Snötårar

Jag tyckte verkligen att jag var ute i god tid. Det jag inte hade kalkylerat med var snöovädret som behagade dyka upp när jag åkt hemifrån...
Det vräkte ner och jag såg knappt bilen framför. Det var oplogat och halt och alla kröp fram. Det var riktigt läskigt att köra (och jag brukar inte vara rädd när jag kör i oväder) och jag vill ju gärna träffa min familj igen. Better safe than sorry, liksom....
Och då missar man flyget.
Jag stod där, mitt på golvet i avgångshallen på Arlanda, och tokgrät. En kvart kvar och incheckningen var stängd. Tårarna sprutade.
Men så sansade jag mig när jag såg en kille stå ensam bakom en av diskarna, och jag gick fram och frågade om det fanns någon möjlighet att få komma med planet. Han ringde, fixade och donade, men eftersom vädret är som det är så hade planet redan taxat ut för att försöka hinna avgå i tid... Fan.

Bort till SAS-disken för att se om de bara kunde flytta mig till nästa flight (vara snälla, tänkte jag).
Jag fick en lektion i hur flyg och flighter fungerar. Att man måste komma i tid, att hon inte kunde göra något för att hjälpa mig, att jag skulle minsann (jodå, så sa hon) lyssna på henne... Då försvann tårarna.
Jag fräste till rejält så att hon blev tyst. Sa att jag vill ha hjälp och inte en förbannad lektion i hur jag BORDE ha gjort och att jag mycket väl vet hur det fungerar. Och så var den hjälpen som bortblåst. Fast det var den nog ändå så jag förlorade inte något på att bevara min heder. Jävla kärring. Hon, alltså.

Så här sitter jag på flygplatsen. Fina M svarar inte för han har så klart ljudet avstängt på mobilen eftersom han och Mini sov när jag åkte, och nu tar han hand om Mini.
Jag har i alla fall prelbokat mig på nästa flight och mailat Jelena för att se om det är ok att göra FET lite senare idag. Nu hoppas jag på att hon förstår situationen och kan hjälpa mig. Annars blev det här en dyr icke-insättning....

Så, kära, fina vänner, snälla, släpp inte era tummar ännu!
Tack för att ni finns!

KRAM