Nytänk?

Sedan mitt förra inlägg har jag funderat lite. På det där med att jag fått för mig att folk ska göra eller tänka på ett visst sätt efter att jag berättat om ÄD.

Jag känner faktiskt inte igen mig själv i såna tankar. Jag som alltid gått den väg som känns bäst för mig och faktiskt inte brytt mig om vad folk tycker om mina val i livet. Det är mysko att jag helt plötsligt tänker annorlunda och jag undrar vad det beror på? Kan det ha med Mini att göra? Något slags beskyddande? Eller har jag blivit annorlunda som person? Eller vill jag bara låta det vara till dess nästa försök är över i alla fall?

Själv har jag aldrig brytt mig om hur barn kommit till världen, jag älskar alla ungar oavsett, så vad säger att andra skulle göra det? 

Hmmm, jag får nog faktiskt tänka lite till och hitta tillbaka till mitt gamla tänk. Det kändes enklare så. Att bara köra på.

Kram

Kompis

Jag har en arbetskamrat som har blivit en av mina närmsta vänner. Hon är så hjärtans go och glad och vi ventilerar och pratar om allt.
Därför har det känts så fel, så fel att inte inviga henne i vår "ÄD-värld". Jag har liksom inte velat för det är så skönt att få vara "vanlig". För någonstans längst där inne så får jag för mig att när jag har berättat för en person så kanske den personen börjar att se på oss med andra ögon. Inte så att personen skulle tro att vi är pestsmittade, men kanske så där att han eller hon t.ex. börjar försöka se om Mini och jag verkligen ÄR lika eller inte (för det verkar vara den stora "grejen", om man är lik sina föräldrar eller inte). Ja, börja jämföra på något sätt. Det är svårt att förklara, men så känns det. Men nu har jag äntligen berättat i alla fall.
Hon tyckte att det var sååå spännande! Och så frågade hon om det var störande att hon sagt att jag och Mini är så lika. Självklart inte! Snarare tvärtom. Det är bara kul att AVA hittade en så "bra" donator. Vi skrattade mycket och hon ville veta hur allt går till. När hon fick höra att jag ska åka ner själv i april (Fina M åker själv och lämnar sitt bidrag så vi turas om att vara hemma med Mini) så erbjöd hon sig direkt att följa med. Hon VILL verkligen. Och bara av ren snällhet. Ok, kanske att hon vill få sova ut lite också. Hon är trebarnsmamma, hahahaa! Jag fick lova att inte väcka henne om hon sov gott på hotellet. Okej'rå.

Det känns så otroligt skönt att få inviga bra människor i vår värld. Kanske skulle jag ha gjort det tidigare men jag ångrar inte att jag inte gjort det. Jag var nog inte redo för det. Inte så som jag är nu. Det känns bra.

Det är kul att räkna ner till den 10/3 tillsammans med en kompis, inte bara med Fina M. Lite barnsligt "vi-har-en-bästishemlis" ungefär. Jättekul!
Dryga 3 veckor kvar.... Snart så.

Hjärtekramar

Över till något heeelt annat för en stund

Jag läste den HÄR artikeln i tidningen Chef.
Den handlar om en man som valde att ta familjeansavar, d.v.s. hämta och lämna sina barn på dagis och vara hemma och VAB:a.  Och vara föräldraledig.
Allvarligt?! Om vi byter ut mannen i artikeln mot en kvinna så kan jag lova att den där artikeln aldrig hade blivit skriven. Trist att artikeln är vinklad så som den är. Det slår fel.
På Linkedin (socialt media/nätverk) så kommenteras artikeln från tidningens sida, med att de vill belysa att män visst kan ta ansvar för sina barn och ta ut föräldraledighet. Precis som kvinnorna.
Jaha? Precis som om män (och kvinnor) är dumma i huvudet och inte förstår det?
Det är enligt min mening inte ALLS vad artikeln vill poängtera. När jag läser den så kräks jag lite i min mun (som Elin säger ibland). Slutsatsen av alltihop är att män kan vara hemma och ta det ansvar de ska/borde ta men att deras karriär och lön inte påverkas.
Artikeln visar med andra ord bara att det "hinder" (som det så ofta sägs vara) som gör att kvinnor inte kan få lika mycket betalt och få chefsbefattningar i samma utsträckning som män, inte är att de tar ansvar för familjen i större utsträckning, eftersom familjeansvar bevisligen inte är något karriärshinder för män!
Så min slutsats blir: kvinnor får sämre löne- och yrkesutveckling enbart för att de är kvinnor.

