Sådär, ja!

Nu, go' vänner, nu börjar ett nytt slut för mig. För nu sitter de där. Två små dunderfina embryon. Så nu är det nästan slut på "syskonjakten". Snart vet vi. Det är bara två veckor kvar av ruvningslidande sen så. Dr Fodina var väldigt bekymrad över att vi inte lyckats få till det de senaste gångerna. Jag föreslog lite antibiotika (med tanke på tipset i kommentarerna tidigare. Tack förresten!) och det var precis vad hon tänkt föreslå. Så jag fick en dos injicerat. Precis som när man ska opereras, sa hon, och jag tänkte att "jaha, ja det får man nog" och så blev det med det. Så antibiotika it is.

Och så fick jag lite blodförtunnande injicerat också.

Så här ska jag medicinera (för mitt eget minnes skull..):

- Progynon 2mg, 3 ggr/dag

- Utrogest 2 piller sväljes kl 8

- Utrogest 2 piller sväljes kl 16

- Utrogest 4 piller där nere kl 22

- Prednisolon 5mg, 2 piller 1 ggr/dag till den 14/1, därefter 1 piller per dag

- Fragmin 2500IU 1 ggr/dag i 5 dagar, därefter 1 ggr/varannan dag

- Folsyra 1000mg per dag

- Omega 3 varje dag

Förresten lyckades jag att äta grönmögelost till middagen. Vad är det med mig egentligen? Har tappat all koll!

Men på hotellet ingick visst både frukost imorgon och middag idag till det facila priset av ca 580 kr. Galet bra för hotellet är verkligen trevligt och bra. Visst, middagen var en mindre buffé med varmrätten pasta med köttfärssås. Inte flådigt, men absolut ätbart! Och mycket sallad och grönsaker till. Och ost... Och dessert. Men den lyckades jag hålla mig ifrån. Hotellet heter förresten Clarion Collection Waldemars. Ligger nära IVF Riga (f.d. "nya" AVA) också.

Ett annat tips för de som ska hit: en buss för 1 EUR. Den kanske har funnits tidigare men gått från en hållplats jag inte sett, men nu är hållplatsen nära utgången från terminalen. Jag gick automatiskt till hållplatsen där Airport Express går ifrån men när jag stod där och väntade så såg jag, snett till höger vid parkeringsplatserna, en liten buss som det stod "241 Centrs" på. Jag frågade hur lång tid den tog till centrum och den tar 30 min, ungefär lika lång tid som 5 EUR-bussen jag väntade på med andra ord. Så jag hoppade på och det var hur smidigt som helst. Och så blev det lite sightseeing i betongförorterna istället för bilköer på stora vägen. Lite kul! 

Bussen stannar strax innan Elisabete iela och även vid Radisson Blue Hotel Latvija och därifrån är det inte långt att gå till Clarion eller kliniken. 

Ja, det är nog allt för idag. Slänger med lite text från Clarion eftersom jag tycker att det är kul med hotellets svensk-anknytning. 

Och så lite fyndig och trevlig text på rummets skohorn. En liten hint om att man inte ska ta med det hem. För där har man ju redan ett... 

 

Nu ska jag göra en ansiktsmask, se på film, ära godis och vila. Jag har dessutom en sen utcheckning imorgon så jag ska slappa fram till kl 15. Gaaah, så skönt!

Och sen ska jag hem och krama på Fina M och Mini. Längtar redan!

Kram på er så länge!

Karaktär

Mellanlandning i Helsinki med kaffe och macka. Det blev en sån resa då det var det enda alternativet som var betalbart. Jag menar, visst är jag beredd att betala mycket för att nå vår dröm, men dryga 4000 kr för en trip till Riga är lite dyrt, tycker jag. Den här resan gick på 2600 kr och det känns mer rimligt.

Så nu sitter jag här och lunchar lite. 

Ett av mina nyårslöften (har av någon anledning börjat gilla att avlägga såna) är att bli lite nyttigare eftersom kilona har smygit sig på sedan Mini föddes. Jag äter uruselt.

