Men nu är inte det här en datorblogg så jag ska vädra mina tankar som snurrar istället.
Jo, målet var att sluta amma i slutet av juli (eller juni). Om jag gör det och mensen kommer igång ganska omgående (I wish...), så borde det kunna bli en insättning som tidigast i oktober eller november. Faen, vad trist! Det känns jättelångt dit! Blir det november så kommer bebisen i augusti. Om vi lyckas.
Om vi misslyckas så blir det senare... Logiskt.
Åh, jag inser att ju mer jag tänker på det desto mer nervös blir jag. TROTS att jag är så nöjd som det är. Det gäller verkligen att hålla nerverna i styr på något sätt.
Nervös är jag därför att jag dels inte vill bli för gammal. Gammal enligt mig när det kommer till ÄD är i och för sig 50 år (bara min personliga åsikt avseende mig själv och absolut inget rättesnöre!), men nu när jag har chansen att lyckas tidigare så vill jag lyckas innan jag blir 43 år. Det blir jag i september nästa år. Näe! vänta nu! Jag blir 44 år då. Hu! Men än så länge så känner jag mig som en 28-åring i och för sig men min mormor sa att hon kände sig som 23 när hon var 93 så det kanske inte är ett helt bra riktmärke att gå efter.
Och så är jag nervös att embryona inte ska klara upptiningen. 5 st har vi i frysen. Vi tinar upp ett i taget tror jag (eller hur de nu gör rent tekniskt...). Något borde klara sig kan jag tycka. Men det går aldrig att veta. Denna osäkerhet... Urrrk.
Och till sist är jag nervös för att embryot inte fäster. Det borde finnas något klister man kan doppa dem i innan man sätter in dem. Och så hålla fast dem lite mot slemhinnan medan klistret torkar, innan man tar ut den där lilla pipetten eller vad det heter. Som doktorn använder när hon sätter in embryot.
Jag och Fina M har också diskuterat hur vi gör rent praktiskt. Inget är bestämt men det blir så klart dyrare att ta med både honom och Mini när det bara är jag som behövs för ingreppet. Så jag har frågat bästaste bästisen om hon vill följa med. Tänkte att vi kan gå på spa där nere dagen innan om hon vill. Hon blev alldeles tårögd och rörd så jag gissar att hon vill det. Sen ska resan så klart klaffa med hennes liv också, men det vore kul. Vi får se helt enkelt. Fina M kanske absolut VILL följa med när det väl är dags och då är det viktigast så klart.
Åh, det är så mycket tankar hela tiden! Hur det kan bli och hur det inte kan bli. Det är spännande, kul och läskigt på en och samma gång. Tur att jag har Mini som distraherar bort tankarna. Så fort jag är med henne så tänker jag inte på försöket alls. Då är det bara hon som gäller och det är så klart mycket roligare.
Förresten, jag "kommer ut" mer och mer kring det här med ÄD har jag märkt. Jag har inga problem att prata om det med människor som jag litar på och som jag märker har en stor del empati. Det känns jättehärligt! Jag berättade för två tjejer i föräldragruppen och jag vet att i alla fall en av dem har läst här på bloggen. Jag fick ett väldigt fint sms av henne som värmde gott i hjärtat. Fina människa!
Då är det kul att berätta så jag hoppas att jag törs göra det för fler och fler. Men viktigast är så klart att Mini får reda på det. Jag vill inte att det ska vara några konstigheter. För det är det inte. En celldonation. Ett enkelt ingrepp om än svårt att får det att fungera alla gånger. Men, som sagt, inga konstigheter.
Självklart kanske någon jag känner redan hittat hit till bloggen och förstått vem jag är, men då får det vara så. Det vore bara kul att få reda på det i så fall. För min egen nyfikenhets skull.
Nej, nu är det dags att göra två pajer till inför namnkalaset på lördag. Det ska spöregna så vårt lilla "garden party" får bli i vardagsrummet. med utemöbler, kulörta lyktor och allt. Lite kul ska det vara, trots regnet!
Kram i solen så länge!