Hela artikeln är ett hån mot alla dessa mammor som gör allt som mannen i artikeln gör.
Så jäkla ogenomtänkt av en tidning som Chef att publicera något så förbaskat uråldrigt och fånigt.
Faktiskt.

Kram

TV

Tittar på det där nanny-programmet på TV4 och mår såååå illa. Usch, vilket vidrigt program. Aldrig mer.

Kram

Närvaro

Jag vet inte vad jag ska skriva. Just nu är det så mycket så jag orkar inte ens sortera tankarna. Jag bara kör på.
Upp tidigt på morgonen (om jag inte lämnar på dagis), till jobbet, hem sent (om jag inte hämtar på dagis), äta, umgås och leka samtidigt som vi planerar och pratar om husbygge, jobbiga grannar, pengar och dagis (typ), natta Mini, jobba igen, sova några timmar och så upp igen.
Och det går i ett galet tempo allting. Undrar när jag ska hinna träna inför Tjejvasan? Och snön har nästan försvunnit så jag måste åka till konstsnöspår om det ska tränas.
Men jag är väl alldeles särdeles vanlig med ett sånt liv, gissar jag. En vanlig svennebanan. Ekorrhjulet.

Viktigast av allt är i alla fall Mini. När jag inte jobbar eller är vuxen, så sätter jag telefonen på ljudlös och är med Mini i nuet. Jag tror på sånt. Jag tror på föräldrars närvaro och engagemang i stunden. Barn ska bli sedda och lyssnas på. För mig är det jätteviktigt.
Naturligtvis ska jag som vuxen visa var gränser går och vara ett stöd, men jag tycker att det är enormt viktigt att se barn som individer och visa dem hur man ger och tar i livet i största allmänhet. Och att allt har sin tid. Vi stressar aldrig till dagis och vid lämning, och aldrig när vi ska gå därifrån heller. Jorden snurrar ändå, liksom. Och när vi pratar så ser vi varandra i ögonen. En vacker dag så sluts de nämligen. Så det gäller att kramas mycket också!
Det där kan låta ganska pretentiöst och "överarbetat", men det är det inte. Vi är faktiskt ganska avslappnade och närvaro i lek och bus är ju precis lika viktigt som i vardagsbestyren. Jag tycker bara att det handlar om just engagemang i den individ jag har ett enormt ansvar för. Närvaro, inte bara fysiskt utan även mentalt. Det är så jag vill ha det själv om jag pratar med någon så självklart vill jag ge det till Mini.
Därför är det också extra skönt att ha det fokuset när ekorrhjulet snurrar. Det går lite långsammare med Mini och det är ju helt fantastiskt! Tänk att en så liten individ kan ha en sån inverkan på sin omgivning. Barn är ta mig tusan helt magiska på alla sätt och vis.

Häromdagen när jag hämtade Mini på dagis så hörde jag en mamma prata med sin son som är i 4-årsåldern. Hon lät så otroligt nedlåtande i tonen och ordval mot honom, att jag verkligen reagerade. Mina ögon liksom drogs ofrivilligt (för jag vill normalt sett verkligen inte lägga mig i hur andra uppfostrar sina barn eller vad de tror på) till hennes i en slags ledsam förundran över hur man kan tala till sitt barn, eller till vem som helst faktiskt, med en sån ton. Hon reagerade tillbaka genom att ändra tonläge och ord. Tänk, hon förstod att hon inte lät speciellt trevlig och ändrade sig! Och hon förstod också att hennes son faktiskt bara är ett barn och att hennes stress inte har med honom att göra. Det är inte så himlans lätt att hänga med i vuxnas tempo alla gånger när man är liten. Så är det ju bara, det vet alla.
Men bäst av allt var att hon faktiskt hukade sig och gav sin son en kram just på grund av hennes egen insikt. Ett litet "förlåt" och en stor närvaro.
Och ekorrhjulet saktade ner lite igen. Aaah, underbara barn!

Och det blev visst ett inlägg här ändå. Kring något som ligger mig varmt om hjärtat.

Kramas i kylan

Sport

Jag ska åka Tjejvasan. Det känns otroligt läskigt! Jag kan nämligen inte åka skidor.