Så nu firar jag det löftet med en påse godis. Karaktär... Men jag kom på att socker är bra under fästningaprocessen så jag använder det som ursäkt. Hehee.

Mitt andra nyårslöfte (av två) var att radera Facebook från mobilen. Jag upptäckte att jag slösurfade där i tid och otid. Det kändes som om min kreativa förmåga och fantasi försvann och så konstaterade jag krasst att när man slösurfar så används inte hjärnan direkt. Inte min i alla fall. Det är bara tid som rinner iväg.

Så bort med appen! Hittills har det varit jätteskönt! Men risken blir väl att jag slösurfar på Blocket, Bukowskis eller Hemnet istället... Hursom, radera FB-löftet har jag i alla fall hållit så det väger upp godispåsen jag har framför mig. Visst?

En timme kvar till avgång så nu gäller det att vara kreativ...

Jag har förresten köpt en charmig väska till Mini. Att samla dunderhonung och guldpengar (Pippi-influens...) i.

Kramar

Flyg

Äntligen på Arlanda och på väg!

Idag smäller det. Insättning. FET.

Jag har tusen tankar i huvudet och får ingen ordning på någon av dem. Det enda jag vet är att jag måste be om Progynon det första jag gör när jag kommer till kliniken för jag, min klant, glömde ta ett piller imorse och det föranledde så klart att jag glömde att packa ner tabletterna också. Suck.

Jag TROR inte att det ska vara någon fara. Jag menar, östrogenhalten sjunker inte till noll så fort, men det är klart att jag grämer och oroar mig. Så himla klantigt av mig!

Jag stannar över natten den här gången också. Det känns bäst så och dr Fodina brukar tycka att det är bäst också. Bäst att lyda, hihi.

Kl 15 lettisk tid är det dags.

Kramas 

Glad

Jösses, jag har en sån redig bihåleinflammation! Det värker, bultar och snoras. Jag hoppas innerligt att allt går över tills det är dags för FET. Jag vill vara frisk när det är dags, inga basilusker som förstör något...

Julen har varit otroligt bra trots bihålesjuka och krasslighet. Det gör liksom inget när man har familjen omkring sig. 

Och snart är det nyårsfirande med en kompis till Mini. Det blir också urmysigt!

Åååh, allt är så braaaa! Jag njuuuuter!

Och 2015 kommer att bli så galet bra. Med mage eller utan.

Kramar!

Skönt

God fortsättning på julen så här på juldagen!

Själv är jag sjuk och det känns sisådär. En riktig dunderförkylning med lite feber och extrem hosta. Mini har samma sak men mådde sämre än jag (barnakuten fick ett besök) och hon är lite bättre nu så hon har fått gå ut för första gången på 10 dagar (!). Så vi har verkligen mått pyton!

Trots sjuka så har vi besök av pappa med fru och vi har mysigt. Galet mysigt, faktiskt.

Det enda jag kan gnälla på är mig själv. Jag är en hormonell höna. Först förstod jag inte vad det var med mig men idag kom jag på att det måste vara hormonerna. Jag är så himla obalanserad i humöret och känner inte riktigt igen mig själv. T.o.m. pappa påpekade att jag är så otålig. Han vet inte att vi gör ett försök till just nu så han måste tro att jag är galen... Eller, ja, lite märklig i alla fall.

Jag har aldrig tidigare märkt hur mycket jag blir påverkad av hormonerna. Det är stor skillnad på mig nu och för en månad sedan bara. Jag känner mig mer känslosam och det går upp och ner hela tiden, och det är tusen känslor.

Men snart är det över. Det ska bli såååå skönt! Och det är skönt att ha den vetskapen den här gången. Jag känner ingen oro alls. Bara ett slags lugn. Antingen får vi ett syskon eller så fortsätter vårt sköna liv som det är. Utan hormoner och piller.

Skönt!

Kramas

Spikat

Nu har jag fått en tid för insättning: den 5/1 kl 15. Då smäller det!

Flyg och hotell är bokat också.

