VM i mamma

Jag har fått en mammatidning i brevlådan.

Min fina lillebror gav mig en prenumeration på den i present nu när jag äntligen blivit mamma. Jag blev så glad, så glad! Han är fin, min bror.

Men tidningen... Den är så fylld med klyschor att det står mig upp i halsen!

Klyschor i stil med:

"Numer så städar jag inte lika ofta. Dammtussarna får ligga i flera dagar ibland."

"Min man får aldrig frågan hur livspusslet går ihop!"

"Det GÅR att göra karriär samtidigt som man är föräldraledig."

"Välja-dagis-stress."

"Pappor kan också. Minsann."

"Rätta kläderna för mor och barn."

"Hur göööör alla för att hinna med? Jag är såååå operfekt och hinner iiiinget! (Och en sminkning och fotografering och ett reportage i höga klackar och tights för att visa en "riktig" mamma då, eller?).

Det är som ett enda stort "VM i mamma". Suck.

Jag vet. Jag gnäller. Och visst tar tidningen upp en del allvarliga ämnen också. Det gör den.

Men det är för mycket bling, bling, klämkäckt och gulligull för att jag ska orka läsa de mer allvarsamma bitarna (som är färre än de glättiga...).

Allt är bara så klämkäckt och stereotypt och ankdamms-aktigt. Ungefär som när TV4 Nyhetsmorgon sitter och intervjuar sina egna medarbetare som inkallade "specialister" inom något aktuellt ämne, i morgonsoffan.

Ingen fantasi, ankdamm, klubb för inbördes beundran.

Och varför BRYR jag mig ens?! Jag vet inte. Jag bara stör mig så.

Har jag blivit bitter? Nej.

Jag kanske alltid har varit så här? Kanske.

Eller så har jag begåvats med förmågan att se livet ur ett litet större perspektiv (utan att säga att jag är förmer än någon annan!)? Helt plötsligt så tycker jag att allt som inte handlar om Mini är obetydligt. Så kan det vara. Men jag har alltid småstört mig lite på det där med "VM i mamma", trots att jag faktiskt inte brukar bry mig om andra på det sättet. Men just "VM i mamma".... Det är något som jag kan störa mig i all evighet på. Med eller utan barn själv, alltså.

Det kanske är allt barnkämpande som har präglat mig? Vem vet.

Men kärleken till mitt lilla mirakel (för att nästintill citera en skånsk schlagersång-pratare, hahaha!) slår ut allt annat. Jag tycker att det är trivialt att ens diskutera dammtussar. Vem bryr sig om andras damm? Egentligen? Och är det mer legalt att säga att man slarvar med städningen bara för att man har barn? När jag inte hade Mini i mitt liv så slarvade jag ännu mer. Jag hade så stort fokus på att BLI gravid. Eller så hade jag annat kul som tog upp mitt liv.

När jag sen äntligen fick Mini så städar jag mer. Jag vill inte att min unge ska kravla runt i damm, liksom. Än mindre hennes kompisar som är här då och då. Och det finns mer tid till städande numer. FAKTISKT! (det där var en hint till de som undrar vad barnlösa människor gör....).

Och pappor som aldrig får frågan om livspusslet borde kanske prata om det där livspusslet lite mer själva? Så att det kommer upp på tapeten för jämställdhetens skull, menar jag. Min man gör det utan att någon frågar honom. För hur många jämställda män beklagar sig över livspusslet så som vi kvinnor beklagar oss? Bara en liten tanke, så där i största allmänhet...

Stress över att välja dagis. Stressar folk över det? Seriöst? Eller är det bara en hitte-på-grej för att en artikel ska skrivas? Visst kan det vara lite "meck" över att hitta och få in barnet på det dagis man vill, men "stress" är det väl ändå inte? Det finns värre saker att stressa över men jag kanske är alldeles för avslappnad? BORDE jag vara stressad? Har jag missat något? Jag måste ha gjort det... För på inget dagis jag har kikat på så slår de barnen, har kackerlackor, struntar i blöjbyten eller ger barnen vatten och bröd till lunch (jo, det har hänt en bekant till oss!). Och skulle det hända (för självklart tänker jag följa upp hur det går med Mini på dagiset) så blir det liv i luckan, vill jag lova. DÅ kan jag återkomma om att prata om stress! Men jag kan ju inte utgå från att alla dagis är galna och bli stressad över att jag inte hittar det "rätta". No stress, liksom.

Och så blir jag fascinerad över att människor i tidningen förfasas över att barnen blir stora och att de inte är ens "egna" längre, att man ska behöva släppa tankemönstret att barnen är "mina".

Barn är aldrig "mina". Barn får man till låns, enligt mig.

Jag är min egen, inte mina föräldrars. Jag är vuxen. Jag har fått Mini till låns. Hon är en egen människa som jag har fått den stora äran att hjälpa, leda och ta hand om här i livet. Min roll är att försöka ta fram hennes allra bästa sidor så att hon får ett lyckligt liv. Typ. En vacker dag, när jag är gammal och orkeslös, så hoppas jag att jag gjort så bra ifrån mig att hon vill visa sin empati gentemot sin gamla mor, och ta hand om mig. För sånt är inte alltid självklart. Det är så lätt att älska sina barn, men för att få dem att älska en tillbaka så måste man förtjäna det. På något sätt. Det är stort. Så otroligt stort.

Så vad betyder en dammtuss eller två? Eller att en del frågar kvinnor om livspusslet, men inte män? Eller att det ska sägas att man inte hinner med nååågot men ändå gör allt? Vad betyder ett "VM i mamma"? Egentligen?

Jag står på mig och gör det jag tror och tycker är rätt. Jag vill verkligen inte klaga och gnälla, även om det är just det jag gör just nu, men jag vill bara ge livet lite distans. När jag lyfter blicken från tidningen och ser mig omkring så blir det som skrivs så otroligt långt från verkligheten.

Eller så är det jag som har mitt rymdskepp parkerat någonstans här utanför...

KRAM

Lite kuligt en lördagkväll

Åsså en lista för att det är så attans kul ibland. Snodd av Miss Baglady!

1. Var är din mobiltelefon?
På vardagsrumsbordet, ca 50 cm ifrån mig..

2. Var är din andra hälft?
På andra sidan vardagsrumsbordet, halvliggandes i soffan.

3. Ditt hår?
Mitt hår är ta mig f-n inte värt en enda kommentar. Egentligen. Men det lossnar fortfarande efter graviditeten och har aldrig varit så tunt och fult och slitet som det är nu. Det är galet fult.

