Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

fredag 31 december 2010

MMXI

2010 går mot sitt slut. Det blev ett färgrikt år.
Aldrig trodde jag att det skulle bli som det blev.
Hopp, glädje och bottenlös sorg.
Vi har hoppats oss blå och vi har väntat oss gröna.
Vi har gått i ett rosa skimmer av förväntan.
Vi har gråtit i den grå skuggan av ett minus.
Hoppet har återvänt ljust som en gul sol.
Lyckan har lett mot oss med ett varmt rött hjärta.
Och den bottenlösa sorgen har visat sitt svarta djup.
Men det röda hjärtat stannade kvar.
Kärlek.
Trots att året inte blev riktigt så bra som vi trodde så har vi vuxit med varandra.
Vi vet vad vi vill. Vi vet vad vi har. Och vi vet vart vi ska.
2011 kommer inte att ha någon färg. 2011 kommer att glittra.

På tolvslaget ska jag höja mitt glas och skåla för alla som har haft färgrika år.
Jag ska skåla så att det glittrar hos oss alla hela 2011.

GOTT NYTT ÅR!


torsdag 30 december 2010

Holism

Undrar om jag håller på att få mens? Igår var jag verkligen på hugget. Jag blir lätt det när det börjar dra ihop sig. Får se om jag har rätt om någon dag eller så.

Gårdagens diskussioner kring biologiskt och genetiskt och äggdonationer fick mig att bli lite rädd så här i efterhand. Hur ser människor på oss som tar emot ägg egentligen? Spetälska? Det var förvånansvärt många som tycker att det är fel att "mixtra med naturen". Tyvärr. Hur kommer dessa människor att se på barn som kommit till via IVF eller ÄD? Tänk om jag har någon i släkten som tycker så?
Jag vet en ingift (gudskelov) släkting som tycker att det är fel att en man tar en kvinnas efternamn. Hon anser att det är omanligt. Visst har jag skrattat åt hennes ord flera gånger men om hon har såna tankar så kan jag bara tänka mig vad hon tycker om att göra ÄD. Obehagliga tankar.
Tänk om jordens alla fina ÄD-barn ska behöva försvara sig. Ungefär som homosexuella har fått göra jämt. Försvara sin existens. Usch, jag mår dåligt bara av tanken.

Människors illvilja och dumhet kan verkligen få mig att tvivla på mänskligheten. Tänk om alla kunde vidga sina vyer, vara lite mer holistiska i sin inställning till livet och acceptera att de är en del av något vackert. Livet.

Kram

onsdag 29 december 2010

Smällkulten

Jag har ju alltid misstänkt våra nya grannar (de flyttade in på midsommarhelgen) för att vara med i en sekt. Varför gör jag det då? Jo, för att jag bor i förorten och måste ha något att skvallra om, hahahaaa! Nej, seriöst. Det kommer alltid gäng av märkliga människor hem till dem. Speciellt på söndagar.
Jag sitter naturligtvis inte och spionerar på dem (eller huuuuur!) men ett av våra mindre vardagsrumsfönster vetter mot deras framsida och uppfart, så är man i vardagsrummet så har man en bra överblick på vad som händer. På deras mysssstiska uppfart. Ni förstår väl vid det här laget att det inte händer så mycket i mitt liv utöver ÄD just nu? Hahahahaaa!

Nu har jag kommit på vad det är för sekt. Smällsekten. Inom loppet av tio minuter har de smällt två gånger i soplocket, sju gånger i bildörrarna och fem gånger i ytterdörren (ja, jag räknade...pinsamt). Och det är inget ovanligt. Så här håller de på dygnet runt (utom att smälla i bildörrarna på natten då...). De har inte ens åkt iväg med bilen så varför de smäller i bildörrarna vete gudarna. I alla fall deras gudar.

Det känns som en ganska ofarlig sekt så jag låter dem hållas. Men smällande kan vara ganska irriterande. Speciellt tidiga morgnar när man bara vill sova.

När vi får barn ska jag och M skapa en avknoppning av den här sekten. Smällkulten ska den heta. Då ska vi slänga blöjorna en och en och varenda liten skräpbit en och en i soptunnan. Med locksmäll emellan. Detta ska göras nattetid. Tidig morgon ska vi ha en bildörrsmällar-ritual i tio minuter. Dagtid ska vi bara leka med vår fina bebis och dricka te. Och samla på oss blöjor och skräp inför nattritualen.

