Kärleksinsikt

För flera år sedan satt jag en sommar på en uteservering i Amsterdam.

Jag hade bott där i ett halvår och anledningen till att jag satt på uteserveringen var att en av mina allra bästa vänner var där och hälsade på mig.

Vi hade haft en rolig helg och nu var den snart slut. Dagen efter skulle hon åka hem så vi satt där i kvällssolen och sippade på ett glas vin var medan vi väntade på maten.

Min vän pratar gärna om sina barn. Kanske lite, lite mer än gärna. På den tiden var det faktiskt det enda hon pratade om vilket kunde tråka ut många i min umgängeskrets men på den tiden gjorde det mig inte så mycket. Trots att jag var singel med höga ambitioner så ville jag också ha barn men, som sagt, som singel så kändes det lite avlägset. Just då.

Tillbaka till vinet. Vi sippade i lagom takt och min vän pratade på om hur glad hon var att hon hade sina barn. Jag höll med. Vilken mamma är inte glad över sina barn?, tänkte jag.

Hon förklarade att kärleken till sina barn är den vackraste kärleken man kan känna.

Där stannade mitt hjärta.

Skulle jag som singel inte få känna den kärleken? Men så kom jag att tänka på min bror. Han och jag har ända sedan vi varit små, haft en otroligt stark kärlek till varandra. Jag har inte förstått det förrän lite senare i livet då många har påpekat vilket fin relation vi har. Jag trodde ett tag att alla syskon kände så för varandra. Den där innerliga kärleken och omtanken om varandra, men så är det tyvärr inte. Min vän på uteserveringen tycker t.ex. inte speciellt bra om sin syster. Men jag tänkte, där på uteserveringen, att en sån kärlek som jag har till min bror måste vara lika djup som till ett barn. Jag sa det till min vän.

"Min kärlek till min bror är den djupaste kärlek man kan känna", sa jag. "En sån kärlek önskar jag att alla får uppleva någon gång."

"Nej", sa hon.

"Du har inte barn. Det är inte förrän du får barn som du vet vad riktig kärlek är. tills dess så har du faktiskt ingen aning om vad äkta kärlek är."

Ja, så sa hon. Precis så.

Sedan dess ligger hon inte överst på min julklappslista.

Jag har tänkt mycket på hennes ord och när hon sa dem så blev jag så upprörd, så upprörd. Jag försökte förklara att hon inte kan säga så, att det är fel att säga så till någon, men hon blev mycket bestämd och sa att så var det. Ingen som inte har barn vet vad äkta kärlek är. Så tyckte hon.

Jag förstår att hon inte förstår vilken relation jag och min bror har. Förstod hon det skulle hon aldrig säga något så elakt och dumt. Men då, när vi satt där och väntade på maten, så försökte jag få henne att förstå. Jag försökte så mycket att jag började gråta. Tårarna rann och jag försökte få henne att inse att hon just hade förminskat mitt liv och min syn på kärlek. Men hon stod fast. Inte en ursäkt.

Som sagt, det var flera år sedan och jag har ännu inte förlåtit henne. Vi umgås ibland sporadiskt och jag gör det för att vara snäll. Inte av någon annan anledning. Jag vet, jag borde inte... Men så är det. Men det gör mig inget, för långt inne i mitt hjärta så tycker jag så ofantligt synd om henne. Hon vet och visste inte bättre. Och hon hade inte vett nog att vara tyst. Det är synd om henne.

När jag sitter här med Mini i min famn och älskar henne högst av allt så kan jag, faktiskt, säga att min kärlek till min bror är lika stor, om än dock annorlunda än kärleken till mitt barn. Min kärlek till min Finaste M är också enorm, men annorlunda än till min bror och till Mini.

Jag inser att min vän (jo, så får hon fortfarande kallas trots allt) inte har fått uppleva det jag har fått uppleva och hon är inte storsint nog att förstå att alla värdesätter relationer olika.

Det som fortfarande upprör mig är att hon ville värdesätta kärlek. Som om någons kärlek till någon eller något betyder mer än någon annans kärlek till någon eller något.

Hur naiv, godtrogen, korkad eller bara långsam man än är, så är det, i min värld, förbjudet att tänka så om kärlek. Den tillhör nämligen var och en av oss, ingen annan. Det GÅR inte att döma någon annans kärlek. Så är det bara.

Och nu vet jag. Jag vet. Min kärlek till Mini är lika stor som till min bror, den är bara annorlunda. Och jag önskar att alla fick uppleva kärlek så som jag har fått uppleva den.

Jag tror inte att det är lättare för mig att se det nu, jag tror bara att jag har fått mer grund för det jag sa redan för början. För nu har jag fått mitt lilla älskade barn och skulle kunna argumentera för min kärlek, men jag ids inte. Det är inte värt det.

Om NÅGON någonsin säger något elakt eller dumt till de som kämpar för att få ett barn, så hoppas jag att mina kämpande medmänniskor kan få ge svar på tal någon gång. Precis som jag kan göra nu. Om jag vill.