4. Ditt humör?
Riktigt bra. Har tagit ett glas vin och vill nog ta ett till. Kul att synda så här en lördag.

5. Din dagsplan?
Tänkte åka och titta på elefanter i Stora Skuggan med Mini men hon valde att lägga sig ner och sova istället. Länge. Så det bidde en lunch-middag hos en släkting istället. Väl hemma så somnade hon igen så jag tog ett glas vin och bloggade medan maken glor på en dålig film från 80-talet.

6. Det bästa du vet?
Att gosa in mig med näsan i Minis nacke och pussa henne tills hon kiknar av skratt. Men jag gillar även pasta med riktigt god köttfärssås och ett glas rött till det. I gott sällskap.

7. Din dröm i natt?
Hmmm, jag drömde något men kommer inte ihåg vad....

8. Ditt livsmål?
42

9. Rummet du är i?
Vardagsrum. Bombnedslag. Vi inreder förrådet och en del prylar har hamnat i vardagsrummet tills det blir helt klart. Inte kul. Inte alls... Prylarna, á la borrmaskin, matchar inte leksakerna på golvet.

10. Din hobby?
Mini? Fanjagärenmisärsominteharenhobby.....

11. Din skräck?
Libero Baby Wash. Den tvättade rent min kompis sons bebiskläder till ultravita när hon var på landet och inte hade tvättmedel med sig. Efter det tvättade hon rent bilens fälgar till skinande metallic-rena med samma medel... Aldrig mer Libero Baby Wash här hemma, säger jag bara.

12. Var vill du vara om sex år?
I det där huset som min man just har pratat om på ett ställe som är på landet men ändå hyfsat nära stan. Tänk, han vill också dit!

13. Var var du igår kväll?
Jag var hemma och försökte natta en Mini som för första gången på flera månader inte ville sova alls. Fredagarna ser annorlunda ut numer...

14. Vad är du inte?
Ego. Elak. Snål.

15. En sak du önskar dig?
700 miljoner dollar. Typ.

16. Var växte du upp?
En norrförort till Stockholm och i självaste Stockholm.

17. Det senaste du gjorde?
Läste bloggar och hällde upp det där andra glaset vin.

18. Dina kläder?
Slitna jeansshorts och ljuuuuus-baby-rosa t-shirt.

19. Din tv?
Northern Star, ett märke som blev uppköpt och eftersom jag tagit sönder fjärrkontrollen så går det inte att uppbringa en ny. En såndäringa mulitkontroll funkar inte för märket på tv:n är så ovanligt. Men den är platt. Om man räknar "platt-tv" som platt när "platt-tv" kom till världen. Typ, 20 cm platt... Ja, jag önskar att den går sönder vilken dag som helst. Och det gör den. Den piper även om min man inte vill erkänna att han hör det. Hmmm, känsligt ämne det här med tv:n märker jag....

20. Ditt/dina husdjur?
Nä. Aldrig mer.

21. Din dator?
Ett äpple.

22. Din bästa ägodel?

Mitt äpple.

23. Saknar någon?
Ja. Min mamma som dog 1993.

24. Din bil?
Peugeot.

25. Något du inte har på dig?
Foppatofflor. Aldrig.

26. Favoritaffär?
Coop. För de har rosa papperskassar.

27. Din sommar?

Kul!! Med massor av kärlek.

28. Älskar någon?
Ja. Mini och Fina M.

29. Favoritfärg?
Alla, typ. Jag gillar färgglatt men om jag måste välja så blir det nog rött. Och gult. Och rosa. Och lila.

30. När skrattade du senast?
Idag när Mini babblade som bäst.

31. När grät du senast?

Kommer inte ihåg men det första som dyker upp är ett tillfälle för tre månader sedan när insikten att min mamma inte får träffa Mini sköljde över mig samtidigt som Mini och jag tittade på fotografiet av henne. Det fick mig att bli så ledsen att jag fick be Fina M att ta över Mini så att jag fick gråta klart. Det var smärtsamt. Saknad, kärlek och moderskänslor i ett och samma andetag. Tungt! Men överkomligt väldigt fort. Livet går vidare. Alltid.

Kul frågelista!!

Kram på er

Släktingen igen

Idag har vi varit på besök hos "släktingen". Hon som bara pratar likheter heeela tiden. Som jag blir galen på, helt enkelt. Jag menar, nu är Mini 7 månader och det borde finnas annat man kan prata om liksom.

Men det är en släkting som jag, enligt alla oskrivna regler, inte bara kan undvika. Dessutom så ÄR hon faktiskt generellt ganska trevlig. Hon är väl bara lite naiv ibland och så hör hon till generationen 40-talister som kanske har det lite väl gott ibland (ok, jag har väl lite mindre fördomar ibland, då. Men ha lite överseende med det just nu, snälla?). Den generationen, alltså.

Hursom, idag började hon tala likheter igen.

-"Jo, men jag TYCKER ändå att hon ÄR lik din mamma, Fina M."

Here we go again, tänkte jag.

Men, hon har precis blivit farmor och den bebisen är väldigt lik hennes ex-man som hon inte är helt förtjust i. Kontring. Jag kunde inte låta bli.

-"Ja", sade jag. "Visst är det märkligt att många barn blir så lika sina farföräldrar? Som ditt lilla barnbarn som är så otroligt lik din ex-man."

Så slutade hon att tjata om vem Mini är lik. Ridå.

Jag känner mig lite ond, men vaddå? Jag ORKADE inte lyssna mer på det där tjatet om att Mini är lik sin farmor. Det verkar aldrig som hon vill sluta att påpeka det.

Sen hände något. Jag sa att om man tittar på Minis ögon så är de verkligen en blandning av Fina M:s ögon och mina. Det tycker jag själv också!

Hon synade Minis ögon och sa:

"Ja, det ÄR de verkligen! Nu ser jag det! Vad roligt!"

Och så påpekade hon t.o.m. att Mini har en hel del minspel från mig.

Som jag alltid har sagt, likheten sitter hos betraktaren och ibland får man hjälpa till lite. Hihi!

Och om någon undrar varför jag tjatar om den här släktingen, så vill jag med det berätta att det ibland kan vara jobbigt att höra det här med likheter. Jag tror faktiskt att även om det inte är en bebis som kommit till världen via ÄD, så kan det vara lite tröttsamt att höra att ens barn är lik den och den eller inte lik föräldrarna alls. I alla fall om det tjatas om det från en och samma person i tid och otid.

