Planerande igen

Ibland undrar jag om de som inte går igenom såna här saker förstår hur jobbigt det kan vara. De kan säkert förstå att det är jobbigt med själva behandlingen och det runt omkring. Som att man kanske inte vill berätta för alla och så.
Men jag tror inte att alla kan förstå till vilken grad det kan påverka.

Idag t.ex. så skulle jag och två andra tjejer på jobbet boka en dag då vi ska gå på dag-spa. Det har vi pratat om ett tag nu så det var liksom dags att spika ett datum. Det visade sig att det blev vecka 37. De ville egentligen gå vecka 38 men om jag skulle få mens den här helgen så blir ÄD vecka 38. Får jag inte mens så är allt ok. Men jag VET ju inte. Under omständigheterna så var det någon av dessa veckor som gällde. Usch, vad jobbigt det var att sitta och diskutera datum. Det enda jag tänkte på var mens och ÄD. Som tur var hade jag annat jag kunde skylla på vecka 38.

Vi har också planerat ett stort projekt som har sin tyngdpunkt i vecka 39. Min roll är en av nyckelfigurerna i projektet delansvarig. Får jag mens senare i nästa vecka så är jag borta i vecka 39. Då rasar projektet. Det finns ingen back up för mig just den veckan. Jag vet inte hur jag ska lösa det. Semester får jag inte. Sjukskriver jag mig så skulle jag rent teoretiskt kunna lösa vissa saker hemifrån. Om jag inte låg på sjukhus. Typ. Och så mycket kan inte mitt samvete ljuga. Inte ens för ett försök till att bli gravid. Fan. Jag måste komma på någon bra lösning. Alla tips emottages varmt!!!

Men så där fungerar det. Ett jäkla mixtrande hela tiden. Usch. För jag vill inte berätta för alla. Så fort någon vill spika något datum så blir jag liksom velig. Måste kolla i almanackan och hålla på. Det är såååå jobbigt! Bara mensen kunde komma så har jag lite mer koll och kan planera lite bättre. Då kan jag i alla fall bete mig normalt och inte fibbla efter almanackan hela tiden.

Maken snickrar vidare...

Många kramar till alla där ute