Nyss hemkommen från ett frukostseminarium som var överraskande bra. Jag ville inte alls gå dit imorse. Bara ligga kvar i sängen och sova. Men nu är jag glad att jag gick dit. Och så fick jag gratis frukost också.
Igår kom det lite brunt. Jag funderar på vad det beror på och drog slutsatsen att det nog bara är lite gammalt blod från läkningsprocessen.
Herregud, sedan vi började med allt det här så tror jag inte att jag gått på toaletten många gånger utan att analysera utfallet. Det gjorde jag inte direkt förr... Så är det något man blir av alla IVF:er och ÄD-försök så är det härdad. Härdad mot kroppsliga vätskor och annat. Och att slänga sig upp i en gynstol är som att borsta tänderna. I sömnen.
T.o.m. fina M är helt härdad numer. För jag delar med mig hej vilt och berättar och beskriver. Jag vill ju inte vara ensam om alla konstigheter som händer och så tror jag bara att det är bra att M får vara en del av allt, inte bara den "manliga" delen. Jag tror att vi förstår varandra bättre och han är inte rädd för att fråga heller. För jag kan misstänka att det kan kännas lite ensamt för en kille (eller tjej för den delen) att inte vara med "hela vägen".
Själv skulle jag i alla fall känna mig lite utanför om det var tvärtom. Om min partner satt och pratade med läkaren om saker jag inte har en aning om så skulle jag känna mig utanför i den process som ska leda till mitt eget barn. Och det vill jag ju inte. Därför delar jag med mig av allt till M. Det känns bäst för mig och han är nog tacksam för det. Men första gången jag tvingade in honom att titta på Progesteron som låg och flöt i toan så tyckte han att jag var helt dum i huvudet, hahahhaaa! Men jag tyckte att det såg äckligt ut (ok, idag inser jag att det inte är ett dugg äckligt om man jämför med annat jag fått se fram till dags datum...) och ville prata om det och då funkade det ju inte om han inte visste vad jag pratade om. Ok, man ska nog inte tvinga sin man till saker men så här i efterhand är det roligt och vi pratar faktiskt om allt kring behandlingen, även det guckiga, efter det.
Fina, underbara M som jag pratar guck med. Det slår vardagsromantik med hästlängder!
Kramar till alla
Lösenordsskyddad: Korttids
2 timmar sedan
Hahahaha!!!! Min sambo har också blivit härdad efter tre graviditeter och all fascination kring guck och annat som kommer hehe! Men visst ska de vara delaktiga i allt! Det tycker vi också, man är ju två hela vägen =)
SvaraRaderaUnderbart inlägg. tror det är bra strategi att involvera mannen i allt, även det guckiga.
SvaraRaderastor kram till dig och hoppas ni får fin jul! snart dags för nytt försök!
stor kram!
p.s. apropå guck, nu använder jag crinone och inte progesteron, det är jättestor skillnad, nu kommer det inte alls ut så mycket i toastolen, det verkar absorberas. känns bättre!
Hihi, samma visa hemma hos oss.
SvaraRaderaKlart maken ska vara med, vara delaktig, man är ju ändå två som skaffar barn tillsammans.
Så, vaddå tvinga? Är det det mest naturliga i världen att ha mush (guck) så får de banne mig dela det.
Vi bär ju, så klart de ska ha detaljer och beskrivningar. Jag har ännu-efter alla dessa turer vare sig blivit härdad eller lugnare i det, jag får fortfarande panik av minsta lilla mush (guck), inte ens mens har någonsin känts naturligt för mig. Jag drar in Roger i allt mush och dess beskrivningar.
Det äckligaste han vet var under graviditeten var när mitt vatten hade gått och jag tjoade:
- Det rinner! och skuttade iväg in i badrummet. Det gjorde jag ju hela dagarna, men ingen av oss vande oss. Det enda vi är vana vid är mushet finns ibland.
Hehehee, ja, jag skulle inte klara av att INTE prata med varandra om guck. Men jag vet en del som inte gör det. Inget för mig. :o)
SvaraRaderaMen även om guck är naturligt så är det inte alltid så mysigt... Yeak.
Jag har hört fler säga det där om Crinone, Paltkoma. Underligt att det är olika för de borde ju ha samma sammansättning liksom.
Kram