Men...det löser sig. 

Nu åker jag till sportbutiken och köper mig ett par skidor. Så hinner jag träna lite innan loppet som är den 22/2.

Jösses.

Kram

Besiktning

Fina Fru Gyn ringde.
Hysteroskopin visade att allt såg dunderbra ut. Min livmoder är i "perfekt skick", som hon sa. Det låter som en bilbesiktning, men ändå. Perfekt skick. Det känns väldigt, väldigt skönt.
Jag meddelade henne att vi kör igen den 10/3 och att jag har ett paket Primolut här hemma. Hon skrattade och sa att jag är underbart stark. Tack, snälla Fru Gyn. Vad vore jag utan henne och hennes varma hjärta?

Sakta men säkert kryper tiden fram emot mars.

Kram

Kärlek

Nu är datum för Primolutstart spikat. Den 10/3 kör vi igen. Som jag längtar!

Idag är det kalasdags för Mini. Imorgon blir vår lilla korv hela 2 år! Det är magiskt.

Hon sitter på golvet och klär på sig. Envetet och metodiskt.

Jag tänker tillbaka på den dagen då vi satte in embryot som blev hon. Och jag minns varje minut av den dagen. Nervositeten, lyckan och skräcken. Tänk om det inte skulle fungera.

Men det gjorde det! Och mitt nästa minne är dagen då hon kom. Jag minns varje minut. Dagen då alla krig tog slut och jorden slutade snurra för en stund.

Mini är magisk. Hon är en fantastisk liten människa och det finns inte ord för hur bra vi har det alla tre. 

Nu lever vi i nuet och för och med Mini, även om jag längtar till mars. 

Min goa unge. Vi älskar dig oändligt.

Kram

Äntligen x 2!

För det första: Igår började allt grävande inför vårt husbygge. Äntligen!

För det andra: WeRLabs öppnar nu upp för Göteborg! Den 10/2 öppnar möjligheten ta proverna i Göteborg. Beställer man innan den 10/2 så får man 150 kronor rabatt. Ange rabattkoden "Göteborg" för att få rabatten. Med andra ord; det går alltså att beställa prover redan nu och sedan ta dem den 10/2 eller senare.

Nu har jag skrivit så mycket om WeRLabs så ni kanske tror att jag jobbar för dem på något sätt. Det gör jag inte. Jag tycker bara att det är en strålande affärsidé, speciellt för oss som gör IVF/ÄD/ED utomlands. Jag vet inte hur många gånger jag stött på tjejer (inklusive jag själv) som behöver hjälp med att ta vissa prover för att läkare inte vill skriva en remiss. Äntligen finns det hjälp!
Och WeRLabs verkar också lyssna på oss kunder. Vi har mailat dem om vad vi vill ha och behöver och de lyssnar (både om vilka slags prover som kan tänkas behövas samt var deras tjänster för vår kundgrupp kan tänkas behövas). Mycket trevligt!

Vintriga kramar

Vardagslängtan

Äntligen kom snön!
Jag har saknat den för här ute på ön blir det galet mörkt utan lite snö som lyser upp i mörkret.

Min fritid går nu för tiden åt att planera kalas för Mini. Vi får inte plats här hemma så vi har hyrt den lokala hembygdsgården för en billig penning. Där kan ungarna springa runt och busa utan att slå ihjäl sig på diverse bordshörn och annat i detta övermöblerade lilla boende.
Allt som ska bakas ska vara glutenfritt och det är så otroligt kul att läsa recept och luska reda på vad jag ska baka. Idag ska jag provbaka en god tårta jag hittade receptet på. Jag får nog återkomma om hur den blev... Jag är nämligen ingen mästerkock/bagare/konditor på något sätt.
Svårast är att hitta något i bullväg men jag får fortsätta att leta.

Förresten! Goda nyheter! WeRLabs är på gång att kunna erbjuda tjänster i Göteborg, Lidköping och Falköping. Det är ju strålande, tycker jag.

I övrigt så läser jag många bloggar och blir lite avis på alla som lyckas med sina syskonförsök även om jag självklart blir alldeles varm om hjärtat samtidigt. Det är helt underbart så fort en liten unge kommer till världen. Faktiskt.
Men det har blivit jobbigt att se mammor med barnvagnar och ett syskon gåendes bredvid vagnen. Ett litet hugg i hjärtat dyker upp varje gång. Aj.
Jag längtar så otroligt mycket till mars då jag ska börja med primolut om inte mensen dyker upp. Jag räknar dagarna nästan även om jag inte har en aning om när jag ska börja, hahaha!