Jösses, det är verklighet!

Kramar

Det magiska talet

7 mm. Den är 7 mm! Helt perfekt.

Jag andas ut en stund.

Kramar!

Det går framåt

Åh, jag blir galen på det här med min mailadress!
Jag hade en som var så bra. Jag har den i och för sig fortfarande men jag kan inte logga in på den. Jag trodde mig faktiskt veta lösenordet men jag kommer bara inte in. Det är en hotmailadress och jag har svarat på en massa frågor så att de (msn)  ska kunna hjälpa mig att ställa tillbaka lösenordet, men tydligen så svarar jag inte "rätt" på frågorna så de vägrar att öppna mailkontot åt mig. Suck!
Så förlåt om jag inte svarat på mail… Jag funderar på att öppna en ny mailadress istället men har inte bestämt mig ännu. Vi får se hur jag gör.

Det går bra med pillerknaprandet. Jag är lite fundersam bara. Det är lite rosa slem (ursäkta detaljerna…) som kommer på pappret då och då och jag kan inte minnas att jag varit med om det tidigare. Det kanske är helt ok att det är så? Jag försöker tänka positivt och att det bara är en långsam läkning från hysteroskopin och att det inte har någon som helst betydelse. Men ändå… Ni vet hur man nojjar när det kommer till sånt här. Och analyserar.
Jag ska fråga Fru Gyn imorgon om det tänkte jag.

Idag är jag ledig med en febrig liten Mini. Det betyder inte att det är lugnt direkt… Nej då, det är full fart trots feber.

Kramas där ute!

ÄD i siffror

Och så ringde jag Fru Gyn. På fredag morgon ska jag dit och kolla slemhinnan.
Det känns nästan lite märkligt men ändå spännande. Bara så där.
Hon frågade vilket försök i ordningen det är efter att Mini kom till världen.
"Oj, det vet jag inte", svarade jag.
Nu ser jag att det är sjätte ÄD-försöket efter Mini. Oj!
Och trettonde försöket (både IVF och ÄD) totalt.

Kramar

Dubbelgardering

Idag fyller Fina M år. Jag ser fram emot firandet ikväll som inte blir så speciellt storslaget, snarare mysigt. Helt i stil med vad han gillar.
Idag är jag hemma från jobbet. Ni förstår i torsdags när jag gjorde hysteroskopin, så såg en sjuksyster hur jag blödde från örat. Hon och en läkare tittade men såg inget speciellt mer än själva blodet så klart.
Jag blev inte så orolig men sov däremot väldigt mycket och har varit ganska hängig över lag sedan dess. Igår hade jag väldigt ont i öronen och insåg att jag borde gå till doktorn. Sagt och gjort, imorse gick jag dit och nu ligger jag hemma med penicillin och örondroppar. Det var visst en inflammation i örat. Inte så konstigt nu när jag tänker på det, eftersom Mini har en benägenhet att hela tiden vilja stoppa in fingrarna i mitt öra när vi sover. Vet inte varför men hon tycker väl att det är mysigt eller nåt… Lite irriterande kan det vara men jag har inte brytt mig så mycket om det. Jag tar bort hennes hand om jag blir störd av det (vilket jag i och för sig blir när jag blir väckt av att hon är där mitt i natten och petar mig i örat!). Läkaren sa att små smutsiga barnfingrar inte ska vara i öronen. Inget ska vara i öronen, hahaha! Inte så konstigt att det blivit inflammerat.
Jag är ingen förespråkare av penicillin, men så här inför vårt sista FET så känns det riktigt bra att knapra lite antibiotika. Så att det inte finns en tillstymmelse till basilusker i kroppen som kan störa processen i onödan. Nu jäklars ska ett guldägg fästa och växa till sig ordentligt! Jag vill, jag vill, jag vill!
Det känns som en dos antibiotika nu och sen lite kortison efter insättningen är en perfekt kombo.
Lite Trombyl, Omega3 och C-vitamin på det också så har vi gjort allt känns det som. Jag har förresten mailat kliniken och sagt att jag börjat medicineringen och att vi vill ha två embryon insatta med assisted hatching (AHA). Gärna med "klister". Nu kör vi hängslen och svångrem. Typ.

