Så fort jag tänker på vårt kommande ÄD-försök så vill jag åka till Finland på en gång. Inget annat. Åka nuuuuu! Vill jag.
Sen funderar jag på hur det blir när vi berättar för omgivningen om äggdonationen. Om det går vägen vill säga. Jag tror absolut inte att det är så svårt att berätta. Det är inte det jag funderar på. Det som ibland slår mig är att vi inte ska ta för givet att omgivningen reagerar positivt. Bara de knasiga saker jag fått höra angående IVF:en och att det faktum att vi inte har några barn är tillräckligt liksom.
Tänk att vi förmodligen alltid ska få försvara vår vilja att få ha ett barn. Märkligt.
Det finns så många människor därute som faktiskt är olämpliga föräldrar. De som slår sina barn, de som misshandlar barnen psykiskt och de som struntar i sina barn.
Och så finns det såna som vi. Vi som verkligen älskar barn och vill ha ett själva men inte kan få ett bara för att vi träffades sent i livet. Vi kan nog men chansen är mindre än 5%. Och den minskar för varje dag som går. Varför bryr sig folk ens om det? Bry er om dem som inte kan ta hand om de barn de har istället.
Ja, det här med ÄD är en stor sak. Jättestor. För oss, för vår omgivning och för den lilla som vi vill ska komma till världen. Det är så stort, så stort att om någon säger något ont om vår handling eller om någon som har med den att göra, så blir den personen genast utesluten ur våra liv. Så stort och viktigt är det här för oss.
Det är så stort och viktigt att jag ska sätta mig på en slemmig Finlandsfärja! Herregud, vad gör man inte....
Snart är våren här.
KRAM
Men hej kära ni!
3 veckor sedan
Vet du?
SvaraRaderaJag funderar litet snabbt och inser väldigt snabbt vad du menar gällande omgivningen.
Det finns ju fler omgivningar-typer av. De nära och längre bort..
Jag inser att det här är nog kanske inget jag skulle berätta. Inte för vänner och inte för familjen. Jag levde mig snabbt in i den situationen med inlevelseförmåga och fantasi.
jag är den första som tycker att det är bra att vara öppen osv..för att öka förståelse och en bättre omgivning. Här..i det här fallet skulle jag nog vänta tills jag var gravid på rätt sida om tiden.
Det är ju en behandling och en process för dig och du behöver maximalt stöd nu. Inte en korkad och oförstående omgivning.
Jag tror det tar på krafterna och kämpa på två fronter. Borde du inte få ägget att fästa och och växa och frodas innan du tar nästa äventyr?
Ett stort och vackert och fint äventyr? Räcker de inte med ett i taget?
Som jag sa.. jag är den första som förespråkar öppenhet (läs vår första diskussion :)) och allt vad det för med sig. kanske är jag bara extra rädd om dig just nu ..kanske är det bara så att jag har utvecklas en liten bit. Hoppas bara att det är för att jag är rädd om dig och vill dig så väl.
Jag är själv en aning förvånad av mitt alldeles nya och "shiny" ställningstagande. Fundera på det.
Massa kram!
Tack! Du är så klok och bra. Och snäll.
SvaraRaderaJo, självklart tänker vi inte berätta något förrän embryot satt sig och den mest riskabla tiden är över, precis som vid en vanlig graviditet. Ingen vill berätta för tidigt utan känna att det känns "tryggt" därinne på något sätt.
Precis så resonerar vi i det här sammanhanget också.
Det jag mer tänkte på är detta med att berätta att det är en äggdonation som skett. Själva "projektet" är inte alltid helt självklart för alla. Tro det eller ej.
Men som sagt, sådana människor vill vi inte ha i vårt umgänge ändå så det löser sig på naturlig väg, hahahaa! Vi utesluter dem helt enkelt från får gemenskap.
Så vi tänker absolut inte berätta för någon vad vi håller på med förrän det blir något resultat.
Det här är vår grej som vi inte vill förstöra med att behöva förklara och försvara inför andra. Det tar vi sen i så fall.
Massa kramar till dig med!