Men, för de som funderar på ÄD eller ED, så kan det vara bra att vara förberedd på att jämförelserna ofta är fler än vad man kan tänka sig. Och jag var inte så förberedd på det, faktiskt. Det är väl därför som jag blir lite extra irriterad på den här släktingen. Vanlig, normal "oj, vad hon är lik sin pappa"-jämförelse är inget jag bryr mig om. Så ÄR det ju.

Men det där om att "hon är inte lik någon av er" kan bli lite konstigt ibland. För jag och Fina M bryr oss ju verkligen inte alls och på något sätt känns det som att vår dotter blir bedömd.

Det blir hon naturligtvis inte alls, det är bara hjärnspöken som vi, främst jag, har och som jag måste komma över. Det vet jag.

Men nu är det här en ÄD-blogg och jag skriver om allt som har med ÄD att göra och fritt från mitt hjärta. Så det kan vara bra att veta om man går i de tankarna. Så slipper det bli en överraskning som det blev för mig.

Det är verkligen märkligt att jag inte var beredd på det. Jag hade aldrig trott att jag ens skulle reagera på det som jag gör. Jag brukar inte bry mig så mycket om vad andra tycker när det kommer till sånt där. Eller något som rör mitt privatliv egentligen.

Men, men... det är inte hela världen. I förhållande till allt vi gått igenom så är det verkligen ingenting. Ingenting!

Och blir det jobbigt så får man leda in de oinvigda på den rätta vägen; se livet ur ett annat perspektiv ibland.

Kram på er där ute!

Gyn och tankar

Jag får flashbacks av det här nu. Huga! Lite läskigt.

Jag har inte fått svar från Riga ännu, vilket egentligen inte behövs, jag har bara meddelat dem att jag nu har bokat en tid hos gyn och att jag har fått min mens.

Min fina gyn. När jag ringde presenterade jag mig och hon bad om personnummer...knapp, knapp på datorn...

-"Men det är ju WILDA!!" Heeeeej! Hur ääär det?!"

-"Hej! Jo, allt är bara bra och jag undrar om du har lust att hjälpa oss igen?"

-"Men...gick det inte vägen förra gången?"

-"Jo, hon sitter här framför mig nu. Hon kom i jaunari."

-"VA?!?! ÅÅÅÅÅÅH, GRAAAAAATTIS! Vad glad jag blir! Så underbart!"

-"Hihi! Tack! Jag har tänkt på att komma upp och visa vad du har hjälpt till med men ville inte komma oannonserad. Men nu vill vi göra ett syskonförsök också."

-" Jag hjälper självklart till. Självklart! Men du MÅSTE ta med dig den lilla när du kommer."

Är inte det en härlig gyn, så säg?! Jag blev i alla fall jätteglad av hennes omtanke och värme.

Den 6/9 ska jag dit och mäta slemhinna och livmoderstorlek. Det är för att kolla att allt är ok och efter nästa mens så kör vi på allvar om allt ser bra ut den här gången. Jag ska fråga gyn om hon är villig att skriva ut Provera åt mig den här gången. Hon vill inte skriva ut mediciner för en behandling som hon själv inte håller i och speciellt inte en utländsk behandling. Det kan jag förstå, men lite irriterande är det... Men Proveran är ju inte en del av behandlingen. Den är ju till för att gör så att mensen kommer så det kanske hon kan hjälpa till med. Som sagt, jag ska fråga. Jag kan inte få mer än ett nej.

Det känns väldigt märkligt allt det här. Att börja igen.

Jag är otroligt förväntansfull och samtidigt livrädd. Framförallt är jag rädd för hur jag kommer att reagera om det inte blir någon mer bebis. Jag hoppas att jag inte känner alltför stor sorg över att Mini inte får något syskon då.

Förr, när jag kämpade på som värst med att få en bebis, så kunde jag ibland tänka att de som blev olyckliga över att inte få något syskon borde i alla fall vara glada över det barn de har. Lite lagom bittert, så där. För jag var ju otroligt ledsen över att jag inte ens kunde få ETT barn.

Numer förstår jag faktiskt hur det kan kännas. Det är ju inte alls av lika egoistiska skäl jag vill ha ett syskon till Mini. Det är främst för hennes skull jag vill ha ett syskon. Allra mest är det faktiskt så. För jag kan känna att jag inte vill att Mini ska vara ensam om allt.

Trots allt så är det så att hennes mormor inte lever, hennes farmor har Alzheimer, hennes farfar bor långt bort och har MS och hennes morfar bor ännu längre bort. Och hon har inte heller världens yngsta föräldrar så naturligtvis så är inte hennes mor- och farföräldrar så väldigt unga heller. Det är inte bara att resa hit i tid och otid liksom. Vi behöver helt enkelt utöka vår kärleksfulla familj. Lite skämtsamt sagt.

Men framförallt så vill jag också att hon inte ska känna att hon är ensam om det här med ÄD. För trots allt så kände jag (well, Fina M också så klart) mig ganska ensam om att genomgå ÄD. Det är inte så otroligt många som gör ÄD i Sverige (mellan 200-300 per år, plus de som åker utomlands). För mig känns det därför underbart att ha den där lilla härliga gruppen av ÄD-mammor som ses då och då. Inga konstigheter liksom. Vi kan prata om allt kring ÄD som om det var det vanligaste i hela världen. Vi behöver inte förklara hur det fungerar, för att inte tala om den känslomässiga biten. Väldigt skönt. Och flera av oss hoppas så klart att barnen kan hålla lite kontakt så att de inte behöver känna sig "onormala" eller få stöd om de skulle ha funderingar.

Det känns bra!

Tänk då om lilla fina Mini skulle få ha ett syskon som också kommit till världen via ÄD. Och vilken tur det syskonet har som får Mini till storasyster som också är här via ÄD.

Och, oavsett tillkomstsätt här i världen, vilken tur de har att få ha varandra. I så fall.

Så tänker jag. Ungefär och lite förenklat. För inte är allt så enkelt som det låter jämt. Syskon kan bli ovänner, man kan tappa kontakten med vänner och nätverk. Allt kan hända.

Och det handlar så klart inte bara om att Mini ska få ett syskon som om det vore någon leksak, utan om att syskonet ska få ett syskon i Mini också. Att de ska få ha varandra.

En kärleksfull familj helt enkelt.

Ok, liiiite ego kanske det är då. Jag gillar ju faktiskt barn också. Och att få vara mamma. Det är förbaskat kul.