Åh, denna längtan!

Kram

Påsk

Nu har jag fått svaren från WeRLabs.
Jag lämnade blod igår morse och fick svaren igår kväll. Förmodligen för att jag har hjälpt till med att ge lite input till dem. I vanliga fall tar det nog några dagar.
Hursom, mina provsvar var bra. Inget att anmärka på även om jag själv anser att jag måste få ner kolesterolet något. Erhm...
Svaren får man via ett krypterat mail som man öppnar via en kod som kommer via sms till det nummer man angett. Det fungerade jättebra, tycker jag. Om nu någon mer vill använda tjänsten. Jag hoppas såååå att de kan sprida sig till övriga landet!

Jag har också fått svar från AVA som kunde köra igång redan nu i januari med ET runt den 24/2. Det lät strålande i mina öron men jag hade visst glömt att jag ska åka Tjejvasan den 22/2 så det kommer inte att fungera med ET samtidigt. Det får bli ET i mars eller april. Förmodligen i april och då runt påsk. Det känns bra eftersom Mini kom till då. Hon sattes in på påskafton 2011. Ett äkta påskägg, och ett sånt vill jag gärna ha igen, hihi! Så det lutar åt en påskinsättning igen.

Det här blir vår tionde elfte behandling. Hugaligen!

Jag lääängtar till påsk!!

KRAM

Nytt år, nya tider

God fortsättning på er!
Hoppas att jul och nyår har varit till belåtenhet. Själv har jag gjort det jag tycker om bäst; umgåtts och ätit. Det sistnämnda har det blivit lite väl mycket av så i år har jag avlagt två nyårslöften:

- Jag ska gå ner 10 kilo.
- Jag ska få en lyckad graviditet.

Mycket bra löften tycker jag.
Så... jag började året med en dunderfrukost och till lunch blev det bl.a. coca cola. Inte så bra början. Så är det när man inte har någon karaktär, hehehe. Men det går i alla fall att göra något åt det. Jag får skärpa mig helt enkelt.

Det andra jag har gjort för att infria mitt andra nyårslöfte var att gå in på WeRLabs och beställa de prover jag behöver inför våra nya ÄD-försök. Det gick väldans smidigt och jag kan tipsa om att under vecka 1 och 2 så får man hjärttestet gratis så jag passade på att beställa även det för både mig och Fina M.
Jag kan också meddela att jag framfört våra önskemål till Rickard om en spridning av WeRLabs tjänster ut till övriga landet. Eller, ja, i alla fall till några större städer ute i landet, så att det inte blir så lång resväg för de som desperat behöver hjälp med labbprover. Så nu hoppas jag att han kan expandera!

Nu ska vi också fylla i formulären vi fått från AVA. Det är info om mig, info om Fina M, önskemål om donatorn samt avtal som ska fyllas i och skrivas på. Sen är det bara att tuta och köra så snart vi har labbsvaren.
Förresten, när jag var i Riga sist så noterade jag att gamla AVA hade bytt logga. Uppenbarligen så tillhör den kliniken numer Fertinova (om ni klickar på länken måste jag be er att läsa fliknamnen noga... "Barnslöshet", lite komiskt i IVF-sammanhang, hihihi!).
Det kan vara en förklaring till att Dr Fodina m.fl. lämnade den kliniken. De kanske inte ville vara kvar. Men oavsett så gjorde de det på ett inte så snyggt sätt. Å andra sidan tycker jag att kliniken även borde meddela sina kunder om att de nu ingår hos Fertinova.
Bara lite tankar jag har kring allt det där. Det är alltid skönt att få en förklaring till sån turbulens som det blev. Men nu lämnar jag det bakom mig.

Jag ser fram emot 2014. Det kommer att bli ett bra år, det känner jag på mig.
Kärleken frodas. Husbygget blir klart. ÄD-försök kommer att lyckas. Nya jobbuppdrag rullar in. Träningen tas upp igen. Nya spännande kontakter kommer att knytas och gamla kontakter kommer att spira ytterligare.
Det känns bra. Jag har höga förväntningar och jag ser fram emot att de införlivas. Jag tror helt och fullt på det.