Snart bara fyra dagar kvar till VUL. Åååh, vad jag längtar! Märks det?

Kram

Biologilektion

Ett bevis på vilka nötter det finns på FL: Biologisk eller inte??

Igår ägnade jag en hel eftermiddag åt att förklara och försvara äggdonation i en tråd på FL. Jag gjorde det så klart inte själv, det var fler som förklarade mer och tydligare och höll ut längre än jag. Jag fattar inte att jag gjorde det för jag vet ju att det finns människor där som bara inte VILL lära sig något eller lyssna på andra. Men nu gjorde jag det i alla fall.
En spin off från den tråden dök upp och det är den jag länkar till ovan. Hur mycket flera av oss äggmottagare OCH donatorer än förklarat det här med genetisk och biologisk så går det liksom inte bara in. En del kanske inte har förmågan att kunna förstå? Jag börjar tro det.
Det gör ta mig faan ont i själen när någon idiot säger att de som är biologiska mammor vid äggdonation borde kallas för "magmammor" med argumentet att det är förvirrande att säga biologisk mamma. Det är så dumt att klockorna stannar. Eller att man adopterar ett ägg. Adoption och graviditet är det en stor skillnad på för de som genomgår det här även om slutresultatet, kärleken till ett barn, är detsamma.

Vad är det som är så svårt att förstå när man får det förklarat för sig?
Biologi är biologi. Att bära en barn i sin mage är biologi. Det går liksom inte att undkomma. Det spelar ingen roll varifrån ägget kommer. Det går inte att kalla det något annat. Det är inget namn, vilket som helst. Det är en term som beskriver ett biologiskt tillstånd. Den används av läkare, av forskare, av alla. Det är så det är. Det är ingen som kommit på det i äggdonationsammanhang.
Genetik är en del av biologin. En äggcell innehåller gener. Eftersom ägget är med och skapar nytt liv så står det, tillsammans med spermierna, för generna i den skapelsen.
Om man tar en sån cell, befruktar det och placerar i en annan livmoder så växer ett barn där precis på samma sätt som vid en vanlig graviditet. Biologi.
MEN, generna kommer från en kvinna som inte är gravid. Hon är alltså inte biologisk mamma fullt ut. För hon bär inte barnet.
Hon som bär barnet har tagit över den huvudsakliga processen mot ett nytt liv. Hon är gravid. Biologiskt gravid. Hon är biologisk mamma. Men generna är inte helt oviktiga i sammanhanget så hon som bidragit med en cell, med gener, är genetisk mamma. Efter det är hon inte längre med i graviditeten och biologin slutar för hennes del redan när cellen plockas ur från hennes kropp. Hon är en del av biologin, men hon är inte biologin fullt ut.
Termerna biologisk mamma och genetisk mamma är inget som man hittat på för att få ett "namn" på mammorna. Det är alltså ren och skär fysiologi och medicin. Att ge bort en cell gör ingen till biologisk mamma fullt ut. Att ta emot en cell som blivit befruktad och genomgå en graviditet är inte att vara genetisk mamma. Men hon är likväl den biologiska mamman eftersom hon genomgått en hel graviditet och står för epigenetiken, en annan del av biologin. Men det har jag redan pratat om förut.

Att det ska vara så svårt...


Kram

Rea

Idag ska jag ut och sålla i resterna av det som var mellandagsrean. Det enda jag vill ha är en kavaj som jag kan se lagom snoffsig och avslappnad ut i på jobbet.
Jag ogillar verkligen att köpa kavajer. Dels för att jag tycker att de är ganska fula men de är ju ack så praktiska. Bara att ha en top och sen en kavaj över så ser man klädd ut liksom. Eftersom jag bara har kavaj på jobbet så känns det så otroligt tråkigt att lägga pengar på något sånt. Ungefär lika kul som att köpa en dammsugare.
Ja, ja, kavaj ska det i alla fall bli.

kram

tisdag 28 december 2010

Framåt

Att Bob Edwards fick Nobelpriset har ju uppenbarligen fått folk att vakna till liv kring det här med IVF/ÄD. Det är jättekul tycker jag! Och samtidigt inser man hur lite allmänheten vet om det här. Det vet lika lite som jag visste innan vi började med våra behandlingar.
Ååh, vad jag önskar att Vårdguiden kunde göra en hel "avdelning" (inte bara ett uppslag) kring IVF och ÄD, biologi och genetik, rättigheter och skyldigheter, lagar och internationell syn på det här. Då skulle jag bli glad för då slapp vi mottagare förklara och försvara det här vareviga gång det kommer på tal. Vore inte det en bra idé?

