På måndag är det äntligen VUL. Och fram till dess kommer jag att ha häcken full. Tack och lov. Då kanske tiden går lite fortare.
Så fort tiden står minsta still så tränar jag. Det blir varje kväll det. Eftersom Procrensprutan påverkar min ämnesomsättning negativt så försöker jag att kompensera med träning lite oftare eller mer. Det går inte så bra. Istället tar jag i så jag spricker när jag tränar istället och hoppas på förbättrade resultat på det viset istället. Jag sover i alla fall som en stock numer. Alltid något.
När vi började med IVF:erna så hade jag en dröm. Jag såg framför mig hur en liten batting lekte med mig och fina M. Vi skulle bo i vårt lilla hus och bara vara. Barnet skulle få växa tryggt och lugnt och i fullständig harmoni. Vi skulle bara låta mig sticka mig lite i magen och så skulle allt ordna sig. Ungefär så såg min dröm ut.
Idag är drömmen att få vara mig själv. Att inte förlora mig själv i det här. Visst, en bebis i slutänden men vägen dit är så lång, kantig och tung, att jag inte förmår mig att drömma om ett lyckligt slut och den där harmonin.
Allt är kaos runt mig och i mig och inget verkar ta slut. Så fort något verkar bra så omkullkastas världsordningen och vi hamnar i bottenslammet igen. Jag kan inte se slutet på drömmen längre. Det är ingen värdering i det. Bara ett krasst konstaterande. Det enda jag ser och drömmer om är delmålen när de närmar sig. Jag drömmer om mens och om ett bra resultat på VUL. Något annat går inte att drömma om för besvikelsen blir för stor om drömmen inte slår in och då förlorar jag mig själv igen. Då blir allt en mardröm.
Så jag drömmer om små mål i livet som gör att jag kan få vara mig själv på vägen. Eller så gott som mig själv i alla fall.
Kram
Men hej kära ni!
3 veckor sedan
Ja, precis!
SvaraRaderaÅh, som jag känner igen mig i dina ord!
Dessa "drömmar i drömmen" är så viktiga för att vi inte ska tappa bort oss, gå ner oss i den där kvicksanden.
För egen del känns det ibland som att jag plockat ut den där stora drömmen ur mig själv, på något sätt. Jag rullar den framför mig och ibland vilar den still bredvid mig, men min insida får vara till för de andra drömmarna.
Annars hade jag gått helt sönder för länge sedan.
Kraft och kärlek till dig.
Tack!
SvaraRaderaBra beskrivet. Det där med att rulla den och vila den brevid ibland.
Jag tror också att det behövs. Ren överlevnadsinstinkt gissar jag.
Ibland kan jag faktiskt bli livrädd av att tänka på att vi ska göra allt igen. Jag vill liksom inte vara med men ändå måste jag. Det skrämmer ibland.
Och så blir jag än mer rädd att förlora mig själv. Usch, vad tungt det kan vara och ändå så kör vi på. Men jag är inte redo att ge upp ännu så vi har väl inget val känner jag.
Många kramar till dig
Ja, besvikelse efter besvikelse tar hårt på en och tillslut vågar man inte hoppas någonting. Det är lättare att se allt i svart från början för då gör det inte så ont när misslyckandet är konstaterat.
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att din dröm kommer att besannas inom en snar framtid!
Kram!!