Långtidsräkning

Bästa sättet att se fram emot något när jag väntar, är att räkna ner. För vänta är något man får göra när man gör ÄD nämligen. Vänta. Hela tiden.
Just nu väntar jag på att det ska bli måndag så att jag får ringa AVA. Om jag räknar bort idag (som i och för sig bara har börjat) så är det bara tre dagar kvar dit. Fredag, lördag, söndag och sen dag noll, måndag. Nedräkning. Ständig nedräkning.
Jag längtar till den längsta nedräkningen. Den som pågår i 40 veckor.

Idag ska jag försöka att hinna med att ringa gyn och ställa lite frågor.

Kram

Mycket nu

En lång dag igen. Hektiskt på jobbet då vi är i slutet på ett lååångt projekt. Det är nu allt ska klaffa. Och sen studier hela kvällen.
Jag måste erkänna att jag trivs med att ha mycket att göra just nu. Då går tiden lite fortare och vi närmar oss ett andra ÄD-försök lite fortare. Steg ett blir på måndag när vi ringer AVA och pratar med läkaren igen.
Och nästa vecka börjar jag träna igen. Jag höll upp lite under ruvartiden och nu har jag ingen tid. Fokus på känslorna och jobbet har gått före. Det ska bli sååå härligt att börja röra på sig igen!

Kramas ikväll

2800

2800 besökare! Bra jobbat för en anonym blogg, hihii!

Smärtorna har släppt helt nu. Skönt.
Och nu är det ett blodigt syndafall som gäller. Sköterskan på AVA varnade mig för att mensen kunde bli lite mer och värre än vanligt så det känns "normalt" nu.
Imorgon kan jag jobba igen.

Vilken jobbig dag! Trots att jag mest legat i sängen.
Nu längtar jag bara innerligt efter min man.

kram

Tänk om

Tänk om det var ett plus ändå... Varför slutade jag ta hormonerna för? Är det då jag själv som orsakat att det inte blir något? Skit. Det vore så typiskt.
Men så ska jag naturligtvis inte se det. Nu blev det så. Jag tog liksom för givet att ett minus var ett minus. I min hjärna just då, var det så definitivt.

Jag får tänka på att min kropp har vant sig vid det faktumet nu. Att den ska bli gravid.
Och aldrig mer sluta med hormoner bara för att jag får ett minus.
Förresten var det TVÅ minus. Jag kissade på en sticka och samlade samtidigt upp allt i en glassförpackning i plast (kan erkänna att Sias citronlakritsglass inte känns så het på min meny längre...). I den stoppade jag sedan ner en teststicka vi fått med oss från AVA. Så det kändes liksom att det där minuset var ett definitivt überminus. Så jag tog inga fler hormoner efter lördag morgon. Jo, jag tog dem på lördag morgon på ren vana och för att jag var så trött men efter det så har jag inte använt varken vaggisar eller tabletter.
Det är tre dagar.

Så nu har jag börjat igen. Undrar om man kan "rädda" sina chanser då....? Eller så var det inget plus och jag inbillar mig som vanligt.

Åååh, jag känner mig dum. Korkad. Blåst.

kram

Sjuk

Mens och mens... Vet inte vad jag ska kalla det. Blödning. Och grymma magsmärtor.