Men...även om man INTE kämpar för att få barn utan lever utan barn, så hoppas jag SJÄLVKLART att man inte råkar ut för så fula ord som jag gjorde. Ingen ska behöva höra något så dumt. Naturligtvis inte.

Jag behövde bara ventilera lite. Hennes ord har grott för länge i mitt huvud.

Kram

Lugn

Idag har jag tänkt massor. Ni anar inte hur många bra, välformulerade och intelligenta inlägg jag har haft i mitt huvud och som jag har planerat att skriva här. Oj, oj, oj, säger jag bara! Ni skulle ha suttit i mitt huvud och lyssnat!

Och nu...tomt. Allt är borta och allt som finns kvar är bara en massa gnäll. Sånt där som ingen orkar lyssna på. Skittrist.

Det intelligenta får väl komma tillbaka någon annan dag hoppas jag.

För nu sover Mini och även Fina M, som har blivit matförgiftad på NK idag, ligger och sover med ett illamående hängande över sig. Det innebär att mamma Wilda ska njuta lite kvällssol och tystnad på terassen med ett glas vin i handen. Kanske kommer intelligensen tillbaka då och kanske att jag öppnar upp datorn igen då. Vi får se.

Men först ska jag lyssna klart på Klara Zimmergrens sommarprat som är så sjuuuukt bra. Spot on, liksom. Kan varmt rekommenderas! Och framförallt borde de som har fått sina barn sänghalmsvägen lyssna...

Nej, just det, det där vinet och öronlurarna, var det ja... På återseende!

Kram

Artikeln i DN...

DN har en artikel om infertilitet och IVF idag. Fina Sara med make och barn har ställt upp i artikeln och det är bara såååå bra gjort! Heja er!

Så till själva artikeln... Jag tycker att den är fylld med faktafel och olika påståenden som tagits rakt av från vad läkaren i artikeln sagt.

"Var sjätte svenskt par anses vara ofrivilligt barnlösa. Forskarna är överens om att allt fler blir infertila. Det beror främst på att kvinnor skjuter upp sitt barnafödande till efter trettio."

Says who?

Visst, nu råkar jag vara en sån som hann bli 42 innan mitt första barn kom till världen, men vaddå "kvinnor skjuter upp"?!?!

Eftersom all den där statistiken bygger på heterosexuella par, så tycker jag att det är en otroligt ensidig generalisering som görs när man påstår att det är kvinnorna som skjuter upp barnafödandet. Precis som om vi bestämmer bara för att vi bär barnet liksom. Hur var det nu med heteroPAR? Och precis som om det är huvudskälet till att IVF:erna ökar.

Nej, FY, så dumt! Och fel.

Det är faktiskt främst sjukdomstillstånd som orsakar infertilitet. Ta t.ex. klamydia som är en av Sveriges vanligaste sexuellt överförbara sjukdomar. Den kan orsaka infertilitet som ju också skrivs i artikeln. Men...jag lovar att klamydia är vanligare än "kvinnor som väljer att skjuta upp sitt barnafödande". Suck, liksom. Typiskt gammalt förlegat och gubbigt uttalande. Och det är faktiskt så att även MÄN kan skjuta på att vilja bli föräldrar.

Jag vet inte hur ofta jag har fått höra att män vill vänta lite med att få barn och tjejen i relationen går med på det i tron att det kommer att fungera även lite senare att bli med barn. Visst, det är ett aktivt val kvinnan gör men det är ju faktiskt mannen i de fallen som är grundorsaken... Men det finns det så klart ingen statistik på heller så det är ju ett antagande PRECIS som det om kvinnor. Så kan vi ta och ta bort alla såna dumma uttalanden en del läkare promt ska häva ur sig? Såna uttalanden här inte hemma i IVF:debatter. Inte alls.

Och så tycker jag att det är synd att man inte tar upp den infertilitet som finns bland alla de som inte är i heterosexuella par. Många av dessa är faktiskt också infertila trots att de inte är i par eller är heterosar... Suck igen.

Jag gillar heller inte jämförelsen mellan missbildningar hos IVF:barn kontra de barn som kommer till i sänghalmen. Ska man göra en sån jämförelse så ska ALLA IVF:barn räknas med. Även de som kommer till på kliniker utomlands. Jag är övertygad om att de inte finns med i statistiken. Och är de det så vill jag att någon ger mig den statistiken genast. För siffran 3.700 IVF-barn kan omöjligt inkludera barnen till föräldrarna hos homopar, singeltjejer, singelkillar och vi heteropar som förvisas utomlands (trots att vi har rätt till behandling hemma i Sverige!).

Åååååh, det är sååååå STELBENT att bara titta på heteropar och dra en massa dåliga slutsatser ur det!!! Bläääää!

Och så trist att artikeln inte är mer granskande i faktafrågorna. Men det är en annan sak.

Det absolut bästa med artikeln är Sara, Andreas, Ture och Sixten som ställer upp och som också påpekar det rubbade med landstingens olika regler. För det är tyvärr sant. Det beror på var man bor i Sverige om man ska få hjälp eller inte. Sorgligt, men föga förvånande om man är så stelbent och trångsynt redan i statistiken...

