RD5

Näe, jag känner ingenting. Suck.
Nu börjar den där jobbiga delen av ruvningen....

Kram

Jag vill

Ny dag, nya känna-efter-beteenden.

Jag hoppas att jag är gravid och att hormonerna har börjat spruta ur öronen på mig, för jag blev just tårögd över att sitta och planera lite med Fina M. Alltså, jag blev gråtfärdig över INGENTING.
Snälla, låt det vara hormoner och inte trötthet. Hehehee....

Imorse när jag satte mig upp i sängen så sa jag till Fina M att jag tror att jag är gravid.
-"Varför tror du det?", frågade han så klart.
-"Jag vet inte. Jag bara tror det. Kanske för att jag inte känner något men nu spände det lite i nedermagen och ilade ner i ljumsken, det gjorde det förra gången. Men mest känner jag ingenting och jag känner mig smalare än tidigare. Kanske är det någon som suger upp alla hormoner jag har i mig ändå? Så känns det.", sa jag.

Och så känns det men jag vet mycket väl att jag kan ha tokfel. Så klart är det mesta önsketänkande. Jag VILL så gärna att jag gott kan inbilla mig allt det där. Lätt!

Men idag är det lördag och vi ska fika hos grannen (soplockssmällar-grannen! Hahaa!) som är höggravid. Jag hoppas att jag blir smittad av hennes gravidbasilusker så att jag också blir gravid. Ååååh, jag vill så att jag blir grön i ansiktet!

KRAM

RD4

Jag är så förbenat trött.... Första veckan på jobbet har sugit musten ur mig helt så jag ska sova pronto.

Idag har jag inte känt någonting. Antingen är det för att det är kört eller så är det för att alla hormoner går åt till ett (två?) litet embryo där nere. Hoppas, hoppas.

Trötta, utarbetade kramar

RD2&3

Tiden flyger... Men känner efter hela tiden gör jag!

Igår brände det till två gånger i nedermagen. Rejält. Så gjorde det förra gången också när det blev en Mini så jag vill självklart tro att det var minst ett embryo som fastnade just vid den känslan. Liiite vidskeplig är jag allt. I alla fall de närmaste 11 dagarna.

Så det brände igår vilket det inte har gjort idag. Idag har jag bara känt mig kolugn och knappt svullen om magen, trots hormonerna. Idag finns alltså inget speciellt att avrapportera.
Jo, jag fick för mig att det hade fungerat alltihop.
-"Nu jäklars är jag gravid!", tänkte jag i bilen på väg hem från jobbet. En skön känsla infann sig just då, men nu är jag tillbaka i ruvartvivlet igen...
Kom på, det har känts som mensen är på gång också. Men bara en liiiten mens om jag nu ska försöka mig på att gradera det onda, hahaha!

Och så över till dagens I-landsproblem:
Fina M får noll rätt av två möjliga idag.
1.) Jag har städat ut julen.
2.) Jag ruvar och vill inte blöda.

Vad gör mannen?
Kommer hem med toapapper med julmönster på! Jag upprepar:
1.) Julen är sluuuut!!! Jag vill inte se en enda tomte, julgranskula eller gran till!
2.) Jag ruuuuvaaar och kollar således toapappret minutiöst efter en endaste bloddroppe när jag är på toa. VITT toapapper är det nya svarta. Typ.

Så min plan är att gå på toaletten minst sex gånger per dag så att pappret går åt... Eller nåt.

Kram från hormonig ruvare

Hemåt

Äntligen, äntligen får jag åka hem! Jag kunde knappt sova inatt. Saknaden av att ha Mini bredvid mig blev för stor. Hela min kropp kände att något var fel och ville inte sova.
Åååh, vad jag ska krama Mini och Fina M när jag kommer hem!!

Dagens enda kaffe inmundigas just nu på flygplatsen och jag tänker på hur smidigt den här resan egentligen har gått. Ja, förutom att jag missade planet, alltså.
Det finns en person som faktiskt hjälpt till massor utan att veta om det (tror jag) och det är AnnaC. Dina tips på din blogg har varit väldigt bra! Jag har använt mig av Airport Express, mycket smidigt. Och jag har bott på Hotel Monika, toppenbra. Och du har gett mig tips om allt möjligt. Så TACK!
Är det någon annan som funderar på att åka till Riga för ÄD så kan jag rekommendera att kika i hennes blogg under t.ex. etiketten "Riga".