Och allra först; 2-årskalas för vår underbara, goa, härliga lilla Mini som tar världen med storm och gör den till sin egen. Precis som det ska vara. Älskade unge!

Nytt år, nya tider.

Kramar

Tips om provtagning - WeRLabs

Jag kan visst inte hålla mig från att skriva...
Nu är Fina M ute i lekparken och jag sitter och slappar över en kaffe. Julen är skön!

Jag har ju svurit att alltid försöka göra livet lättare för ÄD/ED-kämpar så här kommer ett litet tips till er:

Cecilia tipsade om WeRLabs där man via deras hemsida kan beställa olika prover och sedan åka till det närmaste labbet (som fått remiss elektroniskt) och ta proverna och sedan få svaret av WeRLabs. Hur smidigt som helst!
Eftersom jag behöver ta en del prover som ny patient till "nya" AVA i Riga, så mailade jag WeRLabs och frågade om de inte kunde erbjuda även andra prover (än de som de redan erbjuder) som ofta frågas efter hos klinikerna. Förutom HIV, syfilis etc så är det ofta infektions- och koaguleringsprover de vill ha.
Rickard på WeRLabs svarade på en gång och satte ihop ett grundpaket för de ÄD-prover jag behöver ta och som flera säkert kommer att behöva liknande av (i alla fall om de går till nya AVA). Och han satte även ihop ett grundpaket för män (HIV och lite annat). Hur bra är inte det?! Nu finns det alltså två grundpaket, ett för kvinnor och ett för män. Jag och Fina M kommer att prova dessa paket och jag lovar att återkomma med en rapport om hur det gick, efter nyår.

För oss som är i utomlands-ivf-svängen så tror jag att det här sparar oss en himlans massa letande efter läkare som vill skriva ut remisser för prover eller som tar hutlöst mycket betalt för den tjänsten.
Priset för paketen hos WeRLabs baseras på priserna som labben tar. Koaguleringsprover är lite dyrare t.ex., därav det lite högre priset för kvinnopaketet. Men det är det värt tycker jag, om man sparar tid och krångel. Och jag tänker att proverna som ingår i grundpaketet är bra att ta även om kliniken inte till en början ber om dessa prover. Man kan ju faktiskt ta ge dem till kliniken redan från början så sparar man tid, pengar och kanske hjälper läkaren till att ge en mer korrekt behandling redan från början. Ibland är det bra att vara lite "före" i processen.

En eloge till Rickard för en jättebra affärsidé som faktiskt stöder en grupp som oss som ofta får leta och krångla för att få till prover. Hurraaa! Jag är jätteglad över deras service!

Kramar

Kliniksvar

Vi har fått svar från kliniken. Ett långt, utförligt och bra svar. Förtroendeingivande.
Det känns bra eftersom jag var lite skeptisk innan, även om jag tycker att Fodina är bra.
Och koordinatorn kom ihåg mig så det var inga problem med något.
Vi behöver ta en del nya prover, men det är inga problem. Tror jag. I så fall blir problemet för Fina M, men kanske att min Fru Gyn kan hjälpa honom också i det här fallet. Annars får vi väl bråka med vårdcentralen igen. Suck.

Det blir den nya kliniken. Så blir det.
Vi kan också skicka ett foto på mig så är det lättare för dem att hitta en donator som liknar mig så mycket som möjligt. Det känns bra. Helst vill jag skicka ett foto på Mini. Det känns nästan viktigare, vilket är en märklig känsla för som mottagare av donationsägg så spelar ju sånt egentligen inte alls någon roll. Jag blir lycklig bara jag kan få bli gravid. Barn är barn och de är det finaste som finns, oavsett var och hur de kommer till världen och hur de ser ut. Så egentligen spelar det där med donatorn ingen roll, ändå bryr jag mig. Mycket märkligt!
Hursom, nu eller aldrig. Så känns det. Vi MÅSTE lyckas.

Jag börjar få svårt att se barnvagnar på stan. Det är inte ett gott tecken.

Imorgon drar vi till Skåne-land och gosar med morfar och hans snälla, härliga sambo. Och så får vi träffa en annan kämpar-medsyster som kommit att bli en riktigt god vän. Så härligt att få hänga lite med någon som förstår.
Det blir jul i år med.

Jag tar nog lite julpaus i skrivandet och dyker upp här kring nyår igen.

