När vi kämpade för att få Mini så fanns det ingen annan väg ut. Det fanns bara vägen mot ett barn. Att inte nå det målet vågade jag knappt tänka på och den gången jag VERKLIGEN gjorde det, ja, då fick jag panik och fick gå och prata hos ett proffs (som i och för sig var galet oproffsig inser jagnu i efterhand...) några gånger.
Den här gången känns det så klart mycket, mycket lättare. Än så länge i alla fall. Just nu känns det nästan enkelt. Kanske är det för att jag till sist lyckades bli gravid (på 7:e försöket) och nu tror min förvirrade hjärna att det ska gå igen? Eller är det så att jag känner mig så lycklig och trygg med Mini att det egentligen inte spelar någon roll? För mest av allt så är det ett syskon till Mini vi vill ha mer än ett barn till för vår egen skull. Släpper kanske pressen på grund av det?
Jag vet inte. Tryggt känns det i alla fall. Avspänt. Jag vet vad jag vill och vad jag tänker göra på något sätt.
Jag ska börja träna (skulle ha börjat för längesedan men har inte kommit till skott...erhm...) och sluta amma. Och så ska jag äta nyttigare igen. Jag ska känna mig fysiskt och psykiskt bra med andra ord. Det psykiska har jag alltså inga problem med den här gången. Det kan i och för sig ändras ganska fort, tror jag, men jag får utgå från att allt är bra just nu och fortsätter att vara så.
Träningen MÅSTE jag ta tag i. På söndag köper jag träningskort och börjar med några enklare pass. Måste ta det lite försiktigt med magen trots att det är den jag vill dra in några centimeter, hihi. Kejsarsnittet är i alla fall läkt helt och hållet på ett utmärkt sätt. Skönt!
Ja, det är sådana tankar jag har just nu. Lite enklare planering. Jag har också kommit på att jag måste kontakta min gyn och fråga om hon vill ställa upp med kontroller igen. Det gör hon nog. Hoppas jag... Annars blir det jobbigt. Suck, alla dessa fega läkare som inte vill hjälpa till. Det är ju inte direkt olagligt så jag förstår inte varför de inte vill. Märkligt.
En annan märklig sak är att man inte har rätt att försöka få syskon till ÄD-barn i Sverige. Det bestämmer politikerna. Helt rubbat, enligt mig. För jag kan inte se en enda anledning till att man inte skulle få vård för det. Inte en enda anledning. Makes me lite spyfärdig när jag tänker på det. Tankarna går till någon dålig nazifilm om hur staten styr och manipulerar människors liv... Urrrk.
Förresten, Föreningen Barnlängtan har startat en lokalförening i Östergötland. Fantastiskt kul! Nu hoppas jag att de får många (eller inga alls är väl det ultimata egentligen...) medlemmar så att ingen behöver känna sig ensam och så att alla som behöver får stöd.
Kram till er som behöver
Inte för att vara en otrevlig pessimist, men det är stor skillnad mellan precis efter att man fått ett barn, då man ju faktiskt inte vill bli gravid direkt, och när man hunnit misslyckas med behandlingar.
SvaraRaderaJag tror syskonförsöken blir värre än försöken för första barnet för den som lyckas med första barnet på första IVF:en, men behöver göra 7 syskonförsök.
Däremot tror jag syskonförsöken blir mycket lättare för den som behövde många försök för första barnet, men som går direkt på rätt behandling med andra barnet.
RaderaSå ja, jag tror du får en mycket lättare syskonresa.
Dessutom har man ju fördelen av att kunna planera för att syskonförsöken kan ta tid, så man kan börja innan man börjar vilja bli gravid genast. Så man kan hinna med försök innan det börjar bli riktigt viktigt att lyckas.
RaderaJo, så kan det nog absolut vara. Att man blir väldigt besviken om det inte går vägen med syskonförsöket på en gång om det första gick vägen direkt. Jag hade nog blivit grymt besviken i så fall!
SvaraRaderaI mitt fall så har vi ju försökt 7 gånger med IVF/ÄD och en massa år med "sängförsök". Nu när vi äntligen fick en strålande donator som det gick vägen med på en gång så hoppas, och tror, jag att chansen för att ett FET går vägen också är ganska stor.
Samtidigt så var det ju faktiskt det första försöket med just DEN donatorn som fungerade, så fungerar det inte med de frysta embryona från den donatorn så blir jag nog lite besviken ändå.
Det vill ju till att man hittar "rätt" donator när det kommer till ÄD. Med egna ägg är det annorlunda. Då hänger allt på en själv på ett annat sätt, liksom.
Nu har vi bra ägg, bra spermier och bra slemhinna och livmoder så det booorde gå vägen (i mitt huvud tänks det så). Gör det inte det blir det nog tungt, men fokus ligger fortfarande på vår fina Mini. Jag nöjer mig gott med henne resten av livet om det blir så. Min tacksamhetslåda är liksom fylld redan. :o)
Kram