Vi har haft det så underbart bra. Middag, pladder och trädgårdsmys.
Jo, pappans fru tog upp ämnet ÄD sent på kvällen när de andra som var där hade åkt hem. Vi sov över.
Vi fick höra ett låååångt utlägg om hennes son som kört två ivf-rundor med sin fru. De gjorde ett misslyckat försök men på andra försöket så fick de en son. Efter två år så fick de en dotter på naturlig väg. "Bara så där! Härligt va?"
Och sen berättade hon om sin ena dotter som gjort ett misslyckat försök via landstinget "precis när hon fyllt 38 för efter det var det för sent". Tyvärr så misslyckades det försöket så nu ska det göra ett FET i augusti. Jag ska hålla tummarna för dem.
Jag vet inte vad det är med mig men jag stänger av när jag hör dessa historier som folk vill berätta. Jag
vet att de inte gör det av ondo utan för att försöka lyfta fram något positivt. De vill dela med sig av en historia och visa på att man inte ska ge upp.
Samtidigt så används det termer som "de satte in ett ägg i henne" eller "ja, det är ju så jobbigt med hormonpåverkan". För det första är det inte ägg som sätts in, det är ett embryo, d.v.s. början till ett barn. För det andra så är inte hormonbehandlingen
hälften så jobbig som känslan av misslyckande, väntan, oron och den eviga frågan; varför?
De vill peppa och dela med sig men förstår inte att jag inte bryr mig. Allas livmoder, gener, livsöden och upplevelser är helt olika. Efter tre misslyckade ivf:er där jag inte ens fått plocka ut något ägg, så vill jag inte höra om någon som gjort ivf när de var 30 och lyckades på andra försöket. Jag är 40. Jag ska göra ÄD av en anledning: ivf funkar inte på mig. Så jag vill inte höra om hur fantastiskt ivf är för någon annan. Jämför mig inte med det för jag har redan försökt det. Det funkar inte.
Och så orden; "ja, du är 40, ja..." Det vet jag väl. Och ja, jag vet att det är jag som inte blir på smällen. Att det är jag som inte funkar. Fan. Det vet jag väl. Varför tror ni att vi ska genomgå ÄD för?
Nej, jag är inte mogen att hantera folks kommentarer och syn på det här. Så idag känner jag mig lite nedstämd trots att helgen varit urmysig.
Vi vet med säkerhet att det är få förunnat att få veta att vårt blivande barn kommit till via ÄD. För berättar vi det vitt och brett så kommer det att frågas och undras och tyckas hit och dit. Medan vi bara vill vårt barn och oss själva ett lyckligt liv. Vi vill bara leva och vara lyckliga, inte älta hur, vad och varför. Och inte lyssna på andras historier när vi redan varit där själva.
Med all respekt för min ingifta "svärmor", som är en fantastisk människa på alla sätt, men hon fick mig att förstå att det inte är alla som behöver veta om att vi gör ÄD för att få barn.
Med all respekt. För vår skull.
Kramas där ute!