Nu är det nästan (imorgon bitti) bara fem dagar kvar till VUL och gynbesöket. Som jag längtar. Och imorgon ska jag äntligen släpa mig iväg till gymet. Jag trivs i nuet (det gör jag alltid även om jag är lite otålig av mig, heheee...) men ser framåt igen. Det känns bra. Avslappnat och bra.


Godnattkramar till alla snälla människor därute

Förgänglighet

En riktigt bra sak som kommit med magsjukan är att jag inte druckit något kaffe. Jag är avvänjd. Nu är det bara att fortsätta så. Inget mer koffein. Det blir nog galet svårt, jag som älskar kaffe. Det måste nog bli allt eller inget för börjar jag med kaffe igen, ja då kommer jag att dricka en hel del kaffe faktiskt. Jag känner mig själv. Får se hur det går...

Jag har också kikat på en dokumentär som heter "Världens äldsta förstföderskor". Den handlar om kvinnor som är gamla när de får sina första barn. Och med gamla menas 58, 64 och 70 år. Det ni!
Intressant att man i övriga Europa har åldersgränser kring 45 och 50 år för IVF/ÄD medan man i Sverige har 38 år (i de flesta landsting).
Men hur som, så vill jag inte vara alltför gammal när jag får barn, mest med tanke på min egen hälsa. Det är trots allt väldigt riskfyllt att vara gravid när man är 60 år. Man kan dö. Barnet också. Någon annan anledning hittar jag inte om jag rannsakar mina tankar ordentligt.

När jag var 16 år hade min kompis en pappa som var pensionär. Han var 66 år. Ingen brydde sig. Visst tyckte vi att han var gammal eftersom han var pensionär men svårare än så var det inte. Mamman var 63 år.
Min bästa kompis är 40 år och hennes pappa är 85 år. Mamman är 77 år.
En annan kompis är 39 år och hennes pappa är 84 år och mamman är 82 år.
Och så där kan jag fortsätta. Jag känner måååånga som har föräldrar som var "gamla" när de fick barn och det har inte gått någon nöd på någon av de barnen. Snarare tvärtom.

Förut kunde jag nog tycka att det här med åldern var en viktig grej men jag tycker inte det längre. Jag har ändrat mig. Jag bryr mig inte om ålder alls. Jag bryr mig om barnen. De ska ha en trygg uppväxt och få mycket kärlek. Det är viktigast. Och viktigast är att de individer som skaffar barn gör ett eget, aktivt val och kan leva upp till det. Jag har inte med deras familjeplanering att göra helt enkelt. Jag bryr mig inte, utan är enbart glad om någon som drömt länge lyckas. Oavsett ålder.

Sen vi började med våra försök att få barn har så mycket ändrats i våra liv. Framförallt har vi förändrats. Jag och M. Men jag kan inte prata för honom så jag pratar för mig. Jag har ändrats. Jag har fått en större förståelse för att människor kämpar på olika sätt därute. Min empati har blivit mer kännbar hos mig själv. Jag har fått ändra på en del förutfattade meningar jag haft. Jag är lugnare som person numer och trivs bättre med mig själv. Jag har ändrat inställning till min omvärld och tar inte små saker på så dödligt allvar längre. Och jag gillar mina förändringar.

Vad vet jag om en 50-årings kamp om att få barn? Hur hon eller han är som person? De har nog genomgått många förändringar de med och de är säkert fantastiska föräldrar. Jag kan inte döma deras val. Det går inte. Förut kanske, men inte längre. Jag har ändrat mig, precis som de.

Det är det som är det bästa med att vara människa. Man är förgänglig. Man kan ändra sig.


