta ett till på tisdag. Sen utgår vi från det.

Blodet har slutat forsa och jag har inte ont längre. Jag tror dock att det är helt kört och jag vet inte hur jag ska hantera det. 

Jag känner mig ensam trots att Fina M finns här och är med mig och trots att jag och Mini kramas och skojar.

Det känns konstigt att mitt lyckorus försvann så fort. Det hela tog totalt 30 minuter från smärta till plums i toalettstolen. 

Jag är mentalt dränerad och förstår inte hur jag ska orka gå vidare. Det går över mitt förstånd. 

Jag är så trött och ledsen. Så otroligt ledsen. Så fort Mini inte ser så gåter jag.

Gråter. Gråter. Gråter.

Kram

På väg

Tack för er omtanke och pepp.

Jag ville vila ut lite innan jag skulle till akuten men jag har inte sovit en blund för det har gjort ont och när det inte gjort ont har jag gråtit. 

Nu är jag på väg till gynakuten i alla fall och allt jag vill är att ha ett positivt besked och att det slutar forsa blod.

Kramar

5+5 = Slut

En fest. Barnvakt och vi är hos goda vänner och äter och umgås. Ingen av oss dricker alkohol ikväll. Vi bara är och har det trevligt. 

Kl 23 bryter vi upp och åker hem.

Precis när jag kramar värdinnan hej då så hugger det till i magen. Jag får en enorm menssmärta och känner mig bajsnödig.

Fina M kör hem och nästan hemma så känns det som om jag kissar på mig.

Jag inser att jag inte gör det. Och jag är inte heller bajsnödig. Det är min kropp som stöter ut något. Det varma som rinner ur mig är blod.

För att inte blöda ner bilen så ligger jag ner i baksätet sista biten.

Barnvakten har som tur är bråttom hem och när Mini kramar Fina M smiter jag fort in på toaletten.

Jag blöder. Mycket. Och sen...plums. En stor klump. Och lite mindre blod.

Allt är ett faktum. Missfall. Blod. Slut.

Kram

Stämningsförstörare

Igår kom det en liten, liten brun prick på pappret. Och svaaaagt brunfärgat papper sen. Nu är det likadant. Skit också.

Jag vet att det inte behöver betyda något dåligt men det är svårt att hålla känslorna i styr.

Det progesteron som hamnar i toaletten är svagt, väldigt svagt, brunaktigt.

Och inget kan jag göra. Bara att vänta och se.

Usch, från bil- och barnvagnstänk till oro och analyserande igen. Jag får hjärtsnurp.

Kram