Igår mailade även jobbet. De undrade om jag kunde komma in idag. Usch, jag ogillar verkligen att ljuga! Jag får en lögnklump i magen. Obehagligt. Jag skrev att jag hade feber fortfarande... Så nu ska jag maila dem och säga att jag kommer imorgon. Och så hoppas jag att de inte läser den här bloggen och förstår att det är jag, gulp. Eller.... So what, om de gör det. Då får jag väl säga som det är. Jorden fortsätter nog att snurra oavsett, liksom.

KRAM

Ruvardag 1 och mediciner

Och så en liten summering om hur det känns första dagen som ruvare.
Det bränner lite i nedermagen och det tror jag är bra. Dr Fodina har nog borrat in embryona rejält. Det är min teori till varför det bränner, hihi! Och idag är det vecka 1+2 enligt doktorn. BF är 30/9-2013.

Testdag är måndag den 21/1. Då och den 23/1 ska jag ta Hcg- och Progesteron-prov. Jag tror att jag ska  ringa min gyn om remiss till blodproverna redan nu (eh, imorgon). Får jag ett plus på stickan så kan jag åka direkt och ta proverna.

Och så har jag fått en lista på mediciner som ska tas. Det är samma som förra gången men jag lämnade två blodprover som ska analyseras innan den mer detaljerade behandlingsplanen skickas till mig via mail.
Här är medicinlistan:

-Progynon 2mg (tabl), 3 ggr/dag t.o.m. dag 7 av graviditeten (vad som nu menas med det...)
-Progesteron 400mg (vag), 2 st, kl 8:00 och kl 22:00
-Utrogest 200 mg (tabl), 1 st, kl 16:00
-Prednisolon 5 mg (tabl), 2 st, kl 22:00 t.o.m. 17/1 och fr.o.m. 18/1 1 st kl 22:00
-Fragmin 2500 IE (spruta), 1 st, morgonen
-Folsyra 1000 mikrogram

KRAM

Lyckogråt

Jag har just ätit den äckligaste Caesarsalladen någonsin. Men det gör inget, för jag har två små embryon inbakade i underlivet. Jag är mer än nöjd.

Naturligtvis fick jag vänta nästan en timme på att få träffa läkaren. Det verkar vara standard hos dem men jag bryr mig liksom inte om det. Antingen är det kulturellt, vilket jag betvivlar, eller så är de bara så på kliniken men om man som jag åkt långväga enkom för att träffa dem så har man ju inte direkt bråttom till något annat. Så jag satt där och tog en kaffe. Ja, just det, jag hittade en korg med choklad bredvid kaffemaskinen också... Den var halvtom när jag äntligen fick träffa Dr Fodina, hehehe. Jag hann inte äta lunch innan jag gick dit...

Hursom, Dr Fodina berättade att de tinat två embryon. I och med det så blev det inte så mycket att välja på, sätta in ett embryo eller två. Jag menar, tinar de två varav ett är toppkvalitet (blastocyst) och ett är väldigt bra men utvecklas långsammare (morula på gränsen till blastocyst), ja, inte sjutton slänger man bort ett då.
Men som läkaren sa, med dessa två embryon så är risken/chansen för tvillingar mindre än i vanliga fall med två toppembryon. Så hon tackade för att jag valde att sätta in två, hon vill ju också ha ett bra resultat rent medicinskt. Blir det mer än en så får vi ta det då. Huga.

Hotellet jag bor på är Hotel Monika och det är helt ok. Perfekt för en sån här vistelse faktiskt och det är gratis Internet. Mycket bra, hihi. Men de är som sagt, mindre bra på sallader.

När jag åt min sallad ringde Fina M fyra gånger på raken. Jag kunde inte svara för då kostar det pengar och hamnar på jobbets telefonräkning. Det kan jag inte förklara bort när jag sagt att jag är sjukskriven... Så jag kunde bara inte svara.
Fina M ville veta hur det gått men jag trodde att det hänt Mini något och ringde till slut hem från hotelltelefonen (som förmodligen kostar en förmögenhet att ringa till utlandet ifrån men jag hade panik).
När han svarade kunde jag inte fråga vad han ville för jag var så rädd för svaret. Så sa han att han ville veta hur det gått. Lättnad! Var det bara DET?! Så började jag gråta. Igen...