Kram

måndag 27 december 2010

25 juli 1978

Vill så här på kvällskvisten bara tipsa om Vetenskapens världs program om Nobelpristagarna 2010. Om ni "spolar fram" till tiden 28:10 så kommer ni fram till avsnittet där det börjar att handla om Robert Edwards och priset i medicin (innan handlar det om priset i fysik för den som är intresserad):

Vetenskapens Värld - Nobel 2010

Fan, jag får rysningar! Det är sååå häftigt!


KRAM

Besatt

Livet har kommit tillbaka till mig. M ligger fortfarande och mår lite halvdåligt men han är nog helt återställd imorgon igen. Jag har ju semester så jag ska fortsätta av att vara ledig lite till. Så skönt! Och det är bara en vecka kvar till VUL.
Hjärnan har börjat snurra med ÄD-tankar igen. Det är nog både på gott och ont. Ibland får jag en känsla av att det är lätt att bli besatt av viljan att få barn. Det vill jag inte bli för jag tror att livet smiter förbi mig då. Det vore trist.
Men å andra sidan så vill väl alla som försöker att få barn även vara engagerade i den processen. Så det vill även jag. Trots att det inte är via den vanliga vägen.
Tänk om alla som fick barn på vanligt vis var lika engagerade och kämpade lika mycket som vi in vitro-föräldrar. Vad älskade alla barn skulle vara då! Och vad roligt det skulle vara att höra folks tankar då. ALLA skulle BARA tänka på sex och ägglossningar och spermier HELA dagarna. Hahahahaaa! Vilka roliga samtal det skulle bli mellan människor. Tror jag.

Näe, jag ska bara vara lite lagom besatt tror jag. Så där trevligt besatt.

kram

söndag 26 december 2010

VUL-tankar

Fy, hur däckad kan man bli? Fingrarna vill inte skriva vad hjärnan tänker och tvärtom. Typ. Jag går runt i dvala. Eller "går runt" är lite fel att säga. Jag ligger i dvala. På soffan. Och sover och ser på tv. Och sover igen. Och igen. Och igen.
Det är bara 8 dagar kvar till VUL. Tiden går fortare när man sover bort hela dagar. Ett litet tips för de som är otåliga som jag. Sov bort tiden.

Åh, vad jag hoppas att allt ser ok ut på VUL:et. Jag vet att alla "rekommenderar" att man ska vänta med att bli gravid efter ett missfall. Men ingenstans har jag hittat varför man inte får bli det. Jag vet många som har blivit gravida just efter missfall och de har bara friska, goa ungar och mår toppen själva.
Det enda folk säger är att kroppen "behöver" det och att det är en mental bit som ska övervinnas. Jag säger att om allt ser bra ut och jag mår finemang så får jag bli gravid om jag vill. Det säger även Miscarriage Association i UK. Om man nu inte har någon sjukdom eller flera upprepade missfall t.ex. men det har ju inte jag. Ännu i alla fall.
Den mentala biten känns inte alltför övervägande. Visst är det tungt, speciellt när det händer men längst innerst inne så har jag varit förberedd på att det kan ske ändå. Och med IVF och ÄD så tar jag inget för givet längre. Allra minst att få ett barn. Så det känns som att jag kommit över det faktiskt.
Om min kropp också mår bra och min livmoder ser bra ut så ser jag ingen som helst anledning till att vänta. Jag är 41. Min livmoder saggar ihop för varje månad som går och väntar jag kan jag garantera att den "mentala biten" blir bra mycket jobbigare...

Nej, för tusan, nu längtar jag till nästa försök! Hoppas, hoppas, hoppas att allt går vägen! Jag vill, jag kan, jag törs!

Kram på er

Skitjul

Julen gick över väldigt fort för min del. På julafton var varken jag eller M hungriga. Och efter julmiddagen hade vi ont i magen båda två. Sen small det till. Vinterkräksjuka utan dess like. Vi som aldrig brukar få den... Men nu ligger vi här helt utslagna. En riktig skitjul har vi haft.

Det bränner till i nedermagen då och då. Inte så att det gör ont men det pirrar till liksom. Varmt. Jag undrar om det har med missfallet att göra? Det kommer fortfarande lite, lite, liiite brunt ibland på pappret. Jag vet inte om jag ska vara orolig. Men det lär väl gyn berätta när jag är där den 4:e.