Så till alla vänliga själar där ute: jag önskar er en omtänksam och kärleksfull GOD JUL.




Tycker att den där tomten är lite söt på sin gråa vägg och bittra kommentar...

Många kramar

Gynbesök och kliniktankar

Idag har jag träffat Fru Gyn igen. Vi pratade och planerade lite och nu är det bestämt att jag ringer när jag vet mer. Och så kollade hon slemhinnan och allt såg mer än perfekt ut, enligt henne.
Hon skrev också ut vartenda provsvar jag någonsin tagit sedan 2008. Det var en hel del. Fyra A4-sidor... Men nu har jag dem inför samtal med nya AVA. För jag mailade dem en del frågor precis nu. Hoppas att jag får svar imorgon för då har vi en del att tänka på under julen och sen kan vi ta ett beslut. Ett mer övervägt beslut även om det lutar åt att vi byter klinik.
Vår nuvarande klinik har vi fortfarande kontakt med och de vill leta upp en ny donator som är så lik vår förra donator som möjligt. Vi har inte gett något ok för det ännu eftersom vi inte är helt säkra än.

Vi kan tyckas låta otroligt veliga just nu, men det är mycket pengar och vi är trots allt kunder mer än patienter. Jo, så ser jag det. Klinikerna tjänar grymma pengar på oss så det är klart att vi ska välja den vi tror mest på. Konkurrensen är hård och i IVF-världen är det viktigt att inte glömma att man till syvende och sist ska välja helt efter eget hjärta, men gärna med mycket fakta i handen också.
Det är svårt att veta vad som egentligen är bra. I vårt fall så vet vi att Dr Fodina är bra och att vi trivdes med henne. Det betyder mycket för mig. Och faktamässigt så får hon till många graviditeter. Men vi vill väga alla för och emot så gott vi kan. Snart vet vi vad vi vill.

Mensen jag hade slutade förresten i lördags. Skönt! Den var ytterst sparsam och det var också skönt! Skönt att slippa floder. Nu känner jag mig normal igen.

Och på jobbet rullar allt på. Vardag. Ingen vet vad som händer i mitt liv och det känns ganska absurt att småljuga hela tiden. Ingen vet något och då har jag en tjej på jobbet som också blivit en god vän. Det känns lite konstigt att inte vara helt ärlig om sig själv gentemot henne när hon bjuder på sig själv så mycket. Men hon får nog reda på allt om vår ÄD en vacker dag. Lite längre fram. Inte nu. Jag ljuger gärna lite till bara jag får ha detta privata för oss själva. För jag märker att jag har blivit mycket mer lättrörd efter senaste missfallet. Jag får tårar i ögonen om jag pratar om våra försök. Det är jobbigt.
Tänk, innan våra syskonförsök var jag så självsäker. Jag var så otroligt bestämd i att jag inte skulle ta ett misslyckande så hårt eftersom vi har Mini. Det skulle liksom inte vara så farligt att få ett minus då. Trodde jag. Tänk vad fel jag hade! Så kan det bli. Inte alls som jag trodde, med andra ord.
Så kan det vara. Livet. Det luras så ofta.

Kram

Beslutsångest

Nu är det dags att ta beslut.

Fina M vill också försöka igen.

Men... Kliniken får inte tag i vår donator. 

Därför måste vi ta en del beslut.

Antingen fortsätter vi med den nuvarande kliniken. Fördelen med det är att de tänker hitta en ny donator som är så lik vår gamla donator som möjligt. Jag behöver bara ta ett TSH-prov också och sen är det bara att köra på. Jag har meddelat kliniken att jag inte tänker göra hydroskopi.

Nackdelen med att köra vidare med nuvarande klinik, är att jag tycker att doktorn inte är så bra som den förra samt att jag kommer att självmedicinera med prednisolon och fragmin.

Om vi väljer att gå till den andra kliniken så får vi den doktor jag tycker är bäst.

Nackdelen är att jag vet inte så mycket om den kliniken, jag får ta alla nya blodprov igen samt att de inte kommer ihåg hur min gamla donator var så det blir svårt att hitta en ny donator som är så lik henne som möjligt. Å andra sidan så får de hitta någon som är så lik mig som möjligt.