Stormiga kramar!

Lucia

Idag har vi haft en heldag på Skansen och deras julmarknad. Jösses, vad jag har småätit i varje litet stånd! Smällmätt!

Mini sov i den gamla vagnen som vi aldrig använder numer. Åh, vad hon njöt av att ligga nerkurad i den gamla Voksin! Hon somnade galant efter korv, lussekatter och våfflor.

Och jag har kommit ihåg alla piller idag. Första dagen med piller. Spännande!

Och jag har surfat på flygbiljetter redan... Nu vill jag ha detta överstökat. Det är dock lite spännande trots allt... Pirr!

Nu har visst Mini badat klart. Det blir lite senare kvällar när hon sover på dagen, hehe...

Luciakramar på er där ute!

Omstart!

Jag blöder lite fortfarande men det är så lite att jag inte ens behöver något skydd. Det blir bara lite mörkrosa på toapappret. Så det känns helt ok nu alltihop.

Jag mailade kliniken och berättade om att allt såg bra ut och att jag just haft mens. Och så frågade jag när jag kan börja och att jag gärna gör en insättning en fredag eller måndag då jag ska vara ledig de dagarna i januari (åååh, jag ska bara hänga med Mini! Underbart!! Lyx.).
Jag har fått svar också. Jag börjar imorgon!! Det var vi nog inte så beredda på här hemma vill jag lova.
Då blir schemat så här:
- Pillerstart imorgon, 13/12; Progynon 2 mg, 3 gånger om dagen.
- Slemhinnekoll den 22/12; får inte glömma att ringa Fru Gyn på måndag och kolla om hon jobbar då!
- FET  den 5/1.

Jösses… Snabba puckar.

Önskar alla en lugn och fin Luciavaka. Själv firar jag med pepparkakor med cambozola och ett glas vin. Mini somnade kl 18 idag efter en kul men utmattande luciafirardag på dagis. Med sin fina pepparkaksklänning så klart eftersom pepparkakor är det bästa som finns.
Och snart somnar nog jag också. Det tar på krafterna att samla ork för nytt försök. Men det är det värt.

Kram på er!

Klart

Nu är det gjort.

Läkaren sa att allt såg jättebra ut så inget ingrepp gjordes... Det känns nästan lite synd för då är det ju inget som är nytt inför nästa försök. Men det är så klart skönt att allt såg bra ut!

Dock så blev det ett litet hål på livmodern så jag har fått ligga kvar för uppföljning.

Det är inte helt ovanligt att sånt händer så jag känner mig inte orolig. I förebyggande syfte har jag fått antibiotika också.

Kl 14 blir jag utskriven och jag har sovit ända till nu. Så galet trött! Men så har jag inte ätit sen igår heller... Nu har jag äntligen fått kaffe och smörgås. Gudagott!

Och ordinationen är att åka hem och vila ännu mer. Det låter strålande!

Kramar och tack till er som är så otroligt snälla och stöttande jämt.

Klockan klämtar

Jodå, det är inga problem att ha mens. Jäss! 

Kl 7:30 har jag tid och jag får inte äta efter midnatt. Fina M ska hämta mig vid lunch och så kör han hem mig.

Äntligen blir det här av. Nu känns det som att vi går "all in". Nu gör vi allt vi kan. Sista gången. Sen är det äntligen slut på alla behandlingar. Åh, vad skönt det ska bli när det är över!

Erhm, det låter nästan som att jag tror att det går åt skogen... Jo, lite så känns det faktiskt. Det skulle vara så overkligt att vara gravid igen. En sån tur kan jag ju bara inte ha!

Nu ska jag äta lite till... Så att jag inte försmäktar imorgon.

Kramar!

Klantig?

Tack goa ni!

Igår kom mensen som en störtflod. Den blev lite försenad eftersom min ovana att ta piller numera, skapade några glömska tillfällen under Primolutkuren. Förbenat irriterande! Jag undrar om det är "tillåtet" att ha mens när man gör hysteroskopi?