Dags att sova lite till...

Kram

torsdag 23 december 2010

GOD JUL

Tjohooo! En "ÄD-bekant" har fått plus (igår)! Grattis till Tabasco! Fasiken, vad kul. Jag blir så glad varje gång en ÄD:are får plus. Ofta ligger det ju flera år av kämpande bakom så det är omöjligt att inte bli glad. :o) Vilken julklapp att få!

Idag kommer svärmor och jag ska göra Janssons. Det sistnämnda är jag nog inte ensam om just idag, hahahaa! Och så kommer bästisen med familj över. Full rulle!
Nu börjar julen för mig så därför tar jag några dagars paus från bloggandet. Jag gissar dock att jag dyker upp här igen på annandagen, d.v.s. den 26:e igen.

Så idag önskar jag alla en riktigt magisk och härlig jul. Kramas!

GOD JUL!

onsdag 22 december 2010

Kräksjuka

Dagen börjar bra. Jag har fått sova lite längre än vanligt, M pussade hej då och lagom till frukosten ringde bästaste bästisen.
-"Vad lääänge sedan vi hördes!", utbrast hon.
-"Ja, men varje gång jag ringer dig så säger du alltid att du ska ringa tillbaka men det gör du ju inte..."
-"Jag vet, jag är en jävla sopa."
-"Jag vet, en sopa är du."
Sen skrattar vi och hon berättar att de haft vinterkräksjukan sedan i torsdags. Hon, maken, deras 1,5-åring men INTE den glada och aktiva 4-åringen. Hennes man stod och höll lilltjejen i handen. Hon var helt nerspydd hela hon och då spyr han också. Sen höll de på så hela helgen. Galet. Och 4-åringen ville bara gå ut och leka.
När alla friskade på sig så fortsatte dock hennes man att vara sjuk. Som bästisen uttryckte det:
-"Fatta, till slut har man hört det där kräkandet så mycket att man blir irriterad. Typ, nu får du faan ge dig. Sluta kräkas."
Hahahahaaaa! Hon är brutalt rolig ibland.

Idag är det -23 grader här. Jag tänkte få upp värmen lite genom att åka till IKEA och frottera mig bland barnvagnar, snor, julpanik och bråkande par. Kul, va?!

KRAM

tisdag 21 december 2010

Kvinnofälla

Två stora intressen jag har förutom att läsa Dagens Industri och DN, är att surfa på husannonser (Fina M brukar säga att jag porrsurfar när jag gör det, men det är ju såååå kul!) och att surfa på platsannonser. Det sistnämnda har jag inte gjort på väldigt länge. Så alldeles nyss körde jag en räd på Internet och Guuuuud, vad med roliga jobb det finns! Jag vill byta på stört! I och för sig har jag ett jättekul jobb och jag har så bra relationer med de jag jobbar med att det vore dumt att äventyra något sånt. Men ändå... Jag hittade två toppenjobb bara 5 minuters bilväg hemifrån. Vilken lyx det vore. Att kunna cykla till jobbet. Det är inte helt vanligt i Stockholm om man inte bor i stan och också jobbar i stan. Men nu bor jag i förorten.
Så slår det mig att det kanske inte är så bra att byta jobb och bli gravid samtidigt. Även om jag inte gillar att erkänna det så innebär det trots allt vissa risker. Då menar jag inte bara att det kan vara jobbigt att vara på nytt jobb och misslyckas med ÄD (t.ex. missfall som sist...) utan ur ett samhällsperspektiv. Det är inte helt ovanligt att tjejer som får nytt jobb och sen blir gravida på en gång hamnar i en knivig sits. Jo, jag är emot att det ska vara så men jag konstaterar faktum och jag vill inte själv hamna i en sån sits. För efter åratal av kamp om att få en liten bebis så är det sista jag vill att få uppleva lyckan och så börja en annan kamp om rätten till ett arbete jag eventuellt skulle ha.
Så jag får, om än motvilligt, sälla mig till kvinnofällan-statistiken och missar chansen att höja min lön (som man nästintill alltid gör när man byter jobb).
Jag söker inte nytt jobb just nu. Jag fokuserar på att bli gravid istället.