Frustrationskramar till alla kämpar där ute!

Två stora ting

Idag har två stora händelser skett.

Idag var första dagen då jag inte ammade alls. Det känns jättekonstigt!

Mini vaknade kl 5 och strålade av glädje. Fina M gjorde en flaska ersättning och så matade jag henne i sängen. Någonstans längst inne i mitt modershjärta gjorde det lite ont. Nästan så att jag ville be om ursäkt inför Mini för att jag blåste henne på hennes sedvanliga morgonmys.

Nu behövdes inte det och jag tror att jag led mer än Mini för hon tyckte att det var jätteskoj att få äta sittandes i sängen. Nu såg hon ju allt som man kan titta på i ett rum liksom. Spännande!

Så efter matningen fortsatte hon att skina som en sol. Livet är underbart, tycktes hon tänka helt bekymmersfritt. Skönt!

Så nu börjar den igen, det där som alla IVF:are avskyr: väntan. Väntan på mensen (eller utebliven mens ibland). För nu ska jag få mens två gånger innan vi kan göra FET och därför hoppas jag på att det är rekordkorta cykler, hehehee. Drömscenario! Men hoppas kan man alltid göra...

Den andra stora grejen som hände var att vi fick finbesök av en tjej jag länge velat träffa. Hon har läst min blogg och vi fick kontakt på Familjeliv.se första gången (kom vi på idag).

Saken är den att vi bor många mil ifrån varandra så det har inte blivit att vi kunnat ses och så har det inte riktigt klaffat rent livsmässigt alla gånger. Men nu, nu blev det av! Sååå kul!

Och hon var så otroligt bra och trevlig! Precis som jag trott. Fasiken, vad skönt det är när man funkar ihop liksom (det tyckte i alla fall jag....). Nu vill jag ses snart igen. En fiiiin present hade hon dessutom med sig till lilla Mini. Det är så jag blir tårögd faktiskt. Och Mini gillade vår besökare skarpt (trots att hon var galet trött och lite smågrinig...Mini alltså, inte besöket...). Urkul att se!

Så tack för att du förgyllde min dag, M! Du är alltid välkommen hit!

Vilken bra dag det blev! Trots att jag oroade mig lite inför amningsavslutningen.

Det känns bra.

Kram

Livslust

Så. Jävla. Bra.

Josefine Bornebusch

(endast tillgänglig i 29 dagar till)

Kram

Morsor och en lögn....

Så är midsommar över. Det gick för fort!

Vi har firat med en massa andra par och barn. Totalt var vi 14 vuxna och 8 barn... Full fart med andra ord.

Jag har njutit av sill men skippat nubbe. Dock blev det några glas vin och massor av grillat på kvällen. Som sig bör. Sådär lagom.

Och så lite gnäll: Jag har haft kul men har kommit hem med en liten bitter eftersmak. Det är det där med tvåbarnsmammor som tror att de vet allt om barn för de har minsann TVÅ. Jag är mindre vetande och naiv tydligen, för jag har bara EN.

Jag har konstant fått tips om vad jag och Fina M ska göra och hur vi ska sköta våra rutiner och lilla Mini. Tre morsor, två farsor och en singelkille har varit på oss om oombedda "tips" och råd och morsorna har absolut varit värst. Knappt uthärdligt faktiskt.

"Med en unge så tänker man efter hela tiden och är så noga. Med två så bara kör man på och har allt klart för sig. Det är DÅ man blir morsa!" (med lite nedlåtande ton och blick på mig)

"Vad gööör hon därinne egentligen? Det tar ju sån tid!" (en morsa som mycket väl visste vad jag gjorde och gnällde till Fina M när jag var inne på toan och bytte bajsblöja på Mini med efterföljande nedkissning samt byte av utstyrsel på Mini)

"Jag värmer vällingen så här för det är mycket bättre och går fortare." (oombedda instruktioner när Fina M värmer med vattenbad eftersom de inte har micro som tar 15 sek...)

"Och jag värmer så här!" (nästa morsa som tror hon vet bäst)

"Jaså? Så här tyckte vi var bäst." (en tredje morsa som vill visa sig på styva linan samtidigt som de andra två. Fina M tappade målföret och bra stirrade på mig... Smajl, liksom)

"Ammar du?" (Men för faan!!!)

"Hur ofta ammar du?" (suck)

"Skit i att amma! Det är bara jobbigt!" (Men för bövelen!)

"Du ger väl henne mat också?" (Näe...jag svälter min dotter... Så klart Mini får MAT!)

"Ja, alltså, säg till om jag frågar för mycket men har ni försökt att få henne länge? Ni vet, X och Y har ju t.ex. gjort IVF...." (en morsa som jag träffar en gång per år lägger näsan i blöt)

"Asså, jag kan inte fatta att DU är småbarnsmorsa!" (hmmm, det där skulle jag vilja ha utvecklat... vad har hon för bild av mig...egentligen?)

