Kärlek

Livet som mamma tuffar på och ofta tänker jag på ur lyckligt lottad jag är. Tänk att ÄD fungerade för oss. Som min BM sa:
"Ja, lilla Mini är ett MER mirakel än andra barn som inte kommit till via IVF. Ni har ju liksom haft en del odds emot er."
Nu är inte min BM min största favorit men hon har ett gott hjärta och hennes ord värmde verkligen ända in i hjärteroten.
En annan BM sa att Mini är lik mig. Hon har ingen aning om att Mini inte bär på mina gener, men visst, någonstans kan man nog hitta en likhet. Men mest är hon lik Fina M.

Jag tror att det där med att ÄD-barnet ska vara likt sin mamma är något som är viktigt när man ska göra ÄD. Jag tänkte mycket på det förut och det är en del av en process man måste gå igenom tror jag. Det där med likheten. Kommer jag tycka om mitt barn lika mycket som andra mammor? Kommer jag att känna för mitt barn på samma sätt som andra mammor?
Idag kan de tankarna kännas väldigt underliga i mina öron men jag har ju faktiskt tänkt de tankarna.
Idag är Mini "min". Ingen annans. Jag kan inte tänka mig ett annat barn i min famn som skulle kunna vara "mitt". Hon skulle kunna vara lik en gorilla och jag skulle inte bry mig det minsta. Faktiskt.
Det kanske är skönt för andra som funderar på ÄD att veta att det känns så. Ingen annan ÄD-mamma jag träffat har heller sagt något annat än det som jag känner.
Allt blir så självklart när barnet väl är där hos en. Det finns inga tvivel alls liksom.

Det som däremot kan vara lite ledsamt, och som jag inte riktigt var förberedd på, är andras kommentarer. Alla som har träffat Mini vill så klart påpeka vem hon är lik. Så fungerar det ju. Man tittar på en bebis och säger "Åååh, vad lika pappa/mamma hon är!". Alla gör det. Så är det bara och det kan jag hantera. Det jag hade svårt att hantera var en släkting som inte kunde sluta tjata om likheter. T.o.m. Fina M reagerade på hennes tjat.
Hennes kommentarer som fälldes under ett tretimmarsbesök och som jag ogillade starkt:

"Men åååh, hon är inte lik NÅGON av er! Alls!" (Jo, Fina M enligt alla andra)
"Inte ens ÖRONEN är något hon fått från er!" (Vem f-n bryr sig....)
"Tänk, vad olik hon är er." (Nej, hon har väldigt mycket från oss båda när man lärt känna henne)
"Man kan inte tro att hon är er eftersom hon inte liknar er alls." (Nej, för det är ju likheten som avgör om man är ett barns förälder....)
"Hon ser ut som Fina M:s mamma." (Faktiskt ingenstans. Jämför inte mitt söta barn med en 78-årig tant du träffat en gång.)
"Wilda, hon har inte dina fina långa ögonfransar!" (Nej, och dina tre barn är inte lika dig alls heller!)
"Hon är JÄTTELIK fina M:s mamma." (nej, hon ÄR verkligen inte det.... Sluta tjata.)
"Alltså, jag kan verkligen inte se något av er i henne." (Men GE dig!)
"Hon är inte lik någon." (Här sade jag att Mini får vara lik en GORILLA om det vore så, jag bryr mig inte om likheterna som du tjatar om, jag älskar min unge mest på jorden liksom.)

Ja, det var nog en hel del till angående det här med likhet som slank ur släktingens fula mun. Men ni förstår konceptet hoppas jag?
Vilken mamma som helst skulle nog reagera på alla dessa kommentarer om likheter mellan barnet och föräldrarna. Det enda man vill höra som nybliven förälder är att ens barn är en fin liten bebis. Det är allt.
Med ÄD i ryggen och gravidhormoner som susar i kroppen, så blir det lite känsligt när det blir för många likhetsjämförelser, i alla fall för mig. På kvällen var Mini lite kinkig och jag fick inte till amningen (har råkat ut för mjölkstockning och bröstböld som heter duga, men det är en annan historia) och tårarna började trilla. Duger jag? ÄR jag mamma på riktigt? Kommer det här att fungera? Kommer Mini att knyta an till mig på riktigt?
Fina M bedyrade att det var släktingen som var dum och att allt är i sin ordning. Och det är det ju. Jag var bara inte beredd på denna arsenal av frågor och kommentarer, från en och samma person, kring vårt barns likheter med oss. Det blev lite mycket att hantera och jag hade faktiskt blivit lite sur även om det inte var ÄD inblandat.

Så, vad vill jag säga med detta? Jo, ni som funderar på ÄD eller gjort ÄD, fortsätt att gå er egen väg och tänk på att det är ERT barn. Alltid. Kärlek, kärlek, kärlek!