KRAM

Grantankar



Jag är ingen stjärna på det här med julgranar men jag kommer ihåg att det var en "debatt" huruvida man skulle ha en Kungsgran eller inte. Jag kommer inte ihåg varför folk diskuterade något så trivialt (förmodligen en stockholmsgrej) men jag lärde mig att Kungsgranar inte luktar. Vad är det då för mening med gran? Jag vill att de ska lukta! Hur som helst, nu råkar vi ha en Kungsgran (enligt M) hemma och den luktar gran.
Så vad ska jag nu tro? Att det jag lärt mig var en ren lögn eller att någon har sprayat julgransdoft på hela granen? Vilket som så är jag ju lurad! Usch, vad trist...

kram

Guck

Nyss hemkommen från ett frukostseminarium som var överraskande bra. Jag ville inte alls gå dit imorse. Bara ligga kvar i sängen och sova. Men nu är jag glad att jag gick dit. Och så fick jag gratis frukost också.

Igår kom det lite brunt. Jag funderar på vad det beror på och drog slutsatsen att det nog bara är lite gammalt blod från läkningsprocessen.
Herregud, sedan vi började med allt det här så tror jag inte att jag gått på toaletten många gånger utan att analysera utfallet. Det gjorde jag inte direkt förr... Så är det något man blir av alla IVF:er och ÄD-försök så är det härdad. Härdad mot kroppsliga vätskor och annat. Och att slänga sig upp i en gynstol är som att borsta tänderna. I sömnen.
T.o.m. fina M är helt härdad numer. För jag delar med mig hej vilt och berättar och beskriver. Jag vill ju inte vara ensam om alla konstigheter som händer och så tror jag bara att det är bra att M får vara en del av allt, inte bara den "manliga" delen. Jag tror att vi förstår varandra bättre och han är inte rädd för att fråga heller. För jag kan misstänka att det kan kännas lite ensamt för en kille (eller tjej för den delen) att inte vara med "hela vägen".
Själv skulle jag i alla fall känna mig lite utanför om det var tvärtom. Om min partner satt och pratade med läkaren om saker jag inte har en aning om så skulle jag känna mig utanför i den process som ska leda till mitt eget barn. Och det vill jag ju inte. Därför delar jag med mig av allt till M. Det känns bäst för mig och han är nog tacksam för det. Men första gången jag tvingade in honom att titta på Progesteron som låg och flöt i toan så tyckte han att jag var helt dum i huvudet, hahahhaaa! Men jag tyckte att det såg äckligt ut (ok, idag inser jag att det inte är ett dugg äckligt om man jämför med annat jag fått se fram till dags datum...) och ville prata om det och då funkade det ju inte om han inte visste vad jag pratade om. Ok, man ska nog inte tvinga sin man till saker men så här i efterhand är det roligt och vi pratar faktiskt om allt kring behandlingen, även det guckiga, efter det.

Fina, underbara M som jag pratar guck med. Det slår vardagsromantik med hästlängder!


Kramar till alla

måndag 20 december 2010

Redo

Allt är klart utom köttbullarna och skinkan.
Kylen är fylld.
Huset är städat.
Blommorna har fått en uppfräschning.
Sladdlisten som legat har äntligen kommit på plats.
Apelsiner med nejlikor är upphängda överallt.
Granen är klädd.
Ischokladen står i julburkar på bordet.
Clementiner i överflöd.
Glöggen står och väntar på att få bli värmd.
Lussebullarna ligger i frysen.
Pepparkakorna väntar i skåpet.
Paketen ligger under granen.

Vad sa jag? Att glöggen väntar på att bli värmd? Skäms på mig. Den ska genast värmas och jag ska ta ett glas glögg och inandas julatmosfären. Tomten struntar jag i. Det är JULEN jag vill åt. I väntan på FET...

KRAM

Julfläsk

Ok, nu blir det gnäll så sluta läs om du vill.

Det är så jääääävla tråkigt att städa!

Så. Det var det.

Jag har skottat till vansinne (det ser jag som gratis träning), det är en hög med tvätt kvar som ska tas om hand och så ska jag köpa lite småkrams som jag glömde att handla igår.