Om inte blir jag såååå matt...på mig själv.

Måste googla!

Kram

Tidplan

Så var jag inne träsket igen:

"If everything will be good, then embryo transfer will be in the end of January –beggining of February."

Klinikens svar när jag frågade hur snart jag kan göra ett försök efter hysteroskopin...

Nu pirrade det till lite i magen faktiskt. Spännande!

KRam

Snart så!

Första advent.... Alla som följt mig ett tag vet att det är en stor dag för mig.
Det var då jag blev gravid första gången. Jag gick, nej, svävade, i snön bort till bageriet och köpte lussebullar. Och hela världen glimmade BARA mot mig.
Sen kom missfallet.
Men, men, det är längesedan nu och jag är inte direkt ensam om varken att bli gravid eller att få missfall. Så ser det ofta ut när man kämpar för att få ett barn i sitt liv. Men fasiken, vad hårt livet är ibland.

Så... Hur går det nu då?
Jo, den 11/12 har jag tid för hysteroskopin. Det räknas visst som en mindre "operation" eftersom det är en slags skrapning. Dagen innan ska jag ringa till OP och fråga vilken tid jag ska infinna mig. Jag får åka hem några timmar efter ingreppet men inte köra bil då.
Just nu knaprar jag också Primolut på eget bevåg, för jag läste att det är bra om man har haft mens hyfsat nyligen innan de utför ingreppet. Och jag har inte haft mens sedan sista försöket i juli!
Just därför tänker jag extra mycket på det här. Utebliven mens. Jag får svettningar i tid och otid. Och jag är ständigt trött och lite nere. Klimakteriet har anlänt på riktigt.
Och just därför kan jag ibland känna att jag inte ska försöka få fler barn. Bara följa tidens gång liksom. Sen kommer jag på mig själv att tycka att det är en befängd tanke. Jag har en möjlighet att försöka få ett barn till och det är verkligen på gärdsgår'n så det är klart att vi ska försöka igen! Jag har lidit tillräckligt i allt kämpande mot barn så jag, för att uttrycka mig helt korrekt, skiter i sånt som mens eller icke mens. Vi gör ett försök till. Jag orkar och jag kan. Och jag HOPPAS, så klart.
Det blir vårt absolut sista försök. Jag vill inte mer sedan. Det räcker så bra det här livet som vi har nu. Det är helt fantastiskt! Jag vill inte riskera något, för så kan det också kännas ibland (tack för era fina kommentarer i tidigare inlägg!).
Och går inte det här sista försöket vägen så kan jag äntligen få myyyycket lägre doser hormoner enbart för att få lite styr på klimakteriebesvären. Det kan jag inte göra nu eftersom vi ska försöka igen, och det är väldigt jobbigt ibland. Jag kunde inte riktigt föreställa mig hur jobbigt det kunde bli, faktiskt. Så det finns en risk att bloggen blir en klimakterie-häxe-blogg istället, moahahaaa! Skojja!

När jag nu gör operationen den 11/12, så undrar jag när jag kan börja nästa behandling. Jag menar, jag måste ju bli fullt läkt innan vi kan köra igen. Undrar hur lång tid det tar? En månad? Jag skulle så gärna vilja göra en insättning någon gång i januari, februari... Den största anledningen till det är att jag är ledig två dagar i veckan då så det skulle fungera så bra att åka iväg då. Slippa ta semester, ljuga på jobbet och så.

Nåväl, det är så det ser ut just nu.

På vardagsfronten så har vi äntligen flyttat in i vårt nybyggda hus och bråkar lite rent ekonomiskt med entreprenören som är det största spån som gått i ett par skor. Men det löser sig. Det gör det alltid. Och jorden snurrar vidare, så det är inte hela världen.
Vi pratar mest om husmålning och inredning och vi har investerat i dyr och fin soffa. Tänka att få lägga pengar på sånt istället för på graviditetsförsök. Lyx!