KRAM

Annons

Mini är med i lokaltidningen under "Nyfödda". Bilden på henne är ganska dålig eftersom tidningen har beskurit bilden så hennes fina hårkalufs inte syns. Jäkla nötter...

Hursom, nu när jag tänker på det så hade det varit kul att ha bilden då hon bara var ett embryo. Då hade orden "vår efterlängtade Mini" gett en del tyngd till bilden (och tvärtom) och snacka om unik nyföddannons, hihii!

Kram

Rubbat irriterande!

Jävla skitreklam, den där för Clearblue.

"Gravid på naturlig väg"...

Ett sånt företag borde VERKLIGEN ligga steget före vad gäller bli på smällen.

Det är liksom dags att acceptera IVF:er som en behandling.

Jag menar, våra barn är inte "onaturliga" eller gjorda av "onaturligt" material. Och paret i reklamfilmen har ju uppenbarligen problem att bli gravida på "halmmetoden" (rocka loss i sänghalmen, alltså...)

Näe, skärp er, Clearblue! Det räcker gott att skriva/säga "Ett stöd i din strävan mot ett barn".

Kram

Yes!

Lite sent, men ändå:

Jamen, ni SER ju vad vi har lyckats åstadkomma allihop! Läs HÄR! Eller hos Barnlängtan!
Alla protester har faktiskt lett till något konstruktivt. Förmodligen det mest konstruktiva inom ofrivillig barnlöshet som hänt i norrlandstingen, hehee. Man har alltså valt att skjuta på beslutet vilket är alldeles strålande! En liten delseger ser jag det som. Kanske, kanske att man slutar att lyssna på enbart Håkan Lindström nu. Kanske att det ljusnar lite mer för er som blir diskriminerade för att ni råkar bo på "fel" ställe.

Hoppet är det sista som lämnar oss. Och vi ofrivilligt barnlösa är ju faktiskt proffs på att kämpa, vänta och hoppas. Vi KOMMER att vinna. Så är det bara.

Vakna Håkan. Dags att komma ut i verkligheten.

Kram

Äh, va f-n!

Jag brinner ju för det här med ofrivillig barnlöshet! Och framför allt ÄD-frågor. Tack för påminnelserna, säger jag till både Johanna och Cornelia. Och alla fina kommentarer och mail fick mig att inse att jag bara inte kan stänga ner så där abrupt... Jag är ju helt hopplös ibland.
Den här bloggen får helt enkelt delvis leva vidare men det blir under lite andra premisser.
Jag skriver bara om mina tankar kring ämnet och lämnar mitt privatliv lite mer åt sidan. Mini kommer inte att finnas med här annat än när jag refererar till mig själv i kampen om att få bli en fysisk mamma (för rent mentalt kan man verkligen vara mamma hur länge som helst).
Jag kommer alltså inte att skriva lika ofta men fortsätter att vädra mina tankar och åsikter då och då. Som den om Norrlandslandstingen t.ex.. Det är något så jäkla fel i huvudet på politikerna där uppe. Och fel i lagen som kan tillåta deras förbannade dravel. För bövelen, jag blir galen liksom!

Läs, begrunda och skriv under hos Barnlängtans Norrlandsuppror!
Ännu mer fakta kring deras (landstingens, alltså) galna förslag hittar du HÄR.
Och sprid vidare... För livets skull.


Och för de som vill följa mitt privatliv så finns det en ny blogg. För att kunna följa den så krävs det att man:
1. Skriver ett mail till wildamathilda@hotmail.se och berättar vem man är och varför man vill läsa om mig, så skickar jag en inbjudan.
2. Är på hugget för det ryms bara 100 inbjudna läsare.
3. De som kan visa att de skrivit på Norrlandsuppropet får givetvis förtur, heheheee....


Så förlåt att jag inte tänkte längre! Men det är ju tur att jag är människa, för som en sån kan jag alltid ändra mig. Som i det här fallet t.ex....

Kram

Wilda tystnar

Jag har fnulat och vridit och vänt på orden till ett inlägg jag vill posta här, men inget vettigt kommer ur mig. Inget klokt eller vältaligt utan mest bara trams.
Jag vill säga att jag är så glad att vi kämpade och inte gav upp.
Jag vill säga att jag är lite hemligt "kär" i alla bloggläsare som stöttat mig igenom åren.
Jag vill säga att jag är så tacksam över alla personer jag lärt känna i vårt kämpande.
Jag vill säga att Ofrivilligt Barnlösas Dag borde vara dagen före Mors Dag varje år.
Jag vill säga att jag är lycklig.
Men framför allt så vill jag säga att jag har tappat min inspiration till att skriva på bloggen mer.
Jag ser inte poängen med den längre. För poängen var att den skulle handla om vår kamp att få barn. Om ofrivillig barnlöshet, om ivf:er, om ÄD och om alla mina tankar kring allt detta. Dels för att ha som minne för vår skull men också kanske för att vara till hjälp för andra i liknande situationer.
Nu har jag uppnått det. Vår kamp är över och Mini är här. Jag vill inte förändra bloggen till en mammablogg eller familjeblogg. Den ska få förbli en barnlöshetsblogg för den som behöver läsa om hur det är.