Åkte på ett frukostmöte i stan. Efter det satte jag mig i bilen för att åka till kontoret. Efter en stund fick jag jätteont i magen. Kallsvett. Illamående. In i en lång tunnel. Trafiken saktade ner och paniken började krypa fram. Jag kände att jag måste ut ur bilen och kräkas. Men jag klarade mig. Kom ända till jobbet men insåg det omöjliga. Det var bara att åka hem. Bara? Fyra mil av illamående, nerdragna bilrutor och kallsvettningar. Väl hemma kastade jag av mig alla kläder i hallen, sprang in på toa och spydde.
Har legat och åmat mig i sängen och har fruktansvärt ont i nedermagen och mår fortfarande illa.
Så när jag sprang ut på toaletten igen fick jag för mig att göra det där testet ändå.
Det slog mig nämligen att som klimakteriehäxa är det inte helt ovanligt att man är låghormonare, d.v.s. det ger inte alltid så tydliga utslag på gravtester.
Min tanke var att jag och teststickorna kunde faktiskt haft fel i lördags. Om jag då slutade med hormonbehandlingen och skulle vara gravid så kan det vara en del kroppsliga protester i uttryck av smärta t.ex..
Så jag testade för säkerhets skull. Som sköterskan sa.
Jag kunde knappt kissa men klämde fram några droppar och tänkte att det nog inte var tillräckligt men kontrollstrecket syntes i alla fall. Testet visade negativt. Jag blev inte det minsta ledsen. Bara skönt att få bekräftat så att jag inte strulat till något genom att sluta med medicineringen.
Men när jag skulle slänga testet så tyckte jag att det såg ut som ett svagt, svagt, svaaaagt streck. En skugga som inte syns men ändå syns. Jag är mycket medveten om att jag famlar efter halmstrån i den här situationen men så var det. Jag tyckte att jag såg något.
Jag blev livrädd! Kastade praktiskt taget in en Progesteron (vaggis) och svalde en Progynon.
Jag tror verkligen att jag såg helt galet i allt illamående men vill ändå inte chansa. Maken får köpa ett gravtest på vägen hem. Själv ska jag fokusera på att inte spy upp Progynonet.

Så klart att det vore kul om det var ett positivt resultat och ingen skada är skedd. Samtidigt så känns det tråkigt att jag kan vara så förblindad och ha en så stark önskan att jag ser fel på stickan. Det känns väldigt sorgligt och nästan lite tragiskt. Och jag vet att jag inte är den enda på jorden som har "sett" ett streck/plus trots att det inte finns där. Men vad ska jag göra? Om mina ögon inte spelade mig ett spratt så kan jag inte ignorera det heller.

Fan, jag blir så innerligt trött på alla dessa svängningar! Humörsvängningar, hormonförändringar, behandlingsändringar, känslosvängningar och allt annat som går upp och ner hela tiden. Det är så galet jobbigt. Ovanpå det lite magsmärtor och kräk. Och så är jag inte ens gravid ännu!

Orättvist...

Kram

Mens

05:23 kom den. Mensen.
Jag trodde inte att den skulle komma så tätt inpå men så blev det visst. Så ingen teststicka idag. Jag kan konstatera att jag verkligen inte är gravid utan den.
Grym mensvärk ingår visst också.

Det slog mig att vi kanske t.o.m kan försöka på naturlig väg nu. Inte för att jag tror att det lyckas men inga chanser får försittas. Och så är det ju ett rent nöje också. Hihi.

Jag vill bli gravid. Hur svårt ska det vara?

Kram

Uppdatering

En tung dag. Jag lyckades inte hålla humöret och fokus uppe. Det sviktade några gånger men så får det vara. Den här dagen har passerat. Och så var det med det.

Jag ringde AVA också. Sköterskan tyckte att jag ska ta ett test till imorgon. För säkerhets skull menade de. Rub it in my face, liksom. Jättekul att se ett stort minus igen.
Men ok, jag gör väl som de säger, då. Skulle det vara ett plus måste jag börja med hormonerna igen så klart. De slutade jag med lördag morgon.

Efter att vi hade rett ut det så bokade vi ett telefonmöte på måndag nästa vecka. Jag ska prata med läkaren som inte är där den här veckan. Vi ska prata om när vi kan göra FET och om jag behöver fler recept.

Allt känns overkligt. Att köra hela grejen igen. Hoppet finns inte kvar på samma sätt som det gjorde innan. Och jag gillar inte det. Jag minns när det här med ÄD lös upp min dag. Jag får leva på det minnet istället så kanske hoppet tänds igen.
Eller, jo, lite hopp kanske jag har kvar men det känns inte lika roligt längre. Den där längtan jag haft hela tiden vill inte infinna sig riktigt. Förutom efter barn, så klart.

Förresten, såg ni FC's kommentar på mitt förra inlägg? Det kommer tv-serier om barnlöshet och barnlängtan nästa höst. Bra att det uppmärksammas lite. Då kanske det dyker upp lite fler äggdonatorer i alla fall. Hoppas bara att det inte blir smaklöst utan nyanserade serier. Åååh, vad jag ska följa de serierna!

Kramas därute!