Kram

Kallelsen

Återigen har det gått en tid sedan senaste inlägget. Det är inte riktigt meningen utan det bara blir så.
Naturligtvis så läser jag era kommentarer. Om och om igen. De är verkligen kloka ord vartenda ett av dem ni skrivit. Tack! Era ord har faktiskt hjälpt mig mycket i mina tankar. Ni är ovärderliga.

Här hemma pratar vi inte längre om försöket. Det blir lite för mycket helt enkelt. Just nu fokuserar vi på roliga saker som har med huset att göra. Det är mycket som ska göras; nya möbler, planera trädgård, måla huset…. Faktum är att jag skulle kunna starta en hus och hem-blogg istället, hahaa! Tror att jag kan varenda inredningssajt vid det här laget…

Jag har fått kallelsen till hysteroskopin, men tiden jag fick fungerade inte alls så jag ringde och bad om att få en ny tid i december. Då kommer jag inte att jobba lika mycket och kan lätt ägna en hel dag eller två för ingreppet. För ska vi nu genomgå ett försök till så vill jag göra det i lugn och ro. Jag vill inte känna stress eller minsta obekvämhet. Jag tror att jag vill försöka en sista gång. Fina M däremot är nöjd så det kan bli en diskussion kring försöket. Men jag känner att vi måste ta den. Det får bli i december.
Det kanske låter som att vi stoppar huvudet i sanden, men det känns inte så. Det känns bara som att vi tar en sak i taget, och just nu måste vi få fixa till vårt hem så att det blir beboeligt och mysigt.

Igår hade vi förresten besök av två kompisar som har ett barn i Minis ålder och en liten tremånaders. En otroligt liten söt unge! Jag fick hålla henne men konstigt nog så visste jag inte riktigt hur jag skulle hålla. Det var som om jag aldrig hållit i ett barn. Mycket märklig känsla.
När familjen anlände så hade de med sig skötväskor, liggvagn, blöjor, filtar, hela kånkarongen… Och när mamman satte sig i soffan för att amma så kände jag bara ett "vad skönt att slippa allt sånt där"… Inte den mest logiska tanke när jag funderar på och vill, ha ett barn till. Jag vet. Och ändå så vill jag faktiskt hålla på med allt det där. Babymolnet. Myspys och kladd. Bebissnusande och blöjbyten. Gulliga minikläder och kräkfläckar. Jag vill verkligen ha allt det där!
Och samtidigt få ge Mini ett syskon att busa med. Eller inte. Det vet man ju aldrig hur det blir. Syskon behöver inte vara bästa vänner och de kanske går helt skilda vägar i livet. Men ändå. Jag vill ge dem varandra.

Ja, livet är inte så lätt, det vill jag lova. I december så får vi se vilken väg mitt tar.
Men jag skriver så klart här igen innan dess!


Kram

Bombsäkert

Ingen kallelse till KK har kommit ännu. På något sätt känns det skönt för så länge den inte kommer så behöver inga beslut tas.
Det känns mycket märkligt allting. Från att ha varit så syskonfokuserad till att bli en tvekare är inte varje dag, liksom.
Jag bollar positivt och negativt i mitt huvud hela dagarna.
Det negativa är att jag fyller 45 år idag. Jag skulle bli en "gammal" mamma. Nu är jag trots allt ganska ung i sinnet och min kropp verkar hänga med, men ändå. Kanske borde jag lägga allt fokus på min goa tjej och inte riskera något?
Samtidigt så säger alla att jag är så ung. Jo, 45 år är inte direkt gammalt. Jag tycker verkligen inte det.
Allt är så individuellt.
Och så finns det den där om att man ska överleva sina barns student och allt sånt, men så kan jag bara inte resonera. Min mamma dog strax efter att hon fyllt 50 år. Det går aldrig att räkna med att man ska överleva någon. Eller något. Jag kan dö imorgon.
En f.d. kollega sa att hon jobbar med en tjej som är 48 år som ammade och min kollega tyckte att det såg "osmakligt" ut. Jag kunde inte låta bli att svara...
"För dig, ja. Men det är ju inte du som äter, det är bebisen och den tycker nog inte att det är osmakligt." Och så skrattade vi bort det. Jag tänker att om jag skulle bli mamma igen så kommer hon nog att ångra sina ord när jag sitter och ammar, hehehe.
Jag är ju lite så till naturen, jag struntar i vad folk säger om mina personliga val och ändå sitter jag och vill ha hela världens input just nu. Helst vill jag att någon tar beslut åt mig.