Med anledning av det så kommer jag inte att skriva mer här (ok, alla som följt mig vet att jag mycket väl kan ändra mig, men ändå...just nu så är det så här). Jag går dock att nås på mailen fortfarande.
Kanske att jag startar på en ny blogg som handlar om vår familj eller något annat, i så fall så annonserar jag ut det här när det är dags, men just nu vill jag bara låta livet ha sin gång. Jag har det så otroligt bra att jag vill lägga all min tid på Mini och vårt familjeliv i verkligheten. Bloggen får alltså ta slut här och nu. Och det känns som ett värdigt och lyckligt slut.

Med de orden så vill jag tacka ALLA för att ni har delat era tankar, stöttat, gråtit och skrattat med mig och Fina M hela vår resa. Ni är helt otroliga allihop! Och jag glömmer er naturligtvis inte bara för att bloggen ligger still. Nejdå, jag följer er bloggare där ute och många av er andra har jag kontakt med via mail och FL. Så tro inte att jag bara slänger bort allt jag fått av er. Ni är guld värda! Men bloggen blir tyst.

Och mina kramar då? Varför kramas jag alltid i slutet av ett inlägg?
Jo, kramar för mig står för trygghet, kärlek och respekt. Det finns för lite sånt i världen ibland.
Så kramas där ute.

Många, hjärtliga kramar

Wilda Mathilda

Mer bad

Nytt bad idag för lilla Mini. Egentligen vill jag inte bada henne för ofta, av någon anledning jag inte har en aning om, men ändå... Så det blev som Fina M ville, vi badade Mini.
Med råden från Cissa om att heeela kroppen ska vara i vattnet så gick det bättre och Mini tyckte att det var behagligare än förra gången. Skönt! Och så råkade vi skvätta vatten i ögat på henne. Mindre skönt och lite gråt... Så badet blev inte så jättelångt den här gången heller. Mest kanske för att mitt veka mammahjärta bara ville plocka upp sin goaste kärlek, lägga henne i en handduk och krama henne hela tiden.
Fasiken, vad jag har blivit mjäkig! Det enda jag vill är att pussa och krama på Mini. Bara ha henne nära och titta på hennes utforskande ögon. Inget annat vill jag göra. Tiden kan få stå stilla liksom.

Något annat händer inte i mitt liv. Jo, det kanske det gör men jag tycker inte att något annat är så intressant. Tror jag. Eller, jo, det gör jag ju men inget som jag kommer ihåg någon längre stund liksom.
Jag har i alla fall beställt ett babynest av Nenne förresten! Eller "Lilla Vilda" som hennes nystartade företag heter. Vi använde ett sånt på BB och kom på att det är ultimat om man reser kortare resor, vilket vi ska göra det närmaste halvåret. Nenne syr kanonfina grejer för den som är intresserad. Det ska bli kul att se fler av hennes alster längre fram.

Jag ska visst ta tag i det där med babysim också... Inte bara titta på min vackraste lilla dotter hela tiden. Kärlek.

KRAM

Lyckodimma

Vilken dag! Och natten var också ganska angenäm faktiskt. Matade några gånger och var sjukt trött men vi satt där i mörkret, jag och Mini, och hade det så lugnt och trevligt så såna nattmatningar är som att vara i himlen. Det är bara att njuta på.

Idag har vi varit på vår första promenad också. Solen sken, Mini grät en skvätt först (ja, det var ju kallt ute, vilken omställning!), log sen och somnade. De stolta föräldrarna tågade iväg i solen.
Jag hade bara glömt att det var första promenaden med ett snitt i magen för mig också... Det var ingen fara men jag kände verkligen att mina magmuskler inte finns där för att stabilisera kroppen så promenaden gick i maklig och avslappnad takt. Såååå mysigt!

En dusch efter lunchen fick mig att känna mig som folk igen och till min glädje har jag gått ner sju (7!) kilo. Det är galet mycket! Kanske är det så att IVF-vikten (ökningen p.g.a. alla hormoner och deppätande) försvann när jag blev gravid så att viktökningen när jag blev gravid upplevdes som mindre än den egentligen var? Om ni förstår hur jag menar... Hursom, trevligt är det i alla fall! Magen ser dock fortfarande ut som en pösmunk. Den känns så också, hihi!