"Men låt Mini få suga på heeela päronet istället för att få på sked, om hon nu vill det!" (en morsa som lägger sig i HUR jag matar Mini)

"Kan vi inte bära hit lilla Mini så kan hon sova här hos oss? Eller vaknar hon då?" (en morsa som tycker att det är lämpligt att en 5-månaders ska ligga och sova bland skrikande barn, högljudd skräpmusik och fulla vuxna när hon redan ligger och sover med sin pappa i ett litet gästhus längre bort på tomten)

"Asså, har ni inte med er en babysitter?" (morsa som tror att vi har tagit med hela hemmet för en enda övernattning i skärgården)

"Asså, har ni inte med er en babywatch?" (tre olika personer som stör sig på att Fina M gick och lade sig tidigt så att Mini fick sova i lugn och ro)

"MIN dotter kunde sitta när hon var i Minis ålder. Det ni!" (vem bryr sig...?)

"Har ni fått sova något?" (flinande morsa som tror att Mini aldrig sover bara för att hon vaknade när morsans 4-åriga son gallskrek på pin tji konstant under gårdagen)

"Asså, guuuuud, vad jag är glad att jag inte har en sån där liten unge längre!" (Skruvad morsa.... Ursäkta? Vad är det för fel med små bebisar?!)

"Men, att ni inte tog med en babywatcher! Det hade vi och det är sååå bra... blablablablablaa...."

Vid den sista kommentaren så sa jag högt under middagen att det nu fick vara nog. Jag tackade för alla tips och oombedda råd jag fått av alla, men att vi gärna tar hand om vår dotter på vårt sätt och frågar om det är något vi undrar över. Jag sa också att jag var lite trött på alla "goda råd" och att jag bara ville njuta ett glas vin och prata strunt.

Det blev helt tyst runt bordet. För JAG hade ju liksom brutit en sån där "regel". Den där som säger att man ska vara artig och tyst och trevlig. Men nu är ju inte jag en sån person. När jag ruttnar så KAN jag inte vara tyst till slut.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför folk tror att det är ok att kommentera andras liv konstant. Varför? Och gärna på ett sånt där sätt som gärna är lite nedlåtande. Visst finns det kommentarer ovan som säkert inte är stötande om någon annan säger dem, men de kom från personer som tror att de är lite mer än andra. Sånt blir jag gaaalen på!

Och varför tror en del mammor att andra mammor inte klarar sig utan deras råd? Varför tror de att de är Moder Jord?

Mest sårad blev jag över hon som undrade om vi jobbat länge på att få Mini. Faktiskt. Egentligen borde jag kanske bli glad men frågan ställdes inte av omtanke. Den var enbart av nyfikenhet och det känns bara så otroligt trist. Varför kan man inte bara glädjas åt att vi har fått en liten dotter? Varför måste man veta hur hon kom till? Det är ju ytterst personligt!

Jag förstår faktiskt inte att man ställer en sån fråga. Det är verkligen heldumt.

Därför ljög jag. Jag sa att Mini "bara kommit till".

"Vilken tur ni hade då'ra", blev svaret. Och jag misstänker att hon syftade på vår ålder och fertiliteten men jag orkade bara inte kommentera något så dumt. Så jag var tyst. Det var ändå så skönt att få ljuga hennes nyfikna näsa rätt upp i ansiktet. Hehe.

Men, nu skriver jag mest om det trista som hände på midsommar. Vi HADE faktiskt trevligt också. Jag lovar, hahahaaa! Den mesta tiden gick åt till att ha trevligt och det är ju så otroligt kul att få träffas när man inte ses så ofta.

Nästa år undviker vi dock att fira med de där morsorna som vet bäst... Orka lyssna på deras dravel ett år till liksom!

Nu tar jag sommarlov från bloggandet. Händer det något i syskonverkstan så dyker jag i och för sig upp här igen.

Glad sommar!

KRAM

Tjohoo!

Hörrni! Glad Midsommar, på er!!

Fira noga.

KRAM

Olagliga syskon

Alltså, det här med likhet igen... Här har jag gått och oroat mig för genetiska likheter och sånt, och så visar det sig att det inte har ett dugg med saken att göra. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: KÄRLEK

Det är bara så enkelt. Det är omåttlig kärlek det handlar om. Lilla Mini har legat i min mage, det är JAG som har tryckt igång knapparna i genetikens koder och skapat Mini tillsammans med Fina M, tack vare ett bidrag. Det är jag och Fina M som tar hand om och avgudar vår dotter. Ååh, jag är så kär att det gör ont!

Idag blir hon 5 månader och jag blir bara mer och mer tacksam över att vår ÄD lyckades till slut.

Tänk om IVF inte hade funnits. Usch, jag vill inte tänka tanken!

Imorse när jag ammade henne (kl 04:00...puh!) insåg jag att vi nog kan sluta att amma nu. Hon äter mer än vad jag producerar så bara 1,5 timme senare slukar hon en hel omgång ersättning och mumsar glatt i sig en smakportion av ett päron. Hon älskar päron så en smakportion av det brukar resultera Mini-extas!

