Idag, i år, igen. Vår dag uppmärksammas och det är jag evigt tacksam för. För uppmärksamheten behövs!
10-15% av den heterosexuella befolkningen som befinner sig i par är ofrivilligt barnlös. Lägg därefter till de som är homosexuella par och det blir fler. Lägg därefter till de som är heterosexuella singlar... och de som är homosexuella singlar... Vi är en ganska obekvämt stor grupp som är ofrivilligt barnlösa. Personligen så räknar jag med att det absolut är minst ca 15% av den vuxna befolkningen. En sjättedel. Wow, jag och min man är inte ensamma. Snyft, ändå är det ingen som hör oss.
För det är en tyst sjukdom. Väldigt tyst.
Att vara ofrivilligt barnlös är ofta, men inte alltid, fylld med skamkänslor. Det finns inget som känns så bottenlöst som att få beskedet att man inte är kapabel att få barn. Det kan ju "alla". Helt plötsligt vänds hoppet och förväntningarna om ett barn till en sorg och saknad. Och en förbannad kamp. Oftast.
En sjättedel av vår vuxna befolkning kämpar med sin livslust och sin vilja att få leva det liv de önskar. För de flesta är barn en självklarhet, antingen vill man ha barn eller inte. Och vill man ha barn så får, eller "skaffar", man barn. Ungefär så fungerar de flestas tankar kring barn. Så tänkte även jag.
När mitt livsval blev att försöka få barn så gick det inte. Platt fall. Mitt liv, så som jag hade planerat det, ville inte alls bli som jag ville. Inte alls. Och det handlade inte om att livet förändrades på en gång, utan en lång jäkla kamp där livet bara handlade om en sak. Eller livet förresten, det var det inte alls. För i kampen står livet still. Det är bara försöken att styra upp livet som styr. Inga semestrar gjordes. Inga planer lades upp. Allt handlade om att försöka få det livet vi ville leva. Självklart! För det är så det fungerar. Jag känner ingen som
inte strävar efter något på något vis.
En del sparar pengar för att kunna få råd till en drömresa eller en liten båt och får börja om med sparandet ofta, ofta. En del blir av med jobbet och söker nytt jobb febrilt för att inte stanna i ett vakuum. En del kämpar med vänner och familj sedan de kommit ut, för att kunna leva sitt liv som de vill. En del får sjukdomar och kämpar för sitt liv. En del ångrar sitt tidigare liv och kämpar för en förändring.
Det är så. Många kämpar för olika saker i sitt liv och jag har kämpat hårt för mitt liv. Jag har kämpat på ett sätt som gör mig stolt och samtidigt väldigt, väldigt svag eftersom mitt livsval att försöka få barn ibland blir ifrågasatt. Min privata åsikt är att alla ska få kämpa för det de vill uppnå med sina liv. Man har bara ett enda liv så vi behöver ta hand om det för att må bra. Självklart ska vi försöka undvika att skada och såra andra, men att få stå på sig och styra upp sitt liv ska man så klart få göra utan att bli ifrågasatt.
Därför är det så viktigt för mig att Ofrivilligt Barnlösas Dag uppmärksammas. För det är inte alla som vill och kan prata om att de inte kan få barn. Det känns tungt och skamligt att inte kunna få vara "naturligt produktiv", som en vän till mig uttryckte det. Och det är så ytterst privat och utlämnande att prata om det eftersom det handlar om ett livsval. En egen vilja att få göra det man vill i livet; att få skapa och leva i en familjekonstellation.
Under de år jag har kämpat och samtidigt skrivit den här bloggen så har jag upptäckt att det är hiskeligt många som är emot att människor som jag ska få hjälp att få barn. Det förvånar mig samtidigt som min tro på mänskligheten fått sig en törn då och då. Många säger t.ex att det är "onaturligt" med IVF. Inget kunde vara mer fel. Det är det mest naturliga som helst i vår existerande värld. Det kallas utveckling och människan är en del av det. Vi har utvecklat det mesta som botar sjukdomar. Faktiskt. Penicillin, bromsmediciner mot HIV och lite annat smått och gott som går att få recept och behandling på och för. Vi har också lärt oss att operera och laga benbrott och bota cancerformer. Det är helt fantastiskt vad vi kan, vi människor! Den naturliga utvecklingen.
Ofrivillig Barnlöshet är också en sjukdom (för er som inte visste det) så varför ska vi inte hjälpas åt att behandla det? Och varför är en del emot det? Jag kan inte för mitt liv förstå varför människors vilja att få bilda familj ska vara ett så känsligt ämne för utomstående ibland. Alla har rätt att försöka få bilda familj. Alla. Ingen får lägga sig i det (det står omnämnt i t.ex. FN:s mänskliga rättigheter).
Och en del tror att det är dyrt för samhället med IVF. Det är också helt fel. Det är billigt jämfört med den psykiska ohälsa och det lidande som slår emot de människor som inte får försöka att leva sitt familjeliv som de planerat. Och en arbetande människa genererar en så pass stor vinst att hon gott och väl har betalat den där IVF-behandlingen flera gånger om i slutänden. Dessutom har jag och min man faktiskt betalat för våra behandlingar helt privat och det är det många som gör just för att svenska IVF-lagar ser ut som de gör. Det är en skam för vårt land faktiskt. Pinsamt.
Att någon i en del av landet kan få behandling upp till åtta gånger mer än någon som bor i en annan del av landet är väl ändå ganska skamligt? Tänk om det gällde även för andra sjukdomar. Tänk om du fick en behandling för en sjukdom och så fungerade inte behandlingen. Tänk om läkaren då sa till dig att "Tyvärr, du får ingen mer behandling för här där du bor får man bara ett försök på sig att bli frisk. Men hade du bott någon annanstans i landet så hade vi gjort fyra försök till att kurera dig.".
Så är det för ofrivilligt barnlösa. Sug på den ett tag.
Sen tänker vi på våra vänner allihop. Så tänker vi på allt det som de INTE berättar för oss. De berättar inte allt de gör, så varför skulle de berätta om den sorg de drabbas av när de legat för sjuhundrafemtioelfte gången och de fortfarande inte får ett plus på en sketen sticka? Varför skulle de berätta att en läkare säger till dem att de inte kan få barn och att läkaren inte har en aning om varför? Varför skulle de berätta att de lämnar läkarrummet med tanken "om inte läkaren kan hjälpa mig, vem kan då göra det?"? Och till sist, varför skulle de berätta att de kanske måste flytta, åka utomlands eller ta lån för att kunna eller ha råd med att försöka nå en livsdröm så att de kan känna lyckan återkomma i deras liv?
Varför i all världen ska de öppna upp sitt hjärta och fläka ut sitt privatliv till var och en av oss? När de ändå inte kan få den hjälp de behöver för de bor där de bor just nu. Och ingen kan hjälpa dem med deras sjukdom.
Ja, go' vänner, det kan man fråga sig... Eller så kan man bara inse att det är en ohälsa att förbli ofrivilligt barnlös och värna om sina vänner som kämpar i det tysta. Ge dem en kram bara, det räcker för att visa lite förståelse. För är det något som inte botar 15% av vår befolkning men ändå är ett enormt stöd, så är det omtanke.
Kram till alla mina kämpande vänner och alla de som har sett oss. Ni betyder extra mycket idag.