Ibland när jag sitter med Mini i famnen och tittar henne djupt in i de där små plirande ögonen, ja, då kommer lyckotårarna. Faktum är att jag kan inte ens skriva om ur lycklig jag är utan att få tårar i ögonen.
Det blir en del tjatande om den där lyckan nu men jag är så kär i Mini att jag kan spricka.
Det märks också mycket tydligare i min personlighet. Helt plötsligt så skrattar jag genuint åt Fina M:s ibland överskattat dåliga humor t.ex..Det spelar ingen roll vad han säger, allt är så skoj att tårarna sprutar. Förut skrattade jag, men en del av mig var alldeles för allvarlig eller någon annanstans. Jag skrattar också oftare åt skämt i filmer eller på tv. Det är som om min hjärna äntligen har kunnat slänga bort all sorg och BARA acceptera skratt och kul saker. Och det som inte är kul egentligen gör hjärnan om till något roligt.
Det är såååå jäääkla skönt! En enda stor lycklig dimma. Och jag känner att vi är värda det. Vår familj.

Och, vet ni, vår soplockesmällande granne (som jag ondgjort mig över så många gånger) kom över häromdagen med sin son och gratulerade till Mini och gav henne en fin bomullsfilt. Hur trevligt är inte det? Jag ska aldrig mer gnälla över att de smäller i soplocket.
Mitt liv har blivit större än så.

Tillägg: Jag läser fortfarande alla bloggar jag tidigare följt men kommenterar inte så värst mycket. Bara så ni vet, ni som bloggar där ute. Jag följer er fortfarande. Absolut!

Kramar i vintersolen

Ännu en dag

Oj, oj, jag hinner inte med att skriva så många inlägg jag vill. Eller, hinner och hinner...jag bortprioriterar de tlite just nu eftersom jag vill vara med Mini all tid som finns. Och jag brukar passa på att sova när hon sover på dagarna eftersom det är en del uppesittarnätter med matning och allt. Det tär lite på min ork men det är inget jag vill vara utan! Men trött blir jag i alla fall.
Hursomhelst, så dyker det upp saker jag vill skriva om hela tiden och hälften hinner jag att glömma bort. Trist.

Dagens plan var att vi skulle ut på Minis första promenad, men dammråttorna som låg och glodde på oss överallt tvingade oss till dammsugning. För att inte tala om det tomma kylskåpet som ville fyllas, så det blev lite matinhandlande också. Allt för att kunna ta emot lite släktingar som kommer imorgon och vill hälsa på Mini. Och eftersom allt går i Minis tempo så hinner vi inte med så mycket mer. Ja, förutom att njuta då'ra.

Förresten, efter flera uppmuntrande kommentarer på förra inlägget kring babysim så ska det absolut bli det längre fram! Ska spana på lite kursstarter och kontrollera om det finns platser. Vi ska till fjällen efter påsk och väl tillbaka därifrån så kanske det vore bra att starta med babysim, tänkte jag.

Dagens stora händelser: Vi har skrivit på Skatteverkets papper om namn samt anmält konto för utbetalning av barnbidraget. Wow, liksom! Tänk att vi får uppleva det!
Åh, vad jag önskar att jag kunde få vara äggdonator. Jag vill ge någon den lycka jag själv nu får uppleva. Det är ta mig tusan helt sjukt vackert och jag tänker på det i små stunder när vi får uppleva "verkligheten" med ifyllande av papper, köp av nappflaskor och annat. Jag blir alldeles varm i kroppen av tacksamhet.

KRAM till alla fina där ute

Nya lärdomar

Idag har vi börjat titta på klockan när hon äter för att få lite koll på hur hon vill ha det med maten. Generellt sett så verkar det som att hon vill äta varje 2,5 timme. Där emellan sover hon mest och så leker vi lite med henne.
Nu förstår ju jag också att de där 2,5 timmarna inte är spikade för all framtid och att de beror på en hel drös med faktorer, men vi tänkte använda oss av den vetskapen för att synka in lite dag- och nattrutiner om det går. Sakta men säkert liksom.

Men det roligaste som har hänt idag var hennes första bad! Tjohooo! Även om Mini inte alls tyckte det själv. Stackarn...
Fina M satt i badkaret med lite, lite vatten i botten och höll i Mini medan jag tvättade henne. Mini tyckte nog mest att det var lite läskigt även om hon till en början tyckte att allt var ok, och så blev hon ju så klart lite kall när blöta kroppsdelar var ovanför vattenytan. Med andra ord så varade badet i 5 minuter, typ. Men det var stort för oss. Vi fick öva lite. Nästa gång ska vi använda oss av den införskaffade badbaljan.
När börjar man förresten med babysim? 3-4 månaders ålder? Det skulle verkligen vara kul att gå på. Hmm, måste kolla upp det imorgon...