Vi har fem embryon kvar i frysen. Lyckas vi på en gång så donerar vi de som blir kvar. Då har vi även fått göra gott till någon annan.

Åh, det är många tankar som snurrar nu...

KRAM

Äntligen!

För första gången på vääääldigt länge kan jag äntligen säga: Jippiiiie, mens!

För idag kom den äntligen.

Rosa på pappret imorse och jag tänkte skriva något här men hann inte. Mammor och barn från föräldragruppen har varit här och det var så otroligt trevligt. Vilken tur jag haft som hamnat med ett så bra gäng.

Efter det blev jag överbjuden på kaffe till soplockssmällargrannen som är riktigt trevlig.

Och efter allt kaffedrickande så blev det toalettdags med RÖTT på pappret. Tjohoooo!!

Imorgon ska jag ringa till gyn. Och nu ska jag maila Riga. Fasiken så kul och spännande!

In i kämparträsket igen...

KRAM

Människor att minnas

Ni vet när man stöter på såna där helt underbara människor i livet? Såna där som man kanske inte hänger med jämt och ständigt men som ändå ger en så mycket energi och positiva vibbar att man kan gå på små moln av glada tankar i flera dagar efteråt?

Jag har stött på såna människor två dagar i rad nu! Vilken grej!

Först var jag hos min tandhygienist. Ja, jag vet. Hur kul är det att gå dit liksom? Och efter en graviditet med ständigt blödande tandkött och sen amningsnätter med tandborstfuskning (oftast omedveten sådan, dock) så var jag inte direkt peppad att gå dit.

Men....

Så kommer hon där, i korridoren, gåendes mot väntrummet där jag sitter, och jag kommer ihåg att hon ju faktiskt vet vad jag gått igenom för att få barn. Precis när jag tänker tanken så skiner hon upp som en stor sol och ler med hela kroppen. Jag kan liksom inte göra annat än att krama henne i det läget. För det känns bara så naturligt att krama en så glad och underbar människa som gratulerar mig på ett så fint sätt som hon gör. Oavsett om det nu råkar vara "min" tandhygienist. För allvarligt, jag hade nog aldrig trott att jag skulle krama en sån någonsin i mitt liv.

Men det gör jag alltså där i väntrummet.

Och hon överöser mig med gratulationer och har överseende med mitt dåliga tandkött (eller, nja, liiiite snälla bannor får jag, men det hade jag räknat med) och säger att livet är större än så. Hur jäkla FIN får en människa vara? Hon är guld personifierat. Om man nu kan personifiera guld.

Och så igår, jag träffade den där tjejligan med andra ÄD-mammor och ÄD-barn. Såååå skönt! De är helt fantastiska människor. Det är inte direkt så att jag tänker på att vi har gjort ÄD allihop. Nej, jag bara umgås och är glad för att alla är så trevliga och snälla, och grymma personligheter. Och så inser jag ibland, när vi pladdrar, hissar glada barn, matar, gungar, badar, sippar kaffe, utbyter inredningstips och bara är i solen, att vi började ses tack vare våra "åkommor". Våra barn. Det var de som förde oss samman och nu har jag så kul och trevligt varje gång vi ses. Jag får inspiration och energi för fler år framåt varje gång! Jag hoppas att vi håller kontakten och att våra barn kan göra detsamma om de vill.

Ja, den gångna veckan har fullkomligt fyllt mig med energi och glädje. Jag är så glad att jag får träffa så speciellt fina människor.

Tänk, mitt problem med att få barn har gjort att jag har fått mångfaldigt tillbaka. Det är helt otroligt!

Människor jag ALDRIG kommer att glömma. Det känns bra. Så förbaskat bra!

KRAM

PS. Näpp. Ingen mens ännu...suck. DS.

Tips om ett program

Just precis nu går ett jätteintressant program på Kunskapskanalen. Det handlar om en holländsk tjej som vill frysa ner sina ägg. Hon är 35 år, tror jag, och singel.

Hennes pappa vill dock att hon ska träffa en karl istället och hon går på en massa dejter.

Personligen tycker jag att hennes pappa låter som en gammal stofil i sitt tänkesätt men han vill bara sin dotter väl.

Hur som helst, det är ett intressant program. Där presenteras även kort möjligheten att frysa ner en hel äggstock!

Programmet visas även den 16/8 och den 18/8. Och så finns det på play HÄR.

Kram

Stor dag idag

Idag är en stor dag. Idag blir tonci mamma igen! Alla mina tankar går till henne idag.

Kramar

PS. Näe...ingen mens ännu men det känns verkligen som den är på väg. DS.

Ah, men!!! Den 20:e augusti börjar nya "Dallas"!! Jösses, vad roligt! Det ska jag absolut se på!

Och så tror jag att jag har lite mensvärk. Kanske, kanske.... Hoppas.

Kram

Vardagstjafs

Ibland är det svårt. Trots att vi uppnått vår dröm så blir det visst knas ibland.

Som när vi har längtat otroligt efter barn och tänkt lika med allt, och så får vi äntligen ett barn och helt plötsligt en dag så tyckte vi plötsligt helt olika angående en liten vardagsdetalj kring Mini. Det blev fel och konstigt. Jag är inte van vid sånt och ledsenheten höll i sig i två dagar.

Vår barnkamp har svetsat samman mig och Fina M så pass mycket att när det nu blivit som vi ville så blir jag så upprörd när vi blir oense och sura på varandra. Det känns helt fel och tänk att det är vår dröm som besannats som gör att det blir så!

Det känns knepigt även om det inte är någon stor grej alls egentligen. Jag vill bara inte att det ska bli så. Lyckliga familjen-temat är liksom roligare.

Men, jo, jag förstår så klart att det inte alltid kan vara lattjo och kul med små barn och att man så klart får vara oense och lite griniga på varandra i ett förhållande. Självklart! Det är väl bara det att det är lite ovant det där med onödigt tjafs liksom. Livet är ju större än så och det har vi mer än väl fått erfara under många år. Därför stör det mig väl lite extra gissar jag. Tjafs, alltså.

Men det gick snabbt över och allt är normalt igen!

Jag ville väl bara säga att vi äntligen är en "normal" familj, hihi. Att vår barndröm förmodligen innehöll även lite vardagstjafs helt enkelt. Vi glömde bara bort det när vackraste Mini kom till världen. Hon levde upp till alla drömmar och mer än så, så vardgatjafset i vår dröm glömdes förmodligen bort. Så var det.