Sen ska jag ut och promenera innan det blir mörkt. Måste röra på julfläsket som kom särdeles tidigt i år...

kram

En sak i taget

Det börjar ljusna så bäst att jag sätter fart. Här ska julstädas hela dan. Eller... jag vet inte om jag kan kalla det julstäda. Det är nog snarare en nödvändig reningsritual eftersom vi inte städat på alldeles för länge nu. Även om dammråttorna biter mig och M i hälarna när vi passerar dem så kanske vi ska försona resten av familjen det.

Nästa år önskar jag att jag får krångla runt i julstöket med en bebis på armen. Vore jag religiös så skulle jag be gud/gudarna om det. Nu är jag inte religiös så jag ber universum, jorden, stjärnorna och min egna kropp att snälla, snälla, snälla, hjälp mig att införliva min önskan. Tack.

Så här är kampen om barn för mig. Det är inte bara själva behandlingen och upp- och nergångarna kring den som gäller. Det är tankarna däremellan också.
Jag vet att jag inte är ensam om mina tankar för jag tror att det är så otroligt vanligt att göra som jag gör.
Ofta när jag gör något så tänker jag att "om ett år kanske jag gör det här med en bebis i mitt liv". Eller om M och jag gör något så tänker jag att "om ett år så behöver vi kanske göra si och så istället för då kanske finns det en bebis med i vårt liv". Det är inget jag planerar att gå och tänka utan de tankarna dyker upp ibland. Bara så där.
I de stunderna när tanken far iväg, så kan jag antingen bli otroligt förväntansfull eller så skär det till i hjärtat på mig. Händer det på jobbet så gäller det att slå bort tanken fort, fort. För kommer det en tår i ögat så vill man inte att den ska växa. Oftast kommer det tårar när jag knaprar hormoner. När jag är "vanlig" så blir jag mest förväntansfull. Tårarna kommer inte als lika lätt då.
Just nu medan vi går och väntar på nästa försök så är jag bara förväntansfull men jag kan verkligen förstå de som inte orkar vara det. Efter många års kamp så gissar jag att det blir svårare och svårare att vara förväntansfull lika ofta eller lika mycket. Då tror jag att oron tar över istället. Jag tror i alla fall att den kommer att göra det för min del. Kanske kommer jag inte ens att fälla fler tårar av sorgsenhet utan snarare av oro och rädsla.

Men det vill jag inte tänka på just nu. En sak i taget. Jag börjar med städningen.

Kram på er

söndag 19 december 2010

Bra

Jag har det så bra.
Gårdagskvällen blev så otroligt trevlig. Och det blev som jag sa, mest prat om min vän och hennes liv, men det gjorde verkligen ingenting. Det var bara trevligt att sitta och småmysa på KB med ett glas rödvin och pecorino-ost. Efter ett tag gick vi vidare till Strand Restaurant & Lounge. Där åt vi några förrätter och pladdrade vidare. Skön kväll.

Idag har jag och M gjort alla inköp som bör göras såhär i juletid. Vi har köpt julgran, alla julklappar och all julmat. Och så har vi klätt granen. Förra året lyckades M komma hem med en "Kalle Anka-gran". Den var löjligt perfekt. I år så ser den lite lustig ut. Jättebred nertill och spinkig upptill. En riktig bred-rövad tant! Hahahaa! Men nu står den här och är påklädd i alla fall. Så nu får julen komma.



Jag tänker en del på nästa försök, vår kommande FET. Ibland tänker jag att efter missfallet så kanske det har hänt något där inne i livmodern. Något som har blivit förstört så det är svårare nu. Självklart försöker jag att inte tänka så, men ibland går det inte att låta bli. Den 4:e januari får jag svar. Då är det VUL. Min gynekolog lade in en extratid på morgonen för min skull. Hon vet att jag vill komma igång med FET så fort jag får och kan. Hon är fantastisk.
15 dagar kvar. Jag längtar dit så jag börjar med en nedräkning. Kan inte låta bli.
Om allt ser ok ut då ska jag nog be om Primolut och styra upp mensen lite så att den kommer i slutet på januari eller början på februari. Då borde vi ha FET runt mitten av februari om jag räknat hyfsat rätt. Tänk att få har FET på Alla hjärtans dag! Det kan ju bara inte gå fel, hihii.

Allt känns trots allt, väldigt, väldigt bra. Nu ska jag krama på M.

Glöm inte att kramas där ute!