Men nu var det inte det jag ville skriva om... Tillbaka till amningen. Jag insåg i alla fall att vi lika gärna kan sluta nu, så efter midsommar blir det enbart ersättning och smakportioner. Och invänta första mensen. Idag ska jag också skicka en fråga till AVA om hur jag gör om mensen inte dyker upp. Jag är ju så oregelbunden av mig och jag gissar att efter en graviditet så här så vill de inte bara ge mig hormonstimulering så att den kommer igång. Men det är så klart bara mina egna gissningar så ett mail till dem är nog nödvändigt.

Och så tänker jag en del på det här med reglerna kring syskonförsök och ÄD. Att man inte får hjälp med det i Sverige. Inte ens om man betalar själv! Hade det handlat om vanlig IVF så hade det varit något helt annat. Då får man betala själv, men ÄD går inte för det får bara göras via landstinget (utom i Umeå där en privatklinik samkör med landstinget på något märkligt "kompis"-sätt...).

Självklart tycker jag att man bör få försöka bilda sin familj som man själv vill och på ett sätt som passar ens förutsättningar. Därför borde staten faktiskt subventionera det. Preciiiiis som för alla andra skattebetalare och deras olika förutsättningar för hur deras liv ser ut.

För det är ju det det hela handlar om, ens liv och kommande liv.

Att hävda, som en del gör, att det handlar om barnets rättigheter, det ofödda, icke-existerande barnet, är bara dravel tycker jag. Varför ska andra avgöra mitt eventuellt kommande barns rättigheter? Är jag inte kvinna nog att bestämma det själv? Att få ge liv åt ett barn som får all min kärlek? Tydligen inte, enligt svensk lag och vissa politiker (läs: KD).

Jag tycker att det är förnedrande och nedvärderande med såna lagar och förordningar. Såna som säger hur andra ska leva och göra. Som att homosar inte fick gifta sig i kyrkan. Eller att man inte får göra syskonförsök. Eller att man inte kan få hjälp av surrogatmammor. Eller, ja, ni förstår vad poängen min är.

Jag kan förstå att vi har lagar mot att stjäla eller mörda, men att få bilda en älskvärd familj på sitt eget sätt, varför är det olagligt? Eller "nästan" olagligt. För om jag åker till ett annat land och gör ÄD-syskon så är det tillåtet. Varken jag, min man eller vår avkomma är olagliga. För vi har bildat familj i ett annat land och kommer hem med en ny statsmedborgare som kan bringa intäkter till Sverige. Vi är lagliga, trots att vi gjort något som man inte får göra i Sverige. Ett syskon till vår lilla tjej. Vår lilla fina familjedröm är olaglig. Men ändå inte. För lite smaskiga medborgarintäkter är ju inte fel, liksom.

Gamla, fiiina, Sverige. Vi som inte är med i krig, men tillverkar vapen. Vi som inte var med i världskrigen, men släppte igenom nassar till Norge. Vi som inte har mul- och klövsjuka, men är det enda land i Europa som inte har kontinuerliga kontroller för den sjukdomen. Vi som är så hänsynsfulla, ja, nästan blyga, men som inte ens kan använda blinkers när vi byter fil.

Vi som är så jäkla präktiga och som vet hur allt ska göras.

T.o.m. hur enskilda människor ska få bilda sina egna familjer, vet vi hur det ska göras i detta avlånga land.

Men jag är inte bitter. Nej, då. Bara lite förbannad på att andra säger åt mig vad jag ska göra. Att jag bara ska ha ett barn enligt svensk lag. För så är det.

Förbannat 1800-talsdravel, är vad det är!

Nu ska jag gå och banka tvätten i ån och sen ska jag fundera på om jag borde flytta utomlands. När föräldraledigheterna är över, förstås. Då har jag fått ut det bästa ur Sverige och kan låta våra intäkter som statsmedborgare gå till något annat, mer tacksamt, land.

Kramar från en som vill ha sin familj

FK-argument!

Asså, det stör mig något fruktansvärt att Försäkringskassan har beslutat att ändra reglerna för ersättning för ÄD som är gjort i annat EU/EES-land.

Beslutet gäller alltså från den 1:a april i år och avser de som har gjort ÄD med anonym donator. Man hävdar att det är emot lagen i Sverige.

Ok, det köper jag. MEN...

Det jag inte gillar är att de struntar i om man gjort ÄD innan den 1:a april, och även avvisar ansökningar som inkommit FÖRE det datumet. Det är inte OK. Det måste bara finnas att ett sätt att överklaga såna beslut.

Det finns en tjej i en tråd på Familjeliv.se (inlägg nr 189) som verkar ha kommit på en bra anledning till att man ska överklaga. Likabehandlingsprincipen. Underbart ord!

Den går ut på att alla myndigheter ska behandla alla lika. Så om någon fått ersättning med anonym donator INNAN den 1:a april i år så bör alltså alla som har gjort ÄD med anonym donator innan det datumet få ersättning.