Det var i alla fall dagens stora aktiviteter. Jag trivs något otroligt med att följa Minis tempo. Det är ju inte bara hon som lär sig om världen. Jag lär mig visst en massa också.

Kramas där ute!

Det knallar på

Vi fortsätter att njuta allt vi orkar. Men nu kommer en sån där äckelhistoria som jag bara skulle kräkas på att höra förut. Förbannade morsor som ska prata detaljer liksom...

Inatt satte jag i halsen igen... När jag skulle ta upp Mini för amning så kom det två stora droppar blodblandat, brunt slem ur näsan på henne. Gulp! Rusade ut till blöjhörnan och kikade mer exakt vad det var medan Fina M ringde sjukvårdsupplysningen.
Jag hade inte panik men magen knöt sig hårt, hårt. Så kom jag på; mina bröstvårtor är helt sönder av allt ammande och förmodligen har det kommit blod och skorpor i lilla Mini när hon ätit (urrk, vad äcklig den där meningen var att skriva!). En liten spya tryckte ut det som inte hörde hemma i magen helt enkelt. Kunde det vara så enkelt? Jo, det var det. Sköterskan vi pratade med berättade för mig, utan att jag förtäljt min teori för henne, att det är det vanligaste skälet till att det kommer lite blod hos så små barn. Puuuh!
Jag (läs: Fina M) har alltså idag införskaffat bröstvårtskräm och jag använder numer stadigt amningskupor för att hålla allt mjukt och undvika blödande sprickor. Ett tips till blivande mammor att tänka på kanske? En billig investering för att få lite lugn i den nyblivna mammasjälen om inte annat. Huga!
Mini vill visst amma jämt och det tar på krafterna vill jag lova, men jag gnäller verkligen inte. Jag är bara tacksam.

Vi har fått fler blombud och idag har folk också börjat ringa och gratulera ordentligt. Helt fantastiskt vilken omtänksamhet alla visar! De säger allihop att de ville låta oss få komma hem och landa lite innan de hörde av sig. Snällt. Och väldigt kul att få prata med alla och höra hur genuint glada de är för vår skull också.

Det fysiska, då? Ja, allt är väldigt bra faktiskt. Snittet läker fint och magen har börjat sjunka in även om den fortfarande ser ut som en stor pösmunk, hahaha!
Mina knän känns lite svaga fortfarande men det som jag funderar lite kring är det där karpaltunnelsyndromet jag fick. Det känns fortfarande om än inte lika mycket. Det beror förmodligen på att jag rör mig mer på nätterna nu än tidigare. Men när sjutton ska det gå över? Och tänk om det inte gör det. Då måste jag operera och det känns lite tungt när jag ska gå hemma med Mini själv. Men jag väntar och ser. Det borde ju gå över på några veckor i alla fall, tycker jag... Vätskan i kroppen verkar vara på väg ut, för jösses vad jag kissar litervis, hahahaa!!
Jag hade glömt hur det var att kissa normala mängder. I slutet av graviditeten sprang jag på toaletten säkert 50 gånger om dagen och så kom några droppar varje gång. Men nu...wow, fritt flöde några gånger liksom. Vilken fröjd!

Och Mini? Jo, hon äter, sover och skiter mest. Och ser fridfull, nöjd och lite alert ut när vi gullar och jollrar med fåniga leksaker framför hennes ögon.

Kram

Vikten av rätt siffror

Kom på viktig info jag glömt:

3200 gram, på pricken
48 cm lång men det står 50 i journalen och när de mätte igen så blev det 49 cm.

Och så en annan sak, av alla datum som fanns med på gissningslistan för nedkomsten så var det INGEN som hade gissat på 20/1. Men HADE någon gjort det så hade hon eller han, förutom ära och berömmelse, även vunnit denna:


Så med tanke på föräldrapenningens omfång så var det ju bara ren och skär tur för min del att ingen trodde på den 20:e. ;o)

Kram på er!

Skräck och kärlek

Först, ett STORT , VARMT TACK för alla gratulationer! Jag är uppriktigt överväldigad av alla fina ord och tankar ni har lämnat i kommentarerna här. Och jag hoppas att jag inte missat att svara på något av alla fina mail också. Det är helt otroligt vilka fina människor ni är allihop!
Jag menar det. Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger, men ni vet hur glad jag blir: TACK!