På kliniken frågade Dr Fodina hur det var nu med en liten tjej i mitt liv.
-"So, Wilda, how is your life nowadays? Is it tough?"
-"Tough? No, not at all! It is wonderful!"
-"But with a baby....?"
-"It is still easier than living without a baby when a baby is all you want."
-"Oh, that must be so true...", nickade hon.
Och så fick jag en lyckoklump i halsen som jag svalde för att inte börja gråta.

Vid insättningen, själva tillfället när doktorn för in embryona, det ilar till lite och man ser det hela på skärmen, då ryckte jag till lite med magen. Anledningen var att den där lyckoklumpen hoppade upp i halsen igen. Jag svalde och höll andan igen så att jag skulle ligga så stilla som möjligt och inte försvåra placeringen av embryona. Lyckotår i ögonvrån. Gråt, gråt inombords. Lyckogråt.

Det har varit en hektisk dag. Väldigt känslosam, men det känns bra. Tårarna har bränt bakom ögonlocken av olika anledningar ända sedan imorse, men nu är jag bara trött. Jag ska se på tv, läsa, surfa och sen sova. Imorgon bitti flyger jag hem igen. Tillbaka till min lilla fina familj som jag sover utan för första gången sedan Mini kom till oss. Jag saknar dem så det gör ont!

Tack allihop för tumhållningar och sms! Ni är verkligen ovärderliga!!

Embryokramar från Riga

Ny tid!

Ja!!
Fina M har pratat med kliniken och de flyttar fram insättningen till 13:30 lokal tid. Prisa universum!
Det måste ha varit era tumhållningar som gjorde't!

Nu ska jag gå och checka in och ta en latte i lugn och ro.

KRAAAM!

Tidsfördriv

Tittar ut över start- och landningsbanorna och konstaterar att jag aldrig sett så många plogbilar samtidigt förut. Någonsin.

Och jag känner mig så liten just nu.

kram

Snötårar

Jag tyckte verkligen att jag var ute i god tid. Det jag inte hade kalkylerat med var snöovädret som behagade dyka upp när jag åkt hemifrån...
Det vräkte ner och jag såg knappt bilen framför. Det var oplogat och halt och alla kröp fram. Det var riktigt läskigt att köra (och jag brukar inte vara rädd när jag kör i oväder) och jag vill ju gärna träffa min familj igen. Better safe than sorry, liksom....
Och då missar man flyget.
Jag stod där, mitt på golvet i avgångshallen på Arlanda, och tokgrät. En kvart kvar och incheckningen var stängd. Tårarna sprutade.
Men så sansade jag mig när jag såg en kille stå ensam bakom en av diskarna, och jag gick fram och frågade om det fanns någon möjlighet att få komma med planet. Han ringde, fixade och donade, men eftersom vädret är som det är så hade planet redan taxat ut för att försöka hinna avgå i tid... Fan.

Bort till SAS-disken för att se om de bara kunde flytta mig till nästa flight (vara snälla, tänkte jag).
Jag fick en lektion i hur flyg och flighter fungerar. Att man måste komma i tid, att hon inte kunde göra något för att hjälpa mig, att jag skulle minsann (jodå, så sa hon) lyssna på henne... Då försvann tårarna.
Jag fräste till rejält så att hon blev tyst. Sa att jag vill ha hjälp och inte en förbannad lektion i hur jag BORDE ha gjort och att jag mycket väl vet hur det fungerar. Och så var den hjälpen som bortblåst. Fast det var den nog ändå så jag förlorade inte något på att bevara min heder. Jävla kärring. Hon, alltså.

Så här sitter jag på flygplatsen. Fina M svarar inte för han har så klart ljudet avstängt på mobilen eftersom han och Mini sov när jag åkte, och nu tar han hand om Mini.
Jag har i alla fall prelbokat mig på nästa flight och mailat Jelena för att se om det är ok att göra FET lite senare idag. Nu hoppas jag på att hon förstår situationen och kan hjälpa mig. Annars blev det här en dyr icke-insättning....

Så, kära, fina vänner, snälla, släpp inte era tummar ännu!
Tack för att ni finns!

KRAM

Snart...

