Depp

Inatt gick det inte längre.
Jag låg vaken och stirrade i taket. Allt kändes så otroligt hopplöst. Jag smög ut och lade mig på soffan och tittade på tv. Allt, precis allt som dök upp i mitt huvud kändes så otroligt trist. Och jag har egentligen ingen anledning att känna så. Men det var så det var.
Det är 50 dagar sedan jag hade mens sist. De tre senaste gångerna har det varit 36, 25 och 25 dagar mellan mensen. Inte 50.
Så i morse när maken vaknade så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Just när vi har en donator och ska komma till skott så skiter sig allt. Jävla, fan. Krokodiltårar. Kanske helt i onödan men jag orkar inte vara pigg längre.

När tårarna torkat och jag fått vila lite så ringde jag till sköterskan på AVA. Hon har semester men hon sa att jag fick ringa om det var något problem. Och det är det ju.
Och hon är verkligen fantastisk! Hon ville läsa på lite i min journal så hon åker till kliniken idag eller senare i veckan och ringer mig när hon har kikat lite på hur allt ser ut. Vilken människa! Tack!

Så nu känns det lite, lite bättre men fortfarande så känner jag mig otroligt nere och ledsen. Lite hopplös faktiskt.
Otroligt trist att vara så nära ett försök och så händer just ingenting. Som vi har kämpat och så...inget. Just därför blir något annat i livet än mindre viktigt. Det går inte att mäta med ÄD eller känslan att vi är på väg att kanske, kanske bli med barn.
Så när inte det går, ja, då blir inget annat speciellt mycket roligare.

Och det är en tung känsla.