Här hemma har vi inte pratat så mycket mer om det hela, faktiskt. Jag vet att Fina M är nöjd som det är och jag kanske borde följa honom i det, men jag vill känna mig säker. Kanske går det inte att bli säker i det här? Det är kanske så det är, att man får liksom gå vidare och lämna allt bakom sig bara? Och att det är det som är så svårt för mig? Eller så VILL jag verkligen ha ett till barn?
Jag vet inte själv längre. Allt har blivit så rörigt.
Om jag nu skulle ta beslutet att jag vill ha fler barn, ja, då kanske Fina M har hunnit att ändra sig helt och INTE vill ha fler barn alls. Bestämt sig ännu mer, liksom. Som det är just nu så fokuserar vi på att flytta in i nya huset med allt vad det innebär med bärande, kåkande, inredning och komma till rätta. Ingen av oss orkar prata om annat just nu.
Så vi väntar lite till.
Väntar på kallelsen. Den briserande bomben.

Kramar

Tvivel eller inte

Ja, hur går det egentligen?

Jo, jag gick till Fru Gyn som tog lite blodtryck och pratade om allt. Så skickade hon remissen till KK som ska göra hysteroskopin. Hon påpekade att det kan ta ett tag men att jag gott kan tjata lite så kan de hålla mig i åtanke vid ett återbud.

Men...nu är det jag som börjat att tvivla.

Eller kanske inte tvivla ordentligt, men jag tänker väääldigt mycket på syskonförsöket numer. Vi har det så bra, jag är äldre nu, orkar vi/jag?, tänk om något går riktigt snett?, många tankar...

Samtidigt...tänk om jag ångrar mig om vi inte försöker igen? 

Jag vill men ändå inte. Jag är rädd för att avstå men är också rädd för att försöka.

Och jag blir inte klok på mig själv eller mina tankegångar. Tänk om någon kunde bestämma, ta beslut, åt oss. Det skulle vara så rackarns bekvämt!

Eller om jag hade samma ilska och glöd som tidigare. Då orkade jag ta varje fight som dök upp. Nu tänker jag ständigt på Mini och hur bra vi har det och hur välsignade vi är. Det vill jag inte förstöra.

Det var då tusan att alla dessa tankar skulle dyka upp! Det stör mig så mycket!

Men jag tror att "ja, vi försöker"-tankarna väger lite tyngre just nu. Vi får se helt enkelt.

I övrigt så har flytten tagit all vår tid och nu lever vi äntligen i vårt nya hus med flyttkartonger överallt. Det är kaos, men ett mycket hemtrevligt sådant. Vi stressar inte.

Mini är överlycklig över eget rum, egen säng, stora ytor och många kartonger.

Det värmer i mammahjärtat att se henne.

Verkligen.

Och hon har börjat att intressera sig för människokroppen. Hon pratar mycket om skelettet, hjärtat och hjärnan.

Snart kommer nog pratet om hur vi kommer till allihop. Då blir det dags. Dags att berätta att vi fått ett ägg för mina var trasiga. Och sen är det inte så mycket mer med det. Att det finns olika sätt att bli till på och att små, fina Minisar kan bli till med ett gåvoägg. Det är inte fy skam, inte! Det är magi utöver det vanliga minsann! Guldägg.

Ja, snart är det dags att berätta. Det ska bli fina samtal. Det tror jag allt att det blir.

Kanske tycker vi att vi ska försöka hitta ett till guldägg också. Vi får se. Jag måste tänka lite till bara.

Lite till.

Kram