Jag känner mig också tveksam till hur den nya kliniken och min förra läkare betedde sig mot den klinik vi är på nu. Det var så extremt oproffsigt och fult gjort så det känns lite konstigt att vända sig till dem. De känns lite opålitliga, eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Valet och kvalet, med andra ord.

Jaga var så inne på att byta klinik men nu vet jag inte. Jag försöker få fram magkänslan.

Hur hade ni gjort eller tänkt? Det är jättesvårt att bestämma sig, tycker jag! 

Jag har redan fått massor av bra kommentarer och mail som jag tacksamt läser flera gånger om och om igen. 

Ni får väldigt gärna fortsätta att hjälpa oss med lite olika infallsvinklar. Väldigt gärna.

Det är så svårt att välja!

Kram

Mensdrömmar

Så kom mensen idag. Det känns väl sisådär eftersom jag slutade blöda från missfallet den 29/11. Jag tycker inte att jag gör annat än blöder...

Kliniken har inte fått något svar från donatorn ännu (jag vet inte om de ens har fått tag på henne. Skickar de ett mail och väntar, typ? Eller hur gör de egentligen? Jag vill att de letar upp henne.). Så ingen behandlingsstart nu i december.

Jag vill starta i januari... Med Primolut. Då borde jag få mens första halvan av februari i alla fall, och sen köra ET i april.

Önskedrömmen. Med "vår" donator.

Annars med en ny på nya AVA.

I övrigt lunkar livet på. Lunkar... Det vete tusan förresten. Jag har så otroligt mycket på jobbet och vi är fler som går på knäna, en del med gråt i halsen. Det är hemskt men alla vet att det borde gå över någon gång i februari, senast. Så vi biter ihop och alla stöttar varandra. 

Men det tar på krafterna och jag längtar till julledigheten. Massor.

Den behövs och jag är värd den.

Kramar

Måndagar. Suck.

Blodprovet från förra veckan visade ett hcg-värde på 18. Allt är som det ska och inget mer behöver göras. Nu är den biten över. Skönt.

Imorse var jag hos tandhygienisten och hon frågade hur det går med allt (hon vet allt om vår ÄD) och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Nu är hon världens bästa så det gjorde inte så mycket men jag trodde att gråtandet var över. Så är det visst inte.

Vi har inte fått svar angående donatorn ännu och jag kollar min mail en gång i halvtimmen. Denna väntan... 

Och en kompis går in i vecka 10 nu. Jag är avis men glad för hennes skull så klart!

Men det blir nog tungt att se hennes mage framöver. Usch, vad jag ogillar den känslan. Det är inte jag att känna så. Jag brukar alltid bli genuint lycklig å andras vägnar så att känna avundsjuka igen är inte alls kul.

Men jag blir aldrig avis på någon som kämpat för att bli gravid. DET är i alla fall bra! 

Måndagskramar

Magkänslan

Phu! Luften har gått ur mig lite. Hjärnan är helt urblåst och jag känner inte igen mig själv riktigt.
Jag brukar ju vara den som alltid har energi och ork, men nu... Urlakad.