Och ingen mens ännu... Kanske är den på gång? Kanske var det lite PMS som spädde på tjafset?

Hoppas det!

KRAM i solen

Fin dag

Vi har haft finbesök från Australien och därmed har vi också flängt runt i Stockholm med omnejd för att vår vän ska få uppleva det finaste av sommarstaden. Stockholm ÄR vackert på sommaren.

Igår tog vi en tur ut till härliga Grinda. Det blev sol, bad en drink vid havet och efterföljande middag på värdshuset.

På bryggan fanns en kvinna som log vackert mot mig när lilla Mini sov mot mitt bröst samtidigt som vi tog en fördrink vid havsbandet. Kvinnan log och mimade orden "så fin" till mig och det brände varmt i bröstet på mig. Någon annan såg hur fin min lilla tjej är! Inte bara jag.

På båten hem stötte kvinnan och jag ihop med varandra i fikakön. Hon var ganska kort och tittade upp mot mig och sa "Men det är ju du! Med den fina lilla tjejen! Hon är så söt och har verkligen dina ögon. Pigga och nyfikna. Hon är såååå fin!"

Jag tappade målföret för en sekund men fann mig och hann säga tack innan vi skildes åt. En främmande människa som säger så fina saker. Ååååh, jag blir så glad!

Och, som sagt tidigare, likheten mellan mig och mitt barn sitter verkligen i betraktarens ögon...

KRAM

Sommarens ditten och datten

Det pratas en del i sommar. Jag tänker på sommarpratarna i P1.

Det pratas massor (känns det som) om barnlöshet eller närliggande sådant ämne. Marika Carlsson är t.ex. adopterad och pratar om det. Jan Lööf (härligt oväntat!) pratar delvis om sin barnlöshet. Klara Zimmergren om sin kamp för ett barn.

Hittills har jag bara lyssnat på Klaras och Jans avsnitt men jag gillade dem verkligen båda två. Jans för att det var så oväntat. En man som pratar oväntat och ärligt om hur det är att vara barnlös. Att man kan få vara lite lagom självisk utan att skämmas och ändå älska barn.

Mini har nog alla hans böcker och just nu är så klart hans underbara bildbarnbok favoriten.

Jan Lööf gör barnböcker men har inga egna barn. Det tycker jag är beviset som dödar myten jag fått höra så många gånger; "du förstår inte förrän du har egna barn". Jo, det GÖR jag. Allt jag trott vad barn handlade om har nu besannats och Jan Lööf vet också vad barn tycker om. Det känns faktiskt lite skönt att få det bekräftat till slut. Men nog om det, jag vill inte låta bitter (för det har jag ju fått veta via kommentarer här på bloggen att jag visst verkar vara).

Livet rullar på. Jag är så galet kär i min dotter. Just nu är hon visst galet kär i mig också och, som min kompis sa, det är bara att njuta för när hon blir tonåring kanske det blir andra tongångar, hahahaaa! Så jag passar på. Jag gläds ta mig sjutton varje sekund. Inte många tankar går till att vänta på mensen och nästa försök. Faktum är att jag inte har släpat mig iväg för den där provtagningen ännu. Jag ids inte än. Allt känns så bra att det nästan är läskigt.

Vårt största bekymmer just nu är sniglarna i brevlådan som äter upp vår post. Fina M:s teori är att brevbäraren lägger dit dem, hahahaaa! För hur sjutton kommer de ner i brevlådan med ett stort skal på ryggen? Så stora hål finns inte i brevlådan!

Hans teori håller inte riktigt i min värld, men det är svårt att betala räkningar när halva beloppet är uppätet.

I-landsproblem.....

Soliga kramar!

Viktigt jobb

Alltså, jag har en väääldigt rolig kväll just nu.

Killen som gjorde att jag och Fina M träffades är på middagsbesök. Vi sitter ute med ett glas rödvin var, jag, Fina M och A, och pratar om allt.

Jag brukar säga att A är orsaken till att Mini finns. Med viss korrigering då så att inga missförstånd skall uppstå om vem som är pappa till Mini... erhm...

Hur som helst, en av anledningarna till att jag har så kul är att vår vän A precis berättade att en av hans kompisar jobbar som inköpare till ett sjukhus. En gång fick han i uppgift att inreda ett masturbationsrum. Hahahahaaa!

Ok, jag har dålig humor, men det ÄR ju roligt! Tänk att sitta och planera något sånt på jobbet. Planera hur killar ska kunna få till det i ett rum helt själva. Galet jobb! Jag kan faktiskt inte låta bli att skratta. Vilket knasigt, men ack så behövligt jobb!!

Vi får väl ta och tacka den där inköparen. Han har ju de facto gjort nytta.

Tack!

Kramar

Mensväntan?

Vilken dag! Jag har slitit som ett djur i trädgården både igår och idag. Nu är jag helt slut men det var det värt. Lite ordning i trädgården har behövts länge då den nästintill har börjat förfalla. Allt är Minis fel, hihii! Nej, men hon prioriteras före allt.

Nog om det. Anledningen till att jag skriver är att jag är tillbaka i den där IVF-svängen känns det som. Jag har börjat att känna efter.

I två dagar har det känts som om mensen skulle kanske, lite grann vara på väg. Det är nog bara inbillning, men kanske, kanske? Tänk om det kunde vara så!

I och för sig skulle det skapa lite problem. Jag har t.ex. ännu inte pratat med gyn och frågat om hon vill hjälpa oss en gång till samt att hon alltid har semester i juli så även om hon vill hjälpa till så blir det svårt att få till ett ultraljud. För det behöver jag göra.

Jag mailade till AVA och frågade vad jag skulle göra om mensen inte kommer. Kan jag kanske få knapra Provera?

Det tyckte AVA var bra men då inväntar vi först den första mensen och efter den så ska jag göra ultraljud på dag 18 eller 19 efter den för att se att allt ser ok ut. Sen styr jag upp mensen med Provera.

Det är mycket med det jordiska.

Jag måste också ta en del prover för HIV, Syfilis och Hepatit B och C. Och proverna får inte hinna bli mer än 6 månader gamla innan det är dags för FET. Frågan är bara hur jag ska kunna få tag i någon som vill ge mig remiss för provtagningen? Visst, jag kan alltid ringa den där privatkliniken i stan som inte är ansluten till landstinget men det blir så förbaskat dyrt och eftersom jag vet att det är min rätt att få ta proverna om jag känner att jag behöver det så VILL jag inte gå till en dyr läkare Jag vill få det jag har rätt till; prover som går på min skattesedel. Precis som för alla andra. Det blir en utmaning.