Barnlös mamma söker

Måndagar brukar inte vara så tråkiga men inte heller min favoritdag i veckan. Idag är det verkligen inte det. Jag vill inte träffa människor alls men ska till jobbet. Urrrk! Det enda jag kan se fram emot är att jag ska ringa till min gynekolog och till AVA.
Gynekologen för att kolla om hon kan ta lite prover på mig och se att allt ser ok ut. Nu ska ALLT göras. Inte en millimeter i min livmoder ska missas. För säkerhets skull.

Igår var min fantastiska bror och hans sambo på besök. De är bäst. Absolut bäst. Vi åt äppelkaka och drack kaffe. Vi pladdrade. Vi åt middag och ännu mer äppelkaka och sen såg vi på "Ensam mamma söker" och skämdes tillsammans när kilarna försöker göra taffliga försök att smöra in sig hos tjejerna. Stackarna. Vilket galet tv-program.
Man kanske skulle göra en serie som heter "Barnlös mamma söker" och så följer man ett gäng mammor som försöker bli gravida och få barn? Det kanske skulle väcka folks medvetenhet i alla fall.
Äsch, jag är bara ledsen och sitter här och spånar lite. Jag ska åka till jobbet istället.
Och vara stöttande, glad, social och positiv...

kramas för sjutton

Ledig

Humöret går i vågor. Trots att jag vill se framåt och vara positiv...
Ååh, det är så tungt!
Jag tar ledigt från bloggandet imorgon. Ska bara vara.

Många kramar där ute

Insikt

Gråt. Gråt. Gråt. Nu verkar den ha tagit slut.
Jag målar och maken planterar om blommor. Gissar att vi måste aktivera oss med något och få ha de egna tankarna fria också. Inte bara gråta tillsammans.

När jag målar (en vägg och ett bord, inga tavlor...) tänker jag och rensar tankarna. Jag tänker på att jag fotfarande är tacksam över att det finns äggdonationer. Att det är så mycket bättre för oss än IVF eftersom jag inte ens har egna ägg. Jag tänker att chanserna finns där fortfarande. 75-85%. Och jag tänker mycket på de som läser här i bloggen.
Utan den här resan mot barn hade jag aldrig fått maila, prata och umgås med så många nya och bra bekantskaper. Utan er hade jag känt mig oerhört ensam. Utan er hade jag aldrig mött så mycket förståelse och utan er hade jag aldrig fått dela med mig och få stötta tillbaka. Utan er hade jag varit inget i allt det här.

Min kära, finaste man i all ära men han har trots allt ingen kvinnokropp så ibland är det svårt för mig att förklara för honom. Om jag säger att "det molar i nedermagen", vad ska han säga då? Ja, ni förstår nog vad jag menar. Och att jag älskar och avgudar min man är det ingen tvekan om men ändå, jag är så otroligt tacksam över att ni finns där.

Utan IVF:er och äggdonation hade jag aldrig träffat så mycket otroliga människor. Får jag inte barn har jag i alla fall fått så mycket annat mig givet att jag kan le när jag tänker tillbaka på mitt liv den dan jag är på väg att dö. Det är jag tacksam över.

Jag är inte avskräckt. Jag tycker fortfarande att äggdonation är något fantastiskt. Vi ger inte upp. Vi har fem embryon kvar i frysen. Vi tänker lägga hela vår själ, våra hjärtan och vår inkomst på det här. Vi kör på till jag är 50. Jag vägrar ge upp. Och jag tänker ta mig faan ha LITE kul på vägen!

Tack alla! Tack för alla fina ord för all uppmuntran för allt stöd! Tusen, miljarders tack. Det betyder verkligen fantastiskt mycket. Utan all uppmuntran hade jag inte haft ork att skriva här idag. Visst gör det fortfarande otroligt ont i mitt hjärta men jag ser en ljusglimt där någonstans. Vi ska klara det här.

På måndag ringer jag till AVA. Ikväll tar jag ett glas vin.
Och kramas.

Månen

Jag har inte ens gråtit. En tår eller två, men inget mer. Jag är helt tom. Att se min mans syn när han såg minustecknet var värst. Han blev så otroligt ledsen. Det är klart att det måste vara otroligt tungt för honom. Han är ju liksom inte involverad rent fysiskt så för hans del har det de senaste veckorna bara handlat om väntan. Hela hans fokus har legat på att vänta. Inget mer. Jag har i alla fall kunnat ha en del fokus på hur det känns i magen, brösten, hormonpiller och allt det fysiska också.
Så i morse släppte hela hans anspänning förmodligen. Sorg. Det gör ont i hela mitt hjärta.

