Sängtankar

Ligger i sängen och funderar.
Att försöka igen river upp en del tunga minnen och jag känner av den där enorma tröttheten som jag ständigt bar på innan Mini kom. Det känns rätt in i hjärtat.
Att vara vaken när man har en bebis är inte lika jobbigt som när man inte har en bebis men kämpar för att få en. Ungefär så.
Och när jag känner igen tröttheten så känner jag att den här gången blir det bara ett försök. Trots att vi har fem embryon i frysen.
Jag orkar inte, tänker jag. Jag vill aldrig mer uppleva den där tröttheten och kampen.
Men så tänker jag genast att om det är någon som borde orka så är det jag. Nu är livet inte lika tungt som då.
Så jag orkar. Det är bara minnena som spelar mig spratt.

Men därför hoppas jag att det går vägen den här gången också. För att slippa minnena om inte annat.

Kram