Jag kan ju inte ringa till Bitte (för de som följt med här på bloggen ett tag vet vem jag pratar om; en riktig idiot till läkare hos husläkarmottagningen här där jag bor). Eller så är det kanske det jag borde göra. Faktiskt. Det är ju NU jag är stark nog att ta en fight! Innan jag fick Mini så räckte det att slåss mot själva barnlösheten, men nu borde jag orka stå emot och slåss för min rätt.

Jag tror jag provar med det. Jag går dit i veckan. Spännande!

Återkommer med hur det gick...

Kram på er

Kärleksinsikt

För flera år sedan satt jag en sommar på en uteservering i Amsterdam.

Jag hade bott där i ett halvår och anledningen till att jag satt på uteserveringen var att en av mina allra bästa vänner var där och hälsade på mig.

Vi hade haft en rolig helg och nu var den snart slut. Dagen efter skulle hon åka hem så vi satt där i kvällssolen och sippade på ett glas vin var medan vi väntade på maten.

Min vän pratar gärna om sina barn. Kanske lite, lite mer än gärna. På den tiden var det faktiskt det enda hon pratade om vilket kunde tråka ut många i min umgängeskrets men på den tiden gjorde det mig inte så mycket. Trots att jag var singel med höga ambitioner så ville jag också ha barn men, som sagt, som singel så kändes det lite avlägset. Just då.

Tillbaka till vinet. Vi sippade i lagom takt och min vän pratade på om hur glad hon var att hon hade sina barn. Jag höll med. Vilken mamma är inte glad över sina barn?, tänkte jag.

Hon förklarade att kärleken till sina barn är den vackraste kärleken man kan känna.

Där stannade mitt hjärta.

Skulle jag som singel inte få känna den kärleken? Men så kom jag att tänka på min bror. Han och jag har ända sedan vi varit små, haft en otroligt stark kärlek till varandra. Jag har inte förstått det förrän lite senare i livet då många har påpekat vilket fin relation vi har. Jag trodde ett tag att alla syskon kände så för varandra. Den där innerliga kärleken och omtanken om varandra, men så är det tyvärr inte. Min vän på uteserveringen tycker t.ex. inte speciellt bra om sin syster. Men jag tänkte, där på uteserveringen, att en sån kärlek som jag har till min bror måste vara lika djup som till ett barn. Jag sa det till min vän.

"Min kärlek till min bror är den djupaste kärlek man kan känna", sa jag. "En sån kärlek önskar jag att alla får uppleva någon gång."

"Nej", sa hon.

"Du har inte barn. Det är inte förrän du får barn som du vet vad riktig kärlek är. tills dess så har du faktiskt ingen aning om vad äkta kärlek är."

Ja, så sa hon. Precis så.

Sedan dess ligger hon inte överst på min julklappslista.

Jag har tänkt mycket på hennes ord och när hon sa dem så blev jag så upprörd, så upprörd. Jag försökte förklara att hon inte kan säga så, att det är fel att säga så till någon, men hon blev mycket bestämd och sa att så var det. Ingen som inte har barn vet vad äkta kärlek är. Så tyckte hon.

Jag förstår att hon inte förstår vilken relation jag och min bror har. Förstod hon det skulle hon aldrig säga något så elakt och dumt. Men då, när vi satt där och väntade på maten, så försökte jag få henne att förstå. Jag försökte så mycket att jag började gråta. Tårarna rann och jag försökte få henne att inse att hon just hade förminskat mitt liv och min syn på kärlek. Men hon stod fast. Inte en ursäkt.

Som sagt, det var flera år sedan och jag har ännu inte förlåtit henne. Vi umgås ibland sporadiskt och jag gör det för att vara snäll. Inte av någon annan anledning. Jag vet, jag borde inte... Men så är det. Men det gör mig inget, för långt inne i mitt hjärta så tycker jag så ofantligt synd om henne. Hon vet och visste inte bättre. Och hon hade inte vett nog att vara tyst. Det är synd om henne.

När jag sitter här med Mini i min famn och älskar henne högst av allt så kan jag, faktiskt, säga att min kärlek till min bror är lika stor, om än dock annorlunda än kärleken till mitt barn. Min kärlek till min Finaste M är också enorm, men annorlunda än till min bror och till Mini.

Jag inser att min vän (jo, så får hon fortfarande kallas trots allt) inte har fått uppleva det jag har fått uppleva och hon är inte storsint nog att förstå att alla värdesätter relationer olika.

Det som fortfarande upprör mig är att hon ville värdesätta kärlek. Som om någons kärlek till någon eller något betyder mer än någon annans kärlek till någon eller något.

Hur naiv, godtrogen, korkad eller bara långsam man än är, så är det, i min värld, förbjudet att tänka så om kärlek. Den tillhör nämligen var och en av oss, ingen annan. Det GÅR inte att döma någon annans kärlek. Så är det bara.

Och nu vet jag. Jag vet. Min kärlek till Mini är lika stor som till min bror, den är bara annorlunda. Och jag önskar att alla fick uppleva kärlek så som jag har fått uppleva den.

Jag tror inte att det är lättare för mig att se det nu, jag tror bara att jag har fått mer grund för det jag sa redan för början. För nu har jag fått mitt lilla älskade barn och skulle kunna argumentera för min kärlek, men jag ids inte. Det är inte värt det.

Om NÅGON någonsin säger något elakt eller dumt till de som kämpar för att få ett barn, så hoppas jag att mina kämpande medmänniskor kan få ge svar på tal någon gång. Precis som jag kan göra nu. Om jag vill.

Men...även om man INTE kämpar för att få barn utan lever utan barn, så hoppas jag SJÄLVKLART att man inte råkar ut för så fula ord som jag gjorde. Ingen ska behöva höra något så dumt. Naturligtvis inte.

Jag behövde bara ventilera lite. Hennes ord har grott för länge i mitt huvud.

Kram

Lugn

Idag har jag tänkt massor. Ni anar inte hur många bra, välformulerade och intelligenta inlägg jag har haft i mitt huvud och som jag har planerat att skriva här. Oj, oj, oj, säger jag bara! Ni skulle ha suttit i mitt huvud och lyssnat!

Och nu...tomt. Allt är borta och allt som finns kvar är bara en massa gnäll. Sånt där som ingen orkar lyssna på. Skittrist.

Det intelligenta får väl komma tillbaka någon annan dag hoppas jag.