Ja, sen blev det allt en liten bloggpaus så här i barnfödartider...
Och jag kan bara konstatera att det här nu kommer att bli en föräldrablogg mer än en ÄD-blogg. Däremot kommer nog vår ÄD att vara något som återges i mångt och mycket av mina tankar. Men vi får se. Here we go, en summering av de senaste dagarna:

Det absolut första (jag hade bara fått av henne ytterkläderna) som hände när vi kom hem från BB var att Mini, som jag tänker fortsätta att kalla henne här på bloggen, fick ett "anfall" där hela hennes lilla kropp spändes till ytterligheter och det kom gult, segt gegg ur munnen på henne. Och så beck i mängder.
Det var jag som höll i henne och jag fick panik. Höll henne framåt så att hon skulle kunna andas, men gegget var kvar i munnen och hon andades inte alls. Kroppen var stel som en pinne. Den lilla lealösa bebisen fanns inte i mina händer. Det var bara en enda stor, blå pinne och jag nästan spydde själv av rädsla. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Någonsin. Aldrig.
Mina tårar sprutade och jag minns att när hon väl andades igen så bytte vi blöja på henne och ringde BB. Tack och lov hade vi träffat en barnläkare innan vi åkte hem som berättade om att tarmarna på nyfödda kan ta en tid på sig att sätta igång och på en del så är det en slags propp som stoppar upp. När den lossnar så kan det bli med extra stor kraft eller så får man ta till hjälp för att den ska bort. Jag hade det i bakhuvudet när vi ringde men så fort de svarade i andra änden kom tårarna igen och jag gav luren till Fina M.
De förklarade att det inte är någon fara. Det gula gegget är råmjölk som blir "ystat" i magen och då blir det tjockt och klumpigt. Jaha, ja.
Becket vet man ju om men gul, trögflytande "lava" som ska fastna i halsen när tarmarna startar sin funktion på en nyfödd bebis, skulle jag också ha velat veta om... Och att en nyfödd kan krampa, bli blå och sluta andas när den där beckproppen lossnar. Det hade besparat mig en hel del oro.
Och nu tänker en del säkert "ja, men så är det att ha barn, nu får du leva med den oron resten av livet". Nej, det där var inte oro. Det var ren och skär skräck. Det önskar jag verkligen inte någon.
Kan också tilläggas att jag redan hade gråtit ca 20 gånger samma dag (baby blues?) och jag var verkligen inte i balans för en skräckupplevelse.

Så det gav oss, och speciellt mig, en ganska hemsk "komma-hem-upplevelse". Behöver jag säga att jag inte sov något alls den första natten?
Dagen efter, igår, hade jag lugnat ner mig och jag insåg att allt bara var en rejäl "kickstart" när hela tarmsystemet kickades igång. Men obehaget satt kvar. Natten till idag sov jag inte heller något. Jo, två timmar av utmattning på morgonkvisten. Hela natten gick åt att kontrollera att Mini andades och att hon inte råkade ut för det hela en gång till.
Idag blev allt mer normalt igen och allt har varit kanon. Precis så där som man VILL ha det. Så nog om det jobbiga.

Vad gör vi då? Inte mycket mer än njuter. Fina M sitter bara och beundrar sin dotter hela dagarna och så har han skottat. Han har servat mig också en hel del eftersom jag mest sitter och ammar och däremellan så äter jag och duschar. Typ. Eller beundrar vår fina dotter precis som Fina M. Allt annat är liksom bortprioriterat. Vi tar emot blombud och telefonsamtal. Det är allt.
Det enda besök vi haft är bästaste bästisen. Vi vill bara njuta av tiden och den vi så länge kämpat för, men till helgen ska vi öppna dörrarna för besök tänkte vi.
Apropå amning förresten, det är ett jäkla fokus på sånt märker jag men jag orkar inte oroa mig för om det skulle gå dåligt eller inte. Nu går det jättebra, tack och lov, brösten gör apont och det lever jag gärna med. Mini äter som aldrig förr. Det blir faktiskt inte så himla mycket tid emellan amningarna och det är ganska skönt. Allt går i Minis takt helt enkelt. Hon bestämmer. Vi bara är där för henne.
Visst ska vi väl försöka få in lite rutiner men just nu så handlar det bara om njutning av att hon finns. Tänk, hon finns. Vår lilla stora dröm finns här mitt framför oss. Jag är så kär, så obeskrivligt kär i vår lilla Mini.

Ärret av kejsarsnittet läker fint och jag rör mig ganska obehindrat. Avslagsblödningarna är nästan helt borta. Vi har bokat tid för hembesök från BVC och ska få en sista tid för koll hos BM också. Men min hjärna kan inte fokusera mer på sånt just nu. Allt som finns i mitt huvud är Mini. Gud, hon är så vacker!

Fan, nu ska jag böla lite av lycka igen.

KRAM

10:37 20 januari 2012

Hon är här. Ett tjejteam gjorde kejsarsnittet under glad och professionell stämning. Det var en fantastisk upplevelse!
Fina M storgrät. Jag storgrät. Mini storgrät. Världen stod stilla och alla krig tog slut.

Sedan dess har vi njutit av hennes närvaro. Äntligen är hon här.
Jag berättar mer sen.

