En sak i taget

Det börjar ljusna så bäst att jag sätter fart. Här ska julstädas hela dan. Eller... jag vet inte om jag kan kalla det julstäda. Det är nog snarare en nödvändig reningsritual eftersom vi inte städat på alldeles för länge nu. Även om dammråttorna biter mig och M i hälarna när vi passerar dem så kanske vi ska försona resten av familjen det.

Nästa år önskar jag att jag får krångla runt i julstöket med en bebis på armen. Vore jag religiös så skulle jag be gud/gudarna om det. Nu är jag inte religiös så jag ber universum, jorden, stjärnorna och min egna kropp att snälla, snälla, snälla, hjälp mig att införliva min önskan. Tack.

Så här är kampen om barn för mig. Det är inte bara själva behandlingen och upp- och nergångarna kring den som gäller. Det är tankarna däremellan också.
Jag vet att jag inte är ensam om mina tankar för jag tror att det är så otroligt vanligt att göra som jag gör.
Ofta när jag gör något så tänker jag att "om ett år kanske jag gör det här med en bebis i mitt liv". Eller om M och jag gör något så tänker jag att "om ett år så behöver vi kanske göra si och så istället för då kanske finns det en bebis med i vårt liv". Det är inget jag planerar att gå och tänka utan de tankarna dyker upp ibland. Bara så där.
I de stunderna när tanken far iväg, så kan jag antingen bli otroligt förväntansfull eller så skär det till i hjärtat på mig. Händer det på jobbet så gäller det att slå bort tanken fort, fort. För kommer det en tår i ögat så vill man inte att den ska växa. Oftast kommer det tårar när jag knaprar hormoner. När jag är "vanlig" så blir jag mest förväntansfull. Tårarna kommer inte als lika lätt då.
Just nu medan vi går och väntar på nästa försök så är jag bara förväntansfull men jag kan verkligen förstå de som inte orkar vara det. Efter många års kamp så gissar jag att det blir svårare och svårare att vara förväntansfull lika ofta eller lika mycket. Då tror jag att oron tar över istället. Jag tror i alla fall att den kommer att göra det för min del. Kanske kommer jag inte ens att fälla fler tårar av sorgsenhet utan snarare av oro och rädsla.

Men det vill jag inte tänka på just nu. En sak i taget. Jag börjar med städningen.

Kram på er