Usch, och fy, nu trillar tårarna... Varför gör världen det här mot oss? Varför?
Och hur jävla svårt kan det vara att klistra dit ett embryo på en slemhinna när man kan köpa flygresor till månen?
I år har vi lagt ner exakt 91.734 kronor på ÄD. Om vi skiter i att skaffa unge så kan vi spara ihop pengar några år och flyga till månen istället. Sen lägger vi oss där och tar av oss huvorna och dör. Jävlaifanihelvetesjävlaskitfan. Storgråt och ulkande.

Idag vill jag inte se en enda lycklig morsa. Då spyr jag.

kram

Testresultat

Bajs

Illamående

nu vet jag inte om jag ätit dåligt, har fått magsjuka, är toknervös eller är gravid. Jag fick ett anfall av illamående. Var till och med tvungen att gå in på toaletten om något skulle hända. Nu gjorde det inte det och det gick över på några minuter men ni kan bara gissa vad det har gjort med min hjärna! Nu spinner den vill jag lova. Spekulationerna haglar och studsar mot hjärnbalken konstant.

Jag är galet nervös och har fjärilar i magen. Pappa sa att han hoppas att jag inte blir alltför ledsen om det inte går vägen utan att jag istället reagerar som jag tror att jag kommer att göra; ringer till AVA och frågar när vi får tina embryon. Hahahahaa!
Men förmodligen kommer en och annan tår att rinna nerför kinderna också om det inte går vägen. Och så är världen förmodligen fruktansvärt orättvis.
Blir det ett plus däremot, oj, oj, oj! Då är världen fantastiskt rättvis och jag kommer att äta chokladcroissanter med sylt till frukost.

Ba' så ni vet.

Kramas mycket! Det är fredag.

Humör

Usch och fy, vad jag är på dåligt humör! Och klockan är bara morgonstund ännu.
Jag tror att det är ren frustration som får mig att ni så här. Igår eftermiddag ville jag bara gråta.
Jag hoppas VERKLIGEN att jag är gravid för det här med att ruva är absolut inte min grej. Osäker, otålig, velig, rädd, trött och med tankar som spinner i 180. Gaaah!
Imorgon är det äntligen dags. Jag ska köpa ett test till så att jag kan dubbelkolla resultatet.

Kramar till alla

Mat

Bara EN morgon kvar utan test! Nu är det nära vill jag lova. Läskigt!

Jag försöker verkligen undvika att hetsa upp mig och tro att jag skulle vara gravid men igår och idag har jag gnällt på att mitt morgonägg (mycket ägg just nu...men i det här fallet handlar det om vanliga hönsägg) smakar illa. Imorse kom jag på att det kan finnas en bra anledning till det. Naturligtvis vill jag inte lita på mina sinnen alls just nu så det finns säkert en annan bra förklaring till varför det är så. Men ändå... Jag kan bara spekulera.

Jag har också gått ner två kilo i vikt. De senaste två veckorna har jag bara tränat två gånger men däremot nu äter jag otroligt mer balanserat och äter inget utöver frukost, lunch, middag och frukt till mellanmål. Jo, en äppelkaka har väl slunkit ner någon gång också. Det är ju höst.
Eftersom magen har känts som den har gjort så kan jag inte äta så mycket heller. Jag äter bara tillräckligt för att bli mätt liksom.
Missförstå mig nu inte, för jag bantar naturligtvis inte! Jag har bara lagt om kosten en del och äter nyttigare. Tänkte att jag måste ge ett embryo lite nyttigheter också. Finns det kvar där inne så ansvarar jag ju inte bara över min egen kropp utan även en kropp till!
Hoppas att det är så....

Ärtsoppa, pannkaka och torsdagskramar till er!

Normalt

Idag har jag jobbat till kl 20. Det bidde inget mangoinköp idag. Däremot smakar kalkonpålägget jäkligt skumt också. Men det är nog bara för att jag åt köttbullar precis innan.

Förresten, inatt drömde jag att jag hade en liten bebis. Den skrek så den var alldeles blålila i ansiktet. Den ville inte bli lyft genom att man lyfte den i armhålorna.
Munnen var enorm och man såg ända in till gomspenen. Jag vet inte om det var en kille eller tjej, men spinkig var den. Bebisen alltså.