Sista magbilderna

Det blir kejsarsnitt någon gång idag så här ligger jag i en sjukhussäng och försmäktar. Jag får inte äta sedan igår natt... Fina M, den lyllosen, är och äter frukost.

Efter samtal med läkaren igår så enades vi om kejsarsnitt. Han påpekade bl.a. min ålder, att jag är förstföderska, att jag inte öppnat mig, att "ballongtricket" inte fungerade samt att vi gjort ÄD. Det där sista handlade dels om att de inte tycker att det är bra att gå över tiden för mycket men också om att vi gått en lång väg mot ett barn. Då är slutresultatet, barnet, det som är vårt stora fokus och inte en förmodad lång, utdragen och jobbig förlossning, som det kan bli om jag sätts igång och min kropp inte vill reagera på det.
Så vi bestämde oss. Kejsarsnitt. För vår och Minis skull.
Bra tänkt, tyckte vår fantastiska barnmorska.

Så nu ligger vi här och väntar. Idag kommer hon. Idag blir vi föräldrar.

Nu bloggar jag från Bloggerappen så vi får se hur bra det här blir... Men bilder kan jag inte lägga upp under "Gravidbilder" så de får hamna här lite tillfälligt.

Kraaaam!

Live from BB

Jäss!!

Nu händer det. Vi är på BB.

Vi körde igång med en rivstart och var helt oförberedda. Sattes igång med en Bardaballong (tror jag att det heter...) men det gick inte alls bra. Den togs ur och vi väntar nu på mat och en ny läkare som ska låta oss prova någon annan metod.

Det känns bättre eftersom vi var så oförberedda och allt gick så fort fram. Min bror ska komma med väskan också...

Jag berättar mer sen så klart men nu är det äntligen dags!!!

Många kramar till er alla

Otacksam?

Usch, jag känner mig otacksam som skrev det förra inlägget. Får man känna så där när folk faktiskt hör av sig? Jag menar, jag blir ju överlycklig över alla andras sms och telefonsamtal. För att inte tala om alla glada tillrop här på bloggen.
Varför blir jag då så störd av den här tjejen när hon hör av sig? Är det för att jag känner att det inte är helt genuint? Det känns som att hon har en baktanke, ett självändamål, med sina samtal.
Äsch, jag kanske nojjar och bara är hormonstinn?
Men jag blir uppenbarligen väldigt störd av att hon ringer hela tiden, ibland två gånger per dag, från att inte ha hört av sig alls nästan. Mycket märkligt. Och det blir inte bättre av att hon ringer och väcker mig, hehee.
Jag får släppa det där och bara svara i telefonen ibland helt enkelt, så går det väl över.

Nu åter fokus på Mini. Att titta på gissningslistan är ganska tråkigt numer för det känns som att vi alla gissat helt fel och att Mini bara jäklas med alla. Fina svägerskan gissade igår (lite väääl sent så det får nästan räknas som fusk om hon skulle pricka sin dag...) och hon gissar på lördag.
Sen har vi Esther som ursprungligen gissade på 22/1. Jag börjar tro på det datumet själv nu, hahahaa!

Jag kan inte heller sluta fundera på de där "värkarna" som kom igår kväll. Vad var det för något egentligen? Måste fråga läkaren om hon vet.
Och så det där med känslan av att jag har blodstopp i huvudet. Det är lite obehagligt, en läskig känsla. Måste fråga om det också.
Och så om moderkakan. Hur kollar man den egentligen? Att fråga!

Jag tänkte också på det här med att jag har så svårt att se tjejer som är gravida. Fortfarande! Tänk att det är så djupt rotat sedan vi kämpade som värst. För just nu är det verkligen helt irrationella tankar. Eller, det kanske inte ens är tankar, bara en invand reflex som har satt sig. En riktigt puckad reflex.
Man kan ju tycka att jag borde ha vant mig efter att ha sprungit så mycket på spec.mvc. t.ex., men nej. Det är en lite störd känsla (att ha kvar den fortfarande, alltså) faktiskt så jag hoppas att den går över snart. Men jag reagerade i alla fall inte negativt av att se en kompis, Luiza, gravid. Tänk, vad trist det vore! ja, ja, den där känslan kanske går över med hjälp av lite vistelse på BB. Där finns det ju magar så det räcker i alla fall, hihiihi!

Nu blir det lite vila igen innan det är dags för avfärd mot läkarkollen.