Det är ett toppenargument, tycker jag!! Fasiken, ibland är FL fantastiskt.... Jag hade i alla fall använt det argumentet och överklagat. Hoppas att några gör det och hinner få ersättning innan FK ändrar något igen.

Jag är glad för min egen skull, att jag var en av de första som sökte ersättning för ÄD utomlands. Men med den nya regeln hos FK så sjönk glädjenivån något...

Kram på er

Sammanfattande epigenetik-text

Och så har jag fått ett tips om en kanonbra text angående det här med genetik och äggdonation. Jag bara MÅSTE dela med mig. Så bra är den!

Giftovlife.se

Kram på er

Suck

Lyssnar på P4 och Alf Svensson är gäst. Han tycker inte att ensamstående kvinnor ska få inseminera sig för det handlar om barnens rätt till båda föräldrarna.

Och så tycker han inte att homopar ska få gifta sig i kyrkan. Suck.

Alf, du har visst missat det mest elementära i livet: Kärlek.

Hoppas att du får det av någon, för av mig får du det då rakt inte.

Kram till alla utom Alf (och KD).

Dagar

Jag är ju lite "minifeminist". Sådär lite lagom feminist, liksom. Främst är jag nog en som gillar när alla dörrar står öppna för alla, oavsett kön och bakgrund. Så jag är stark förespråkare till att man delar på föräldradagarna t.ex.. Men...

Så sitter jag här med världens underbaraste unge och jag vill aldrig mer jobba. Jag har kämpat sååå mycket för att få lilla Mini i min värld och jag vill bara, bara, BARA vara med henne. Jämt.

Problemet är Fina M. Han vill ha hälften av föräldradagarna. Sååå irriterande!

Jag försökte få honom att förstå att jag kan ta alla de där dagarna så kan han få åka till jobbet och leka med alla vuxna. Ha långa politiska och roliga samtal, gå på flärdfulla luncher i city, gömma ruttna bananer i kollegornas taklampor för att retas, gå på personalfester med gratis sprit och en del D-kändisar. ALLT det kan han få göra så kan jag ta de där trista intelligensbefriande dagarna när man ändå bara pratar i enkla meningar, sjunger konstiga egenpåhittade sånger, aldrig får gå på toaletten själv, duscha bara när det passar barnet och äta fort för att bebisen behöver dig.

Jag kan offra mig och ta alla de där föräldradagarna. Det är helt ok.

Men, nej, han vägrar. Han vill ha hälften av dagarna. Så. Jäkla. Trist.

Just nu, när jag gosar med Mini önskar jag lite försiktigt, att Fina M var lite mer mullig mansgris och hävdade sin rätt att få jobba för att det är så viktigt att tjäna pengar till aktieägarna i ett företag man själv inte äger.

Men nu är han inte en sån kille. Han vill ta sitt ansvar som pappa. Han vill lära känna Mini. Kan man tänka sig. Så konstigt. Jätte-, jättekonstigt! En förälder som vill vara med sitt barn. Lika mycket som den andra föräldern.

Jo, jag är oändligt tacksam för det. Trots att jag gärna skulle ta alla dagarna själv. Fina, fina, goa Fina M.

Men idag vill jag verkligen aldrig mer jobba. Bara vara med Mini. Jämt.

Vilken tur att vi aldrig gav upp.

KRAM

Vardagsglädje

Idag fick jag ett sms av en tjej i föräldragruppen. Hon har också gjort IVF. Det var så himlans spontant och ärligt och snällt och fint och bra och vackert att jag fick en tår i ögonvrån.

Ja, jag säger ju det; vi ÄR så attans empatiska och trevliga, vi IVF:are. Hon är ett bevis på det.

KRAM där ute

Nytt om FK

Försäkringskassan, alltså...

Nu har de tydligen bestämt, från den 1 april, att man inte får ersättning för ÄD utomlands om donatorn är anonym. Jag undrar om det verkligen får vara så?

Jag menar, behandlingen ska ju vara likvärdig den som är i Sverige, men om donatorn är anonym eller inte är väl inte direkt tillförligt till själva behandlingen? Det tycker i alla fall inte jag, även om jag förstår hur de tänker.

Jag kan bara spekulera i varför de nu har bestämt sig för denna regel efter att ha varit förbaskat otydliga när det gäller allt annat kring försöken.

Min teori är att vi som gjort ÄD utomlands faktiskt har upptäckt att vi får ersättning för detta och nu ansöker om ersättningen, även retroaktivt. Förmodligen har det blivit en del pengar som tillskrivits oss eftersom vi nog är fler än vad både vi själva och andra tror. Och det kostar. Det är en kostnad som Sverige skulle ha haft om vi fått vår rätt till vård. Istället blir vi tvingade att åka utomlands och nu får vi bekosta det själva om vi väljer att åka till länder med anonym donator.

Trist. Jäkligt trist. Och så blir det ju faktiskt dyrare för Sverige och, om man nu ska se det ur ett statligt perspektiv, så missar man faktiskt möjligheten att få lite statistik på det här med utlandsvård och ÄD. Nu blir vi ett stort mörkertal igen.

