Sjuk

Mens och mens... Vet inte vad jag ska kalla det. Blödning. Och grymma magsmärtor.

Åkte på ett frukostmöte i stan. Efter det satte jag mig i bilen för att åka till kontoret. Efter en stund fick jag jätteont i magen. Kallsvett. Illamående. In i en lång tunnel. Trafiken saktade ner och paniken började krypa fram. Jag kände att jag måste ut ur bilen och kräkas. Men jag klarade mig. Kom ända till jobbet men insåg det omöjliga. Det var bara att åka hem. Bara? Fyra mil av illamående, nerdragna bilrutor och kallsvettningar. Väl hemma kastade jag av mig alla kläder i hallen, sprang in på toa och spydde.
Har legat och åmat mig i sängen och har fruktansvärt ont i nedermagen och mår fortfarande illa.
Så när jag sprang ut på toaletten igen fick jag för mig att göra det där testet ändå.
Det slog mig nämligen att som klimakteriehäxa är det inte helt ovanligt att man är låghormonare, d.v.s. det ger inte alltid så tydliga utslag på gravtester.
Min tanke var att jag och teststickorna kunde faktiskt haft fel i lördags. Om jag då slutade med hormonbehandlingen och skulle vara gravid så kan det vara en del kroppsliga protester i uttryck av smärta t.ex..
Så jag testade för säkerhets skull. Som sköterskan sa.
Jag kunde knappt kissa men klämde fram några droppar och tänkte att det nog inte var tillräckligt men kontrollstrecket syntes i alla fall. Testet visade negativt. Jag blev inte det minsta ledsen. Bara skönt att få bekräftat så att jag inte strulat till något genom att sluta med medicineringen.
Men när jag skulle slänga testet så tyckte jag att det såg ut som ett svagt, svagt, svaaaagt streck. En skugga som inte syns men ändå syns. Jag är mycket medveten om att jag famlar efter halmstrån i den här situationen men så var det. Jag tyckte att jag såg något.
Jag blev livrädd! Kastade praktiskt taget in en Progesteron (vaggis) och svalde en Progynon.
Jag tror verkligen att jag såg helt galet i allt illamående men vill ändå inte chansa. Maken får köpa ett gravtest på vägen hem. Själv ska jag fokusera på att inte spy upp Progynonet.

Så klart att det vore kul om det var ett positivt resultat och ingen skada är skedd. Samtidigt så känns det tråkigt att jag kan vara så förblindad och ha en så stark önskan att jag ser fel på stickan. Det känns väldigt sorgligt och nästan lite tragiskt. Och jag vet att jag inte är den enda på jorden som har "sett" ett streck/plus trots att det inte finns där. Men vad ska jag göra? Om mina ögon inte spelade mig ett spratt så kan jag inte ignorera det heller.

Fan, jag blir så innerligt trött på alla dessa svängningar! Humörsvängningar, hormonförändringar, behandlingsändringar, känslosvängningar och allt annat som går upp och ner hela tiden. Det är så galet jobbigt. Ovanpå det lite magsmärtor och kräk. Och så är jag inte ens gravid ännu!

Orättvist...

Kram