Jo då, man blir verkligen skärpt och heeeelt normal av att ruva. Inga konstigheter.

kram

Tomt

Nu är det bara två testfria dagar kvar!!

Idag känner jag inte heller något. Kanske lite, lite, liiite spänning i nedermagen. Men det kan lika gärna vara inbillning. Misstänker starkt att det här inte har gått vägen.
Förresten tänkte jag på det här med små obetydliga blödningar. Det verkar vara mer en regel än undantag när det gäller ÄD. Överallt verkar det som att de som fått plus också haft någon liten blödning innan. Jag blir avis. Jag har ingen blödning och kommer det en lär det väl vara mens... Ja, jag har tappat sugen idag. Spekulerandet (mitt egna alltså) tar kål på mig så jag borde verkligen sluta med sånt.
Bara vänta.

Lördag, kom fort.

Kram

Mango

Jag är galet trött. Varje kväll somnar jag klockan 9 ungefär. På soffan. Sanslöst! Och nu sitter jag här och gäspar igen.

Måste klargöra min nedräkning för jag vet att den är lite...erhm...egen.
Jag vill att det ska vara så få dagar kvar som möjligt till TD. Så jag räknar hur många morgnar det är kvar helt enkelt.
På lördag är det noll morgnar kvar för då testar jag.
På fredag är det en morgon utan test.
På torsdag är det en morgon utan test. Det blir två morgnar utan test.
På onsdag är det en morgon utan test. Det blir tre morgnar utan test.
Alltså är det tre morgnar (dagar) kvar. Toklogiskt, ju! Hehehee.... Men så tänker jag i alla fall.

Jag har kommit på att jag kan köpa en övermogen mango och se om den också smakar vodka. Som ett "minitest" istället för en sticka. Som ett empiriskt litet hemmatest i väntan på bättre tider. Som ett tidsfördriv så att jag kan spekulera ännu mer! Hahahahaaa!



Imorgon smäller det! Då köper jag mango.

Fruktiga kramar

Noll

Ok, det här är ingen politisk blogg så jag ska sluta älta om SD. Men min ståndpunkt är i alla fall utredd nu. :o)

Idag är det 3 dagar (morgnar) och jag känner ingenting idag. Inget molande, inga ömma bröst. Jag har redan börjat planera när vi kan åka till Åbo igen. Undrar hur länge vi behöver vänta för ett nytt försök? Jag måste säkert få en mens emellan. Synd kan man ju tycka eftersom slemhinnan ju redan finns där. Kan man inte bara pluppa in ett nytt embryo när slemhinnan ändå finns där liksom? Men så funkar det väl inte misstänker jag...

Som sagt, idag känns det inget. Jo, det känns som status quo. Noll och ingenting. Suck.

Kram

Snurrigt

Åh, jag kan inte släppa det här med att SD faktiskt sitter med i riksdagen. Det är galet! Håll med om det!
Tänk att man fick vara med om något sådant. Tänk, ska jag säga till mitt barn att jag var med när färg-tv:n kom, när persondatorn kom, när faxen kom, när mobilen kom och när SD kom in i Riskdagen. När Sverige blev rasistiskt offentligt. Usch. Det är demonstration mot SD i riksdagen på Sergels Torg just nu.



Men livet snurrar vidare. De närmaste två veckorna är kaotiska och stressiga på jobbet men två veckor ska jag nog lyckas överleva. Jag har de facto vetat om att det skulle komma så jag känner mig hyfsat förberedd. Jag tar små pauser då och då och tänker på magen. Då släpper jag verkligen tankarna på allt vad jobb heter. Perfekt!

Imorgon är det bara 3 dagar kvar till TD. Vad fort tiden går! Det här med att ruva är inte riktigt min grej känner jag. Jag är ganska otålig av mig och det här väntandet kan verkligen ta knäcken på vem som helst! Men jag biter ihop.

Tanken är att jag ska gå och träna ikväll men jag vet inte om jag vill. Ibland är det verkligen skönt att slappa. Kan jag inte bara får göra det då? Typ. Jag är ju lite snurrig just nu så det är nog bara bra att slappa lite. Hehehee...

KRAM på er därute