Jag känner mig så glad. Vet inte varför men så är det. Och det trots att det är för kallt i sovrummet när jag vaknar, hehe...
Idag är det bara 8 dagar kvar till Procrensprutan och jag fattar fortfarande inte varför jag tar den. Varje gång jag börjar fundera på det så får jag läsa på igen. Det vill liksom inte fastna. Precis som att jag aldrig lär mig att hitta i Solna och Sundbyberg när jag är där. Jag kör eller går ALLTID vilse trots att jag varit där en miljon (eh, typ) gånger. Det går bara inte in liksom.
Men sprutan sänker hormonnivåerna så att man kan synka ihop mig och donatorn. Inte så svårt att lära sig, jag vet....
I väntan på sprutan surfar jag runt och läser på "in vitro"-familjens bloggar, d.v.s. alla andra barnkämpars bloggar. Det slår mig att vi är ett gäng och hur lika vi är trots olikheterna. Med lika menar jag alla tankar som far igenom våra huvuden. Jag känner igen mig i så många av orden jag läser. Jag kanske inte känner eller upplever samma saker och inte just nu, men visst har jag tänkt tankarna själv.
Det är fantastiskt hur vi fungerar allihop. Hur vi kämpar och stöttar varandra. Det känns verkligen som att jag får ta del av något unikt. Jag tror inte att någon av mina andra vänner som inte kämpat så här, fått vara med om något liknande.
Jag blir imponerad av oss allihop. Så mycket klokskap, så många tankar, så många vänner.
Och så de som inte kämpar men som dyker upp som stöd och support och förklarar och hjälper. Vilken grej!
Imponerande är det verkligen. Imponerande.
Kramas därute
Lösenordsskyddad: Hur är det nu?
2 timmar sedan
Underbart att ha den glada känslan, håll hårt i den :)
SvaraRaderaVisst är det fantastiskt med alla bloggvänner. När jag läer andras sidor så skrattar och gråter jag, håller mina tummar hårt för dem som gör sina försök och tycker det är så kul att läsa om det "vanliga livet" mellan alla behandlingar. Och all stöttning och peppning som jag får från er är otroligt, ibland det som får mig att hålla ihop!
KRAAAAM!
Där sa du det: det som ibland får en att hålla ihop! Så är det verkligen.
SvaraRaderaKraaam!
Jag håller med!
SvaraRaderaDet är så härligt! Plötsligt är man inte ensam, man får