Och så blir köerna längre i Finland. För det är väl främst dit vi får åka nu om vi vill ha ersättning och i Finland är behandlingen avsevärt dyrare. Det blir dyrare för Försäkringskassan (och oss skattebetalare) i det långa loppet med andra ord.

Men vill Försäkringskassan ha det så, så vet jag tyvärr inte vad man kan göra för att få dem att ändra sig. Tyvärr.

Rent generellt så tycker jag, personligen, att Sverige är så otroligt efter när det kommer till allt kring "barnagörande". Då menar främst jag lagar och regler kring inseminationer, IVF, äggdonationer och embryodonationer. Allt kretsar kring genetik och det är bara så jäkla bakåtsträvande. Så nationalistiskt på något sätt. Som om det är allt som räknas. Gener, inte kärlek till ett barn.

Och lagar och regler är dessutom luddiga och anpassade efter stenåldern. Typ.

Varför kan vi inte förstå att det tar mer än ett försök att få bli på smällen? Varför kan vi inte bara inse att två killar eller två tjejer kanske vill ha barn? Eller att ensamstående vill ha barn? Eller att en del barn vill ha ett syskon? Eller att... ja, ni förstår gissar jag.

Och varför kan vi inte då, för sjutton, ta den lilla kostnaden det är i sammanhanget, för att vi och alla andra som kämpar för ett barn ska nå vårt mål? Jag lovar, vi betalar för oss via skattesedeln!

Om vår rätt till vård i Sverige inte efterlevs av landstingen, låt oss då få åka dit vi vill för att få vården! Det hänger inte bara på genetik. Det hänger på privatekeonomi, psykisk hälsa och tidsaspekter också!

Men främst av allt så hänger det på kärlek. Kärlek till livet och ett barn.

Det vill jag att Försäkringskassan förstår. Då skulle de inte sätta sin dumma, dumma regel och därmed stänga dörren för många som ansträngt sig i oändlighet för att kunna bli föräldrar.

För övrigt ska jag träffa ett gäng ÄD-mammor med sina barn idag. En del har fått behandling i Sverige och en del utomlands, men sånt bryr vi oss inte om. Vi är ett mörkertal fyllda med en attans massa kärlek. Oavsett ersättning eller ej.

Så det så.

Kram på er

Magen

Kikade just på mina gamla "Gravidbilder" här på bloggen. Herrejösses, vilken liten mage!!

HAHAHAHAAA!

Jag som var såååå irriterad på att folk sa att jag inte hade någon mage att tala om när jag var gravid. Hur tänkte jag?! Kära läsare, varför sa ni inte åt mig på skarpen? Heheheee... Lätt att skylla på er liksom....

Undrar hur stor den blir nästa gång?

Kram

Släkt och kalas

Namnkalaset i helgen gick strålande trots att vi fick vara inomhus istället för utomhus eftersom det spöregnade.

Alla har kramat och hejat och roat och lekt med Mini och vår lilla sociala tjej har skrattat och roat sig ordentligt. Vilket härligt kalas!

Naturligtvis var släkten där. Det inkluderar "släktingen" som bara inte kan sluta jämföra Minis utseende hela tiden. Jag blir gaaaalen! Hon fokuserar liksom på Minis utseende mer än på henne som person. Så förbaskat irriterande!

Förutom att hon sa hej när hon kom så dröjde det inte länge förrän hon stod framför mig och Mini och påpekade att Mini inte är lik varken mig eller Fina M. Att hon ser ut som Fina M:s mamma lite grand.

"Ja, jag är inne på spåret att hon är lik Fina M:s mamma, jag."

"Nej, hon är inte lik Fina M:s mamma."

"JooOOoooOOO, då!"

"Nej, det kan du inte yttra dig om för du har bara träffat Fina M:s mamma en gång för längesen. Du kan omöjligt dra en sån parallell."

"Jooo, men jag tycker det."

"Du tycker fel. Men ta lite paj istället. Och ett glas vin eller två. Ta tre."

Så gick jag ut till roligare personer som är glada över att Mini finns, som vill leka med Mini. Som vill hålla i Mini. Som bara accepterar att hon är en person som finns bland oss och som gör livet fantastiskt för oss. Oavsett vem hon är lik. Vem bryr sig liksom?

Må faan ta släkten. De är ta mig tusan alltid värst.

KRAM

Nervöstankar

Ok, ny dator och jag förstår bara inte hur jag ska spara ner bilder från nätet. Hur gööör man på en språjtans ny MacBook Air? Suck.

Men nu är inte det här en datorblogg så jag ska vädra mina tankar som snurrar istället.

Jo, målet var att sluta amma i slutet av juli (eller juni). Om jag gör det och mensen kommer igång ganska omgående (I wish...), så borde det kunna bli en insättning som tidigast i oktober eller november. Faen, vad trist! Det känns jättelångt dit! Blir det november så kommer bebisen i augusti. Om vi lyckas.

Om vi misslyckas så blir det senare... Logiskt.