För nu sover Mini och även Fina M, som har blivit matförgiftad på NK idag, ligger och sover med ett illamående hängande över sig. Det innebär att mamma Wilda ska njuta lite kvällssol och tystnad på terassen med ett glas vin i handen. Kanske kommer intelligensen tillbaka då och kanske att jag öppnar upp datorn igen då. Vi får se.

Men först ska jag lyssna klart på Klara Zimmergrens sommarprat som är så sjuuuukt bra. Spot on, liksom. Kan varmt rekommenderas! Och framförallt borde de som har fått sina barn sänghalmsvägen lyssna...

Nej, just det, det där vinet och öronlurarna, var det ja... På återseende!

Kram

Artikeln i DN...

DN har en artikel om infertilitet och IVF idag. Fina Sara med make och barn har ställt upp i artikeln och det är bara såååå bra gjort! Heja er!

Så till själva artikeln... Jag tycker att den är fylld med faktafel och olika påståenden som tagits rakt av från vad läkaren i artikeln sagt.

"Var sjätte svenskt par anses vara ofrivilligt barnlösa. Forskarna är överens om att allt fler blir infertila. Det beror främst på att kvinnor skjuter upp sitt barnafödande till efter trettio."

Says who?

Visst, nu råkar jag vara en sån som hann bli 42 innan mitt första barn kom till världen, men vaddå "kvinnor skjuter upp"?!?!

Eftersom all den där statistiken bygger på heterosexuella par, så tycker jag att det är en otroligt ensidig generalisering som görs när man påstår att det är kvinnorna som skjuter upp barnafödandet. Precis som om vi bestämmer bara för att vi bär barnet liksom. Hur var det nu med heteroPAR? Och precis som om det är huvudskälet till att IVF:erna ökar.

Nej, FY, så dumt! Och fel.

Det är faktiskt främst sjukdomstillstånd som orsakar infertilitet. Ta t.ex. klamydia som är en av Sveriges vanligaste sexuellt överförbara sjukdomar. Den kan orsaka infertilitet som ju också skrivs i artikeln. Men...jag lovar att klamydia är vanligare än "kvinnor som väljer att skjuta upp sitt barnafödande". Suck, liksom. Typiskt gammalt förlegat och gubbigt uttalande. Och det är faktiskt så att även MÄN kan skjuta på att vilja bli föräldrar.

Jag vet inte hur ofta jag har fått höra att män vill vänta lite med att få barn och tjejen i relationen går med på det i tron att det kommer att fungera även lite senare att bli med barn. Visst, det är ett aktivt val kvinnan gör men det är ju faktiskt mannen i de fallen som är grundorsaken... Men det finns det så klart ingen statistik på heller så det är ju ett antagande PRECIS som det om kvinnor. Så kan vi ta och ta bort alla såna dumma uttalanden en del läkare promt ska häva ur sig? Såna uttalanden här inte hemma i IVF:debatter. Inte alls.

Och så tycker jag att det är synd att man inte tar upp den infertilitet som finns bland alla de som inte är i heterosexuella par. Många av dessa är faktiskt också infertila trots att de inte är i par eller är heterosar... Suck igen.

Jag gillar heller inte jämförelsen mellan missbildningar hos IVF:barn kontra de barn som kommer till i sänghalmen. Ska man göra en sån jämförelse så ska ALLA IVF:barn räknas med. Även de som kommer till på kliniker utomlands. Jag är övertygad om att de inte finns med i statistiken. Och är de det så vill jag att någon ger mig den statistiken genast. För siffran 3.700 IVF-barn kan omöjligt inkludera barnen till föräldrarna hos homopar, singeltjejer, singelkillar och vi heteropar som förvisas utomlands (trots att vi har rätt till behandling hemma i Sverige!).

Åååååh, det är sååååå STELBENT att bara titta på heteropar och dra en massa dåliga slutsatser ur det!!! Bläääää!

Och så trist att artikeln inte är mer granskande i faktafrågorna. Men det är en annan sak.

Det absolut bästa med artikeln är Sara, Andreas, Ture och Sixten som ställer upp och som också påpekar det rubbade med landstingens olika regler. För det är tyvärr sant. Det beror på var man bor i Sverige om man ska få hjälp eller inte. Sorgligt, men föga förvånande om man är så stelbent och trångsynt redan i statistiken...

Frustrationskramar till alla kämpar där ute!

Två stora ting

Idag har två stora händelser skett.

Idag var första dagen då jag inte ammade alls. Det känns jättekonstigt!

Mini vaknade kl 5 och strålade av glädje. Fina M gjorde en flaska ersättning och så matade jag henne i sängen. Någonstans längst inne i mitt modershjärta gjorde det lite ont. Nästan så att jag ville be om ursäkt inför Mini för att jag blåste henne på hennes sedvanliga morgonmys.

Nu behövdes inte det och jag tror att jag led mer än Mini för hon tyckte att det var jätteskoj att få äta sittandes i sängen. Nu såg hon ju allt som man kan titta på i ett rum liksom. Spännande!

Så efter matningen fortsatte hon att skina som en sol. Livet är underbart, tycktes hon tänka helt bekymmersfritt. Skönt!

Så nu börjar den igen, det där som alla IVF:are avskyr: väntan. Väntan på mensen (eller utebliven mens ibland). För nu ska jag få mens två gånger innan vi kan göra FET och därför hoppas jag på att det är rekordkorta cykler, hehehee. Drömscenario! Men hoppas kan man alltid göra...

Den andra stora grejen som hände var att vi fick finbesök av en tjej jag länge velat träffa. Hon har läst min blogg och vi fick kontakt på Familjeliv.se första gången (kom vi på idag).

Saken är den att vi bor många mil ifrån varandra så det har inte blivit att vi kunnat ses och så har det inte riktigt klaffat rent livsmässigt alla gånger. Men nu, nu blev det av! Sååå kul!

Och hon var så otroligt bra och trevlig! Precis som jag trott. Fasiken, vad skönt det är när man funkar ihop liksom (det tyckte i alla fall jag....). Nu vill jag ses snart igen. En fiiiin present hade hon dessutom med sig till lilla Mini. Det är så jag blir tårögd faktiskt. Och Mini gillade vår besökare skarpt (trots att hon var galet trött och lite smågrinig...Mini alltså, inte besöket...). Urkul att se!

Så tack för att du förgyllde min dag, M! Du är alltid välkommen hit!

Vilken bra dag det blev! Trots att jag oroade mig lite inför amningsavslutningen.

Det känns bra.