Imorgon är det dags. Då blir det insättning. Jag börjar bli nervös, men inte av någon bra anledning.
Jag är nervös för att jag har så "ont" i nedermagen. Det känns som om jag har sju liter gaser eller nåt insprutat i magen. Det spänner och drar.
Tänk om slemhinnan är på väg att lossna? Det är det jag är nervös för. Den var ju över 10 mm för fem dagar sedan, hur stor är den inte NU? Jag nojjar, nojjar, nojjar. Men kan som bekant inte göra så mycket åt saken.
Och så har jag glömt att hämta alla medicinerna på apoteket. Smart. Apsmart.
Jag har Progesteronvaggisar så att det räcker ikväll, imorgon och onsdag morgon, d.v.s. fyra stycken kvar. Och jag har Fragminsprutor här hemma men har ingen aning om jag kommer igenom säkerhetskontrollerna på Arlanda med ett handbagage fullt med sprutor. Eller ens med EN spruta.
Förresten, jag vet att man inte får ha stickföremål med sig. Sprutorna får stanna hemma och ska jag ta dem tidigare så får jag väl köpa på kliniken.

Ja, som ni märker så snurrar tankarna. Det bästa jag kan göra är att lägga mig tidigt och ta tjuren vid hornen imorgon bitti.

Håll tummarna kl 10:30 (svensk tid)!

Många kramar

Sängtankar

Ligger i sängen och funderar.
Att försöka igen river upp en del tunga minnen och jag känner av den där enorma tröttheten som jag ständigt bar på innan Mini kom. Det känns rätt in i hjärtat.
Att vara vaken när man har en bebis är inte lika jobbigt som när man inte har en bebis men kämpar för att få en. Ungefär så.
Och när jag känner igen tröttheten så känner jag att den här gången blir det bara ett försök. Trots att vi har fem embryon i frysen.
Jag orkar inte, tänker jag. Jag vill aldrig mer uppleva den där tröttheten och kampen.
Men så tänker jag genast att om det är någon som borde orka så är det jag. Nu är livet inte lika tungt som då.
Så jag orkar. Det är bara minnena som spelar mig spratt.

Men därför hoppas jag att det går vägen den här gången också. För att slippa minnena om inte annat.

Kram

Bokat

Pew!
Flyg och hotell bokat. Nu blir det av! Hoppas jag.
Helt plötsligt slår det mig att Fru Gyn sa att slemhinnan är så redo för FET att den nästan kan lossna. Det får den banne mig inte göra!

Men nu ska jag sluta att oroa mig och gnälla. Jag lovar. Nu kör vi! Det här ska bli sketaskoj!!

KRAM

8/1

Nej. De har stängt på helger, säger de. Och imorgon är inte på tal.
Skit.

Det får bli plan B; ljuga om influensan.

Den 8/1 kl 11:30, lettisk tid, blir det FET.

kram

Mailat igen

Har precis mailat kliniken och bett om att försöka få till en FET på lördag istället. Förra gången så började jag nämligen med Progesteronet samma dag som insättning. Undrar varför det är annorlunda den här gången?

kram

FET

Ja, varför ska det alltid vara något liksom... Men jag ska inte gnälla. Eller, jo, det ska jag.
Jag har precis fått svar från kliniken och det blir ingen insättning imorgon utan på tisdag den 8/1. Min andra arbetsdag. FAN.
Anledningen är att jag ska ha använt Progesteron i fyra dagar innan insättning. Hade jag vetat det (kan inte komma ihåg att det var så sist, måste kolla för sakens skull) hade jag gjort allt jag kunnat för att få till en gynundersökning tidigare. Skit, skit, skit.
Hur tusan ska jag få till det nu? Jag börjar jobba hos kund på måndag den 7/1 och har introduktion hela den veckan.
Jag får ljuga igen. Säga att jag är sjuk. Influensan. Och sen får jag innerligt hoppas att jag inte får influensan längre fram för den kan man ju inte få två gånger, vad jag vet....

Jag som hade hoppats på att det inte skulle vara något krångel denna gång. Hur kunde jag vara så naiv?

Kram

Återbesök?

Och så kom ett mail till från receptgyn...
Hon vill att jag ska komma på ett återbesök för att hon inte "får" skriva ut recept egentligen. Hon skriver att "det är bäst" om jag kommer på återbesök.
Vad f-n!!?!??

För jag känner mig intryckt i ett hörn.
För att jag ständigt har fått ställa upp på så jäkla mycket trams i svensk sjukvård, trots att jag har rätt till vård utan trams.
För att det känns som ett "hot"; kom eller så blir det inga fler mediciner. Typ.
För att orden "får inte skriva ut" klingar illa när hon inte förklarar vem som säger att hon inte "får".

