Me, myself and I

Välkommen hit!
Här läser du om min färd genom ivf:er och äggdonation.

måndag 4 juli 2011

500 dagar

Tänk, idag är det 500 dagar sedan vi ställde oss i ÄD-kö i Åbo efter totalkraschade IVF-försök. Det känns som en evighet sedan men ändå inte.

De 500 dagarna har jag levt i ett töcken av hormoner, rädsla och oro. Just hormonernas påverkan kan nog många förstå. Men rädslan? Den är nog svårare att förstå. Känslan man får när hjärnan helt plötsligt är helt öppen och kan ta in det faktum att man kanske får leva resten av sitt liv utan barn, det enda man vill ha i sitt liv, är obeskrivlig. Nästan obeskrivlig i alla fall. Det är en rädsla bortom något annat.
När min mamma dog så rämnade världen. Det är inget man bara säger, den GÖR verkligen det när någon så nära anhörig dör. Marken dras undan under ens fötter och det känns som man faller trots att man vet att man står där man står. Det är en bottenlös rädsla och ett skräckscenario faktiskt. Man ser ingen ände eller lycka alls då i den situationen.
Precis så känns det när man förstår, när hjärnan kopplar, att man aldrig kommer att uppnå det liv man alltid trott att man ska få, att få ha ett barn i sitt liv är ouppnåeligt. Känslan är den samma som när min mamma dog. Total skräck.
Nej, jag jämför inte min mammas död med ett barn jag aldrig fått. Jag jämför den känslan som uppstår. Insikten om en evig barnlöshet är vidrig med andra ord. Men det värsta är att jag fick i alla fall uppleva min mamma och ett liv med henne. Ett barn får man som barnlös aldrig uppleva och hela ens liv grundar sig på det och den sorgen man har. Det är fruktansvärt.
Visst går det att vänja sig och skapa sig ett annat liv, men när någon dött så finns ofta ett hav av stöd och hjälp. Vänner, doktorer, stödgrupper, många... Men vid barnlöshet finns inget "automatiskt" stöd som kliver in. Det är otroligt sorgligt och väldigt, väldigt jobbigt att leva med den rädslan och skräcken helt själv.

Förresten, att fråga någon som är barnlös (och som inte valt det själv) om hon/han inte ska ha barn snart är som att fråga någon som sörjer en bortgången när de egentligen ska rycka upp sig. Typ.

Men nu sitter jag här och är äntligen gravid. Äntligen. Och det börjar sjunka in. Oavsett vad som händer, för allt kan hända, så är jag galet tacksam. Sju försök och äntligen har jag spytt, sovit på dagtid, fått skriva in mig hos BM, ska på KUB och har kikat på barnvagn. Bokstavligt talat är det saker jag bara drömt om tidigare. Det är verkligen en dröm som går i uppfyllelse och jag har ingen aning om jag kommer att ha någon mer stor dröm någonsin. Visst kommer jag att önska Mini allt gott men något mer kommer jag nog aldrig få uppleva på det sätt jag upplevt längtan efter ett barn.
Just nu känner jag inte den där rädslan och skräcken som jag haft. Just nu börjar den vända till förhoppning om framtiden. Sakta men säkert.
Visst är jag orolig att något ska hända under graviditeten, men den oron börjar gå över i vanlig oro som jag tror att de flesta gravida känner. Den kan jag hantera med glädje.
Tänk att det faktiskt har vänt. Hela vår hopplösa situation har vänt. Det är faktiskt ett mirakel. Mini är ett förunderligt mirakel. Ett helt "fucking-jävla-amazing"-mirakel! Och imorgon kl 13:15 får vi se detta livs levande mirakel. Häftigt!

500 dagar. Nu vet jag att jag kan hantera skräck och att mirakel kan ske så jag kommer aldrig mer att ge upp någonting. Mini får en stark mamma och pappa.


Kram

6 kommentarer:

  1. Bra skrivet om att fråga om barnlöshet! Så bra att jag har citerat det i min blogg! :)

    SvaraRadera
  2. Måste bara ge ett tips på en bok som handlar om ÄD och IVF, vet inte hur öppna ni tänker vara till Mini ang. dennes resa till jorden men det är en kanonbok för barn ca.4 år ang. just detta.

    www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163323281


    Kramar KarroBarro

    SvaraRadera
  3. Tack, Allting går! Vad kul!

    Tack, KarroBarro! Kul att "se" dig här!
    Jo, den boken har vi i ett skåp. Jag köpte den ganska tidigt om jag minns rätt. :o) Vi vill vara jätteöppna för Mini.
    Tusen tack för tipset!

    Kramr

    SvaraRadera
  4. "Förresten, att fråga någon som är barnlös (och som inte valt det själv) om hon/han inte ska ha barn snart är som att fråga någon som sörjer en bortgången när de egentligen ska rycka upp sig. Typ."
    <- WORD på det. Och på ungefär allt annat som står i din blogg, så jädrans bra skrivet!

    kram

    SvaraRadera
  5. Jag tror jag börjar - tack vare dig - förstå bättre det min älskling gått och går igenom. Jag har trots allt två undrbara barn och även om det inte går en dag (bokstavligen) när jag inte funderar om det inte kan gå att bli med barn än... så med din text förstår jag bättre vad han som helt barnlös går igenom...

    SvaraRadera
  6. Det känns bra att veta att mina tankar indirekt kanske hjälper honom lite. :o)
    Tack för det! Och hälsa honom att han inte är ensam.

    kram

    SvaraRadera