Kram

Livslust

Så. Jävla. Bra.

Josefine Bornebusch

(endast tillgänglig i 29 dagar till)

Kram

Morsor och en lögn....

Så är midsommar över. Det gick för fort!

Vi har firat med en massa andra par och barn. Totalt var vi 14 vuxna och 8 barn... Full fart med andra ord.

Jag har njutit av sill men skippat nubbe. Dock blev det några glas vin och massor av grillat på kvällen. Som sig bör. Sådär lagom.

Och så lite gnäll: Jag har haft kul men har kommit hem med en liten bitter eftersmak. Det är det där med tvåbarnsmammor som tror att de vet allt om barn för de har minsann TVÅ. Jag är mindre vetande och naiv tydligen, för jag har bara EN.

Jag har konstant fått tips om vad jag och Fina M ska göra och hur vi ska sköta våra rutiner och lilla Mini. Tre morsor, två farsor och en singelkille har varit på oss om oombedda "tips" och råd och morsorna har absolut varit värst. Knappt uthärdligt faktiskt.

"Med en unge så tänker man efter hela tiden och är så noga. Med två så bara kör man på och har allt klart för sig. Det är DÅ man blir morsa!" (med lite nedlåtande ton och blick på mig)

"Vad gööör hon därinne egentligen? Det tar ju sån tid!" (en morsa som mycket väl visste vad jag gjorde och gnällde till Fina M när jag var inne på toan och bytte bajsblöja på Mini med efterföljande nedkissning samt byte av utstyrsel på Mini)

"Jag värmer vällingen så här för det är mycket bättre och går fortare." (oombedda instruktioner när Fina M värmer med vattenbad eftersom de inte har micro som tar 15 sek...)

"Och jag värmer så här!" (nästa morsa som tror hon vet bäst)

"Jaså? Så här tyckte vi var bäst." (en tredje morsa som vill visa sig på styva linan samtidigt som de andra två. Fina M tappade målföret och bra stirrade på mig... Smajl, liksom)

"Ammar du?" (Men för faan!!!)

"Hur ofta ammar du?" (suck)

"Skit i att amma! Det är bara jobbigt!" (Men för bövelen!)

"Du ger väl henne mat också?" (Näe...jag svälter min dotter... Så klart Mini får MAT!)

"Ja, alltså, säg till om jag frågar för mycket men har ni försökt att få henne länge? Ni vet, X och Y har ju t.ex. gjort IVF...." (en morsa som jag träffar en gång per år lägger näsan i blöt)

"Asså, jag kan inte fatta att DU är småbarnsmorsa!" (hmmm, det där skulle jag vilja ha utvecklat... vad har hon för bild av mig...egentligen?)

"Men låt Mini få suga på heeela päronet istället för att få på sked, om hon nu vill det!" (en morsa som lägger sig i HUR jag matar Mini)

"Kan vi inte bära hit lilla Mini så kan hon sova här hos oss? Eller vaknar hon då?" (en morsa som tycker att det är lämpligt att en 5-månaders ska ligga och sova bland skrikande barn, högljudd skräpmusik och fulla vuxna när hon redan ligger och sover med sin pappa i ett litet gästhus längre bort på tomten)

"Asså, har ni inte med er en babysitter?" (morsa som tror att vi har tagit med hela hemmet för en enda övernattning i skärgården)

"Asså, har ni inte med er en babywatch?" (tre olika personer som stör sig på att Fina M gick och lade sig tidigt så att Mini fick sova i lugn och ro)

"MIN dotter kunde sitta när hon var i Minis ålder. Det ni!" (vem bryr sig...?)

"Har ni fått sova något?" (flinande morsa som tror att Mini aldrig sover bara för att hon vaknade när morsans 4-åriga son gallskrek på pin tji konstant under gårdagen)

"Asså, guuuuud, vad jag är glad att jag inte har en sån där liten unge längre!" (Skruvad morsa.... Ursäkta? Vad är det för fel med små bebisar?!)

"Men, att ni inte tog med en babywatcher! Det hade vi och det är sååå bra... blablablablablaa...."

Vid den sista kommentaren så sa jag högt under middagen att det nu fick vara nog. Jag tackade för alla tips och oombedda råd jag fått av alla, men att vi gärna tar hand om vår dotter på vårt sätt och frågar om det är något vi undrar över. Jag sa också att jag var lite trött på alla "goda råd" och att jag bara ville njuta ett glas vin och prata strunt.

Det blev helt tyst runt bordet. För JAG hade ju liksom brutit en sån där "regel". Den där som säger att man ska vara artig och tyst och trevlig. Men nu är ju inte jag en sån person. När jag ruttnar så KAN jag inte vara tyst till slut.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför folk tror att det är ok att kommentera andras liv konstant. Varför? Och gärna på ett sånt där sätt som gärna är lite nedlåtande. Visst finns det kommentarer ovan som säkert inte är stötande om någon annan säger dem, men de kom från personer som tror att de är lite mer än andra. Sånt blir jag gaaalen på!

Och varför tror en del mammor att andra mammor inte klarar sig utan deras råd? Varför tror de att de är Moder Jord?

Mest sårad blev jag över hon som undrade om vi jobbat länge på att få Mini. Faktiskt. Egentligen borde jag kanske bli glad men frågan ställdes inte av omtanke. Den var enbart av nyfikenhet och det känns bara så otroligt trist. Varför kan man inte bara glädjas åt att vi har fått en liten dotter? Varför måste man veta hur hon kom till? Det är ju ytterst personligt!

Jag förstår faktiskt inte att man ställer en sån fråga. Det är verkligen heldumt.

Därför ljög jag. Jag sa att Mini "bara kommit till".

"Vilken tur ni hade då'ra", blev svaret. Och jag misstänker att hon syftade på vår ålder och fertiliteten men jag orkade bara inte kommentera något så dumt. Så jag var tyst. Det var ändå så skönt att få ljuga hennes nyfikna näsa rätt upp i ansiktet. Hehe.

Men, nu skriver jag mest om det trista som hände på midsommar. Vi HADE faktiskt trevligt också. Jag lovar, hahahaaa! Den mesta tiden gick åt till att ha trevligt och det är ju så otroligt kul att få träffas när man inte ses så ofta.

Nästa år undviker vi dock att fira med de där morsorna som vet bäst... Orka lyssna på deras dravel ett år till liksom!

Nu tar jag sommarlov från bloggandet. Händer det något i syskonverkstan så dyker jag i och för sig upp här igen.

Glad sommar!

KRAM