Åh, jag inser att ju mer jag tänker på det desto mer nervös blir jag. TROTS att jag är så nöjd som det är. Det gäller verkligen att hålla nerverna i styr på något sätt.

Nervös är jag därför att jag dels inte vill bli för gammal. Gammal enligt mig när det kommer till ÄD är i och för sig 50 år (bara min personliga åsikt avseende mig själv och absolut inget rättesnöre!), men nu när jag har chansen att lyckas tidigare så vill jag lyckas innan jag blir 43 år. Det blir jag i september nästa år. Näe! vänta nu! Jag blir 44 år då. Hu! Men än så länge så känner jag mig som en 28-åring i och för sig men min mormor sa att hon kände sig som 23 när hon var 93 så det kanske inte är ett helt bra riktmärke att gå efter.

Och så är jag nervös att embryona inte ska klara upptiningen. 5 st har vi i frysen. Vi tinar upp ett i taget tror jag (eller hur de nu gör rent tekniskt...). Något borde klara sig kan jag tycka. Men det går aldrig att veta. Denna osäkerhet... Urrrk.

Och till sist är jag nervös för att embryot inte fäster. Det borde finnas något klister man kan doppa dem i innan man sätter in dem. Och så hålla fast dem lite mot slemhinnan medan klistret torkar, innan man tar ut den där lilla pipetten eller vad det heter. Som doktorn använder när hon sätter in embryot.

Jag och Fina M har också diskuterat hur vi gör rent praktiskt. Inget är bestämt men det blir så klart dyrare att ta med både honom och Mini när det bara är jag som behövs för ingreppet. Så jag har frågat bästaste bästisen om hon vill följa med. Tänkte att vi kan gå på spa där nere dagen innan om hon vill. Hon blev alldeles tårögd och rörd så jag gissar att hon vill det. Sen ska resan så klart klaffa med hennes liv också, men det vore kul. Vi får se helt enkelt. Fina M kanske absolut VILL följa med när det väl är dags och då är det viktigast så klart.

Åh, det är så mycket tankar hela tiden! Hur det kan bli och hur det inte kan bli. Det är spännande, kul och läskigt på en och samma gång. Tur att jag har Mini som distraherar bort tankarna. Så fort jag är med henne så tänker jag inte på försöket alls. Då är det bara hon som gäller och det är så klart mycket roligare.

Förresten, jag "kommer ut" mer och mer kring det här med ÄD har jag märkt. Jag har inga problem att prata om det med människor som jag litar på och som jag märker har en stor del empati. Det känns jättehärligt! Jag berättade för två tjejer i föräldragruppen och jag vet att i alla fall en av dem har läst här på bloggen. Jag fick ett väldigt fint sms av henne som värmde gott i hjärtat. Fina människa!

Då är det kul att berätta så jag hoppas att jag törs göra det för fler och fler. Men viktigast är så klart att Mini får reda på det. Jag vill inte att det ska vara några konstigheter. För det är det inte. En celldonation. Ett enkelt ingrepp om än svårt att får det att fungera alla gånger. Men, som sagt, inga konstigheter.

Självklart kanske någon jag känner redan hittat hit till bloggen och förstått vem jag är, men då får det vara så. Det vore bara kul att få reda på det i så fall. För min egen nyfikenhets skull.

Nej, nu är det dags att göra två pajer till inför namnkalaset på lördag. Det ska spöregna så vårt lilla "garden party" får bli i vardagsrummet. med utemöbler, kulörta lyktor och allt. Lite kul ska det vara, trots regnet!

Kram i solen så länge!

Artikel i Sydsvenskan

Och så denna fina artikel i Sydsvenskan:

För liv

Boken kan köpas HÄR.

Kram

Svar

Och som vanligt svarar AVA inom 24 timmar. Skönt!

Så här säger de:

"Thank you very much for all information.
Firstly You should stop breast-feeding and then you should receive 2 normal periods after that. Because before we will start your stimulation for frozen embryo transfer, we should be sure that your hormonal level are in norm.
You will need to make only new blood test for infections: HIV, Syphilis, Hepatitis B and C and this test results should not be older than 6 month at manipulation moment.
So please inform me when you will totally stop with the breast- feeding and after that we can start slowly to plan your next treatment.

Best regards"

Well, well... Det låter som en bra plan och jag litar verkligen på att de kan sin sak. Det känns bra det här. Sakta men säkert.

Nu, mer namnkalasplanering (matlagning...).

Kramar till alla

Mail

Alldeles nyss gick mailet till AVA-kliniken i Riga iväg. Nu är det dags igen. Tjohoo!

Jag frågade vad som behöver göras (tester etc) och när det kan vara möjligt att göra FET:en om jag har slutat amma i slutet på juli. Gissar att man ska få någon slags mens innan också.

En inledande kontakt har i alla fall gjorts nu så det känns lite spännande även om jag vet att det är lång tid kvar och att det kanske inte lyckas. Men jag måste utgå från att det gör det. Går vägen, alltså. Jag vill inte deppa i förväg...

Nu ska jag försöka att sova.

Kram