Förgänglighet

En riktigt bra sak som kommit med magsjukan är att jag inte druckit något kaffe. Jag är avvänjd. Nu är det bara att fortsätta så. Inget mer koffein. Det blir nog galet svårt, jag som älskar kaffe. Det måste nog bli allt eller inget för börjar jag med kaffe igen, ja då kommer jag att dricka en hel del kaffe faktiskt. Jag känner mig själv. Får se hur det går...

Jag har också kikat på en dokumentär som heter "Världens äldsta förstföderskor". Den handlar om kvinnor som är gamla när de får sina första barn. Och med gamla menas 58, 64 och 70 år. Det ni!
Intressant att man i övriga Europa har åldersgränser kring 45 och 50 år för IVF/ÄD medan man i Sverige har 38 år (i de flesta landsting).
Men hur som, så vill jag inte vara alltför gammal när jag får barn, mest med tanke på min egen hälsa. Det är trots allt väldigt riskfyllt att vara gravid när man är 60 år. Man kan dö. Barnet också. Någon annan anledning hittar jag inte om jag rannsakar mina tankar ordentligt.

När jag var 16 år hade min kompis en pappa som var pensionär. Han var 66 år. Ingen brydde sig. Visst tyckte vi att han var gammal eftersom han var pensionär men svårare än så var det inte. Mamman var 63 år.
Min bästa kompis är 40 år och hennes pappa är 85 år. Mamman är 77 år.
En annan kompis är 39 år och hennes pappa är 84 år och mamman är 82 år.
Och så där kan jag fortsätta. Jag känner måååånga som har föräldrar som var "gamla" när de fick barn och det har inte gått någon nöd på någon av de barnen. Snarare tvärtom.

Förut kunde jag nog tycka att det här med åldern var en viktig grej men jag tycker inte det längre. Jag har ändrat mig. Jag bryr mig inte om ålder alls. Jag bryr mig om barnen. De ska ha en trygg uppväxt och få mycket kärlek. Det är viktigast. Och viktigast är att de individer som skaffar barn gör ett eget, aktivt val och kan leva upp till det. Jag har inte med deras familjeplanering att göra helt enkelt. Jag bryr mig inte, utan är enbart glad om någon som drömt länge lyckas. Oavsett ålder.

Sen vi började med våra försök att få barn har så mycket ändrats i våra liv. Framförallt har vi förändrats. Jag och M. Men jag kan inte prata för honom så jag pratar för mig. Jag har ändrats. Jag har fått en större förståelse för att människor kämpar på olika sätt därute. Min empati har blivit mer kännbar hos mig själv. Jag har fått ändra på en del förutfattade meningar jag haft. Jag är lugnare som person numer och trivs bättre med mig själv. Jag har ändrat inställning till min omvärld och tar inte små saker på så dödligt allvar längre. Och jag gillar mina förändringar.

Vad vet jag om en 50-årings kamp om att få barn? Hur hon eller han är som person? De har nog genomgått många förändringar de med och de är säkert fantastiska föräldrar. Jag kan inte döma deras val. Det går inte. Förut kanske, men inte längre. Jag har ändrat mig, precis som de.

Det är det som är det bästa med att vara människa. Man är förgänglig. Man kan ändra sig.


Kram