The list:

3/1 FC

6/1 Erika, Cissa

7/1 XB

8/1 Cookie

9/1 Yevonde, Jessica

10/1 Mette, Luiza, ruht, bebisfron, Cissa

11/1 Anna, Fina M, Fröken solstråle, Mallan

12/1 intenzimo, Livets underverk, Dina, sara, Elin, Längtan67, VillSåGärna

13/1 Tea, Milla, KarroBarro, Dreams can come true, Bästaste Bästisen

14/1 Fia, Sofie, Allting går..eller?, Carina, Esther, Mela

15/1 Jag, Hönsamaja, Fröken m, Bollan

16/1 Evelina, Nenne

17/1 Sara, Charlotte, vemvet

18/1 ahns

19/1 Skrutten04

21/1 Svägerskan

Kramar till alla

Det där med att folk ringer

Ok, nu blir det otacksamt gnäll igen...

Varför? VARFÖR i hela friden ringer folk (ok, det är väl mest EN person jag ifrågasätter) i tid och otid för att kolla vad jag gör och var jag är när jag har sagt att de får ett sms när vi åker in?
En kompis som jag pratar i telefonen (vi ses inte, hon bor i Tjottahejti) med max 4 gånger per år har nu ringt eller sms:at (mest ringt) varje dag. Igår orkade jag bara inte svara utan struntade i det. Jag flinade lite för mig själv och tänkte att "nu tror hon att vi är på BB men jag orkar inte prata och svara på tusen frågor och lyssna på hennes förlossningsberättelse igen".
Note to self: flina inte i förtid...
Eftersom jag sover lite kackigt på nätterna så har den senaste tidens förmiddagstupplurar verkligen varit hjälpande. Så någon gång mellan 7 och 11 så sover jag. Det har jag också sagt till den här tjejen och hon vet att jag sover dåligt. Hon har själv kommit med rådet att jag ska sova allt jag kan.
Därför blir jag sjuuuukt irriterad när hon ringer strax efter 9 på morgonen dagen efter att jag inte svarat på hennes senaste samtal från igår kväll.
Det första hon frågar är var jag är. När jag säger hemma så hör hon att jag låter trött och frågar om jag sover. När jag säger ja säger hon bara att hon ringer senare och lägger på luren.
Förmodligen skäms hon för att hon ringde och störde och det är ju trevligt att hon hör av sig och frågar. Men jag tror inte att hon bryr sig så där genuint direkt. Hon är mer engagerad än behövligt och vi pratar nästan aldrig om mig när hon ringer utan mest om henne och hennes graviditet, amning etc.
Varför i allsin dar ringer man till någon som ska föda när som helst och frågar var hon är? Skulle jag ha förlöst så kan ju vad som helst ha hänt och jag är förmodligen på BB. Om jag inte svarade igår kväll så har jag förmodligen legat och krystat och behöver vila om jag kan. Eller tänk om vi behöver lite tid för oss själva i vårt livs största ögonblick? Eller...ja, vad som helst. Jag hör av mig när allt är ok liksom.

Ok, jag vet att jag kanske gnäller lite onödigt mycket och att man ska vara glad att folk bryr sig, men det här är en tjej som ständigt har frågat om jag är gravid när jag och Fina M har kämpat som mest. Hon har kommit med oombedda, goda råd om hur man gör för att bli gravid och allt det där. Ni vet. Den jobbiga typen som inte direkt bryr sig om ens liv utan bara vill lägga näsan i blöt. "Slappna av så funkar det"-kommentarer, typ. Så jag blir inte direkt överlycklig av att hon ringer i tid och otid. Jag har ju sagt att jag hör av mig!

Jag kan ju alltid välja att inte svara när hon ringer. Och, ja, så får det bli.

Gnällkramar

Läkardejt idag

Näää, inget firande ännu. Suck.

Igår kväll fick jag dock "hugg" i magen två gånger. Ett vid 19:30 och ett ca en timme senare. Falsklarm, för inget mer hände. Det första kändes rejält och gick över hela magen. Det andra var som en kraftig mensvärk. Jag somnade ca kl 24 och sov till 5. Då startar förlossningsprogrammen på kanal 7, hehee.
Så nu vet vi varken ut eller in... Då gör vi det vi är bäst på: väntar. Urrrk.
Men idag ska vi i alla fall på UL och träffa en läkare kl 14:30. Som jag ser fram emot det! Jösses, det ska bli otroligt skönt att få se Mini och naturligtvis är min förhoppning att allt ser bra ut. Och att få ventilera lite med läkaren ska också bli skönt. Jag ska skriva ner en del frågor som poppar upp i huvudet då och då så att jag slipper oroa mig så mycket. Och jag kommer garanterat att bli mindre rastlös också. Hoppas jag.

Utöver det ska jag nog ta en kortare promenad och köpa mig en latte. Riktiga wow-aktiviteter...

KRAM

Because I'm worth it!

Jag är laddad. Snart kan jag unna mig detta (även om jag redan har ätit salami någon gång och även någon bit brieost av misstag):

Mini ska firas ordentligt

KRAM