Ofrivilligt Barnlösas Dag

Så har det gått ett år sedan förra gången vi hyllade oss själva för allt kämpande, all slit och all sorg. För att vi är så förbaskat duktiga och bra helt enkelt! För det är vi. Vi som kämpar för att få oss ett barn till låns i livet.

Under den tid jag har bloggat, sedan år 2009, så har jag aldrig, och då menar jag aldrig, stött på någon som kämpar för att få barn som är genuint elak eller dum mot andra. Jo, någon kanske är klumpig och uttrycker sig på ett sätt som blir helt fel ibland, men i grund och botten menar jag. Jag har sällan stött på ett gäng (för vi är ju faktiskt ganska många i barnlöshetsträsket) som kan visa en sådan stor förståelse och en sådan fantastisk empati för andra.

Själv har jag fått enormt stöd av så många människor att jag blir tårögd när jag tänker på det. Här på bloggen har jag fått allt från hejarop till upplyftande kommentarer till de där "vakna-nu-livet går-vidare-kämpa!"-kommentarerna. Det är fantastiskt!

Under en kortare period i vår kamp så trillade jag mentalt. Jag orkade helt enkelt inte med den uppenbarelse som nådde mig. Den som sa att jag förmodligen skulle leva mitt liv helt annorlunda än jag själv alltid trott och ville. Det är tungt att få en sådan uppenbarelse, insikt.

Tanken var så svindlande. Jag kommer ihåg den stunden, den minuten så tydligt. Det var som om golvet försvann under mig, som när mamma dog, och jag kunde inte andas. Rent fysiskt så fungerade inte andningen. Jag fick kämpa för att få luft och jag fick ligga på sängen och kämpa mellan alla tårar som rann. Min man, Fina M kallad här på bloggen, låg och höll om mig allt han orkade och försökte lugna mig. Inget fungerade och jag vet ärligt talat inte hur länge vi låg så där. Men det var länge.

Jag skrev om det ögonblicket här på bloggen och jag fick många, många mail om hur jag kunde försöka att komma tillbaka. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan alla de mail jag fick. Åh, jag står i tacksamhetsskuld till världen för att återgälda alla fina människor!

Hur som helst, jag hittade en mottagning inte lång från där jag bor. En privat mottagning med psykologer. Jag ringde och fick en tid hos en läkare ganska omgående och hon konstaterade, att jag verkligen behövde hjälp. Jag snorade och grät och tackade universum för att mottagningen är landstingsansluten. Jag hade aldrig haft råd att betala 2000 kronor i timmen för att få hjälp. Då hade vi inte haft råd med IVF-försöken...

Sagt och gjort, jag fick gå till en KBT-terapeut. Det kändes bra att få häva ur sig allt men efter tredje gången så insåg jag att hon inte gav mig något. Hon förstod helt enkelt inte hur det är att vara ofrivilligt barnlös. Jag blev ju gravid inför det tredje besöket hos henne och jag uttryckte min oro över att det kanske inte går vägen. Hon sa att jag inte skulle tänka så. När de blev tonåringar så skulle jag knappt "stå ut med att vara mamma". Jag kunde få låna ett av hennes fyra barn så fick jag se.

Så sa hon. Till mig. Som var där för att få hjälp att komma över min rädsla att kanske aldrig få bli mamma. En som ser livet och barn som det största vi någonsin upplever.

Jag gick aldrig mer dit och insåg att själv är bäste dräng. I alla fall om man vill undvika att betala 2000 kronor i timmen för någon som är proffsigare än vad hon var.

Ja, klart att jag är lite bitter, men det har gått över. Nu är jag mest förbannad.

Jag tror, och det här är helt baserat på mina egna erfarenheter och empiriska studier, att jag ändå hade tur som fick tag på en läkare och en terapeut så fort. Jag vet ingen, INGEN, som är ofrivilligt barnlös som per automatik har blivit erbjuden psykiskt stöd av någon som är insatt i hur det är att vara ofrivilligt barnlös. Det borde finnas en psykolog på varje IVF-klinik. Men det gör det inte. Och absolut inte på de privata klinikerna. Det tycker jag är märkligt.

Det är svårare att öppna upp en restaurang i Sverige idag, än att öppna en IVF-klinik. Där liv blir till. Bara en tanke som har slagit mig...

Vad vill jag då säga med det här? Jo, jag önskar att de som inte behöver kämpa lika mycket som vi, får en viss förståelse för HUR tungt det är att inte kunna "få" barn. Hur otroligt mycket det påverkar våra liv. Att livet på något sätt rasar samman och att det är väldigt, väldigt svårt att leva med. Vi behöver bara lite, lite förståelse och empati från vår närmaste omgivning så att vi överlever. Och kanske lite professionellt stöd.

Därför betyder den här dagen, Ofrivilligt Barnlösas Dag, väldigt mycket för oss. Den lyfter upp vårt problem så att vi själva inte måste berätta och förklara för utomstående. Med en "egen" dag så blir en gemensam insats att det blir lite, lite lättare att fortsätta kampen mot ett barn.

Vår dag ska vara en del av det stöd som verkligen behövs i kämpandet. Det vill jag.

För av allt stöd jag har fått, vill jag göra allt jag kan för att få vara ett stöd tillbaka.

Idag skiner solen och jag önskar ALLA mina kämpande vänner där ute, en underbar dag där njutning går före temperaturer, ägglossningsstickor och gynstolar. Jag önskar alla er en dag full av empati, ömhet och kärlek. Och ett steg närmare er dröm. Det är vår dag idag.

Många kramar till alla ofrivilligt barnlösa.