Jag blir sur så nu undrar jag:
- Vem säger att en läkare inte får skriva ut mediciner till en svensk medborgare som får vård utomlands? Och speciellt om denne medborgare har rätt till vården i Sverige? VEM? Nägon som vet?
- Ska jag, nu när jag för första gången har "makten" i denna ofrivillgt barnlösa kamp, ignorera hennes mail och inte gå på något återbesök (var på ett där för ca två år sedan)? Jag har ju trots allt fått medicinerna... Ett återbesök kostar ca 1200 kronor eftersom hon inte är landstingsanknuten. Vad tycker ni?

Återigen besviken på hur det fungerar i Sverige...
Men jag är så klart tacksam över att hon skrivit ut till mig hela tiden! Hmm, kanske borde gå på "återbesök" ändå.

Kram

Snåla jag

Jäss!
Fick precis e-mail från receptgyn. Hon har ringt in receptet till "mitt" apotek. Snabba bud!
Hon tycker att jag ber om "enorma" mängder medicin. Det förstår jag inte. Det är ganska exakt det jag kommer att behöva om det går vägen. Med tanke på att hon tar 550 kronor för ETT telefonrecept så gäller det att beställa så det knakar. Så tänker jag, min snåla f-n. Hehee.

KRAM

Slemmigt

-"Oj! Vilken perfekt slemhinna! Du måste göra en insättning NU!"

Spontana reaktionen av Fru Gyn. Me like.

10,2 mm är den. Perfekt. Pirrigt!

Direkt hem och berätta för Fina M och så maila kliniken. Går det att få göra insättning på eftermiddagen så att det synkar med flyget på förmiddagen? Typ.

Så nu sitter jag här och väntar på svar. Kanske blir det insättning på lördag istället. De måste ju hinna tina embryona... Annars blir det verkligen Frozen Embryo Transfer, hihi!

Jag har mailat till receptgyn också och hoppas på att hon kommer ihåg mig och snällt kör ett telefonrecept.

Nu ska jag leta hotell också. Oj, oj! Pirrigt värre, det här! Det är verkligt nu.

Kramas där ute

Vanligt

Än så länge känns det som vanligt. 2013, alltså. Vi leker på golvet och är lite trötta efter att ha varit vakna längre än vanligt igår.
Avslutet blev bra. Vi åt avokado med räkor, creme fraiche, rom och rödlök med lite chablis till, kalbi (koreansk kötträtt) på oxfilé med kimchi (syrade grönsaker, koreanskt) på gurka och amarone till det. Vi avslutade med hemgjord chokladmousse med vispgrädde (varför gör man en rätt på grädde som sedan toppas med...grädde? Kaloribomb de luxe!). Efteråt var vi proppmätta och jag somnade vid 22-tiden. Fina M höll sig vaken till tolvslaget och klockan 00:34 vaknade Mini av att han smög sig in i sovrummet.
Vad är det med att sova sig igenom fyrverkerier men vakna när någon smyyyger in i sovrummet? En av alla gåtor som barn medför...

Men snart är det inte som vanligt längre. Imorgon får vi veta om slemhinnan är ok. Sen ska det bokas resa och hotell snabbt som tusan. Jag har varit lite lat med det nämligen... Vi får se om jag hittar något prisvärt. Jag fick det eminenta tipset om att boka på ticket.se där de har en "avbokningsgaranti" vilket betyder att man kan boka av utan att behöva en anledning. Låter kanonbra!
Sist jag kollade hotell så fanns det ytterst få rum kvar i Riga så vi får se var jag hamnar. Tanken är nämligen att jag ska vila lite efter insättningen och när vi pratade närmare om det så tyckte vi båda två att jag lika gärna kan sova över och resa hem i lugn och ro för att slippa en lång och hektisk dag. Det blir första gången jag sover hemifrån utan Mini. Hoppas att jag kommer att kunna somna...

Annars är jag väldigt väl förberedd. Som sagt, jag drack vin igår och idag har jag ätit brieost. Imorgon ska jag äta lite lufttorkad skinka också. Sen är jag redo för insättning. Kanske lite mindre redo för ruvning. Usch, två veckor av vånda och sen ett minus. Så brukar det ju vara och det är så förbaskat ledsamt. Jag hoppas att jag tar det bättre den här gången eftersom vi redan fått uppleva lyckan en gång. Att få göra det igen känns nästa som för mycket begärt på något sätt. Men tänk om... Jösses, då kissar jag nog på mig av glädje!

Tiden får utvisa domen. Vi börjar med VUL imorgon.

God fortsättning alla fina!