När jag läste mailet om behandling, som vi fick från AVA, så tappade jag lusten helt. Lusten att fortsätta. Eller, vänta... jag tappade nog inte lusten men däremot mycket av orken. Att hålla på och fortsätta med nya grejer som hysteroskopi blev liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Jag orkar inte hålla på att diskutera med Fru Gyn här hemma och dravla om vad AVA vill och så ska det skrivas remisser och tas en massa prover igen och så ska det hit och så ska det dit. Fan. Jag är TRÖTT. Urlakad. Finito. Slut som artist. Varför är det ingen som förstår det?
Det senaste missfallet och bristen på respekt på KK blev också en sån där droppe som fyllde bägaren. Vem som helst som hade sett mig på akuten den dagen hade gett mig en kram och varit lite försiktig. Vem som helst som hade förstått. Men jag glömmer alltid att de enda som förstår till fullo är de som är i en liknande sits själva. Tack för att ni finns!
Ja, nu skulle jag inte gnälla, men jag är i alla fall så otroligt slut av allt att jag inte orkar göra någon hysteroskopi. AVA vill nämligen att jag ska skrapas då också. Skrapa livmoderväggen från eventuell gammal vävnad. Inte från missfallet, utan bara rent generellt för att det gynnar fertiliteten med lite ny och frisk vävnad.
När jag läste det så kändes det inte rätt i maggropen alls. Varför ska jag göra det?
Jag blev gravid med Mini, jag blev gravid igen men fick utomkveds, jag blev gravid igen men fick missfall och jag har bara fått ett minus av våra tre försök efter Mini. Som min kära Fru Gyn sa:
"Du BLIR ju gravid! Det är bara dina egna ägg som inte vill vara med längre."
Precis. Och det finns en ökad, om än dock liten, risk för olika slags sammanväxningar.
Däremot sa hon att om jag vill göra hysteroskopin så kunde jag göra en hydrosonografi först. Då fyller man livmodern med koksaltlösning och för in en kamera och kikar runt lite. Typ. Så vet man vad som finns att ta hand om innan hysteroskopin.
Det sa jag först ja till men nu har jag ändrat mig. Jag vill inte göra någonting. Efter en hysteroskopi med skrap så kommer jag att blöda och sen måste jag gå och vänta ännu längre på mensen, vilket betyder en uppskjuten behandling. Jag har inte tid med sånt. Jag börjar bli gammal (allt är relativt!). Jag vill faktiskt bara ha vår gamla donator, köra på med progynon och progesteron och vara nöjd. Och eftersom läkaren på AVA bara vägrar ge mig Fragmin och Prednisolon så tänker jag göra något som jag inte är så positiv inför; jag tänker självmedicinera. Just det. Jag kör samma dos och medicineringsplan som jag hade när Mini kom. Det är inga farliga doser och jag tar den risken. Min kropp.
Om vi nu får något positivt svar från donatorn, vill säga. Om hon inte vill så vet vi inte vad vi gör. Jag har tänkt lite på att istället gå över till den klinik som Dr Fodina gick över till (men det har jag inte ens pratat med Fina M om ännu, hahaha!). För jag vill ha henne som läkare. Hon var så otroligt noga med var embryot skulle sitta också. Hon använde ultraljud och tittade noga på skärmen var embryot placerades. Så gör inte den läkare jag har nu. Han placerar utan ultraljud och efter insättningen gör han vaginalt ultraljud för att visa var embryona är placerade. Sist så satt de i den tunnaste delen, längst ut i kanten på slemhinnan och det kändes inte så bra, även om det blev ett plus senare.
Men går vi till henne istället så blir det en helt ny donator. Det känns lite jobbigt. Dels för att det vore kul med ett helsyskon till Mini, men mest för att det gått så bra med den tidigare donatorn. Vi fick många ägg och jag blev ju faktiskt gravid. Det vore kanon om de kunde hitta en sån donator till i så fall.

Så känns det just nu. Jag måste gå på magkänslan hursom, annars kommer jag att må dåligt.

Och så har jag konstaterat att jag aldrig lagt något större belopp på aktiehandel, och det borde jag fundera på i framtiden. Att lägga så här mycket pengar som vi har gjort på ÄD och inte veta utgången alls är ju ett större högriskbeteende än att handla med aktier. Där kan man i alla fall få lite indikationer. Jag kanske hade varit miljonär om jag satsat på aktier tidigare i livet? Då hade jag kunnat göra måååånga barnförsök.... Fast... utdelningen vid ÄD är så otroligt mycket roligare och mer värt alla pengarna än vad aktiehandel någonsin kan uppnå. Så jag vill nog fortsätta att satsa varenda krona på ÄD istället. Ett tag till i alla fall.

Idag ska jag, förutom att jag jobbar, göra en ansiktsbehandling och sen ska jag köpa några julklappar. Jag har tagit ledigt i eftermiddag och ska strosa lite helt själv. Jag har märkt att jag behöver vara ensam lite mer nu när hjärnan har gått på högvarv och nu håller på att slappna av. Snart är det jul och då vill jag vara lite piggare igen så att få ladda lite i ensamhet känns jättebra.

Med hopp om livet. Trots allt.

Kram

Status Quo

Sitter på provtagningsenheten och ska ta det sista hcg-provet för att säkerställa att inget finns kvar från missfallet. Sen är den resan äntligen över.

Vi har inte fått något svar från AVA angående donatorn ännu så vi tar en dag i sänder.

Jag gråter inte varje dag längre och det beror nog på att jag fokuserar på allt annat utom barnalstrande.

Mitt gynbesök den 17/12 får vara ett startskott för vad som blir år 2014. 

Status Quo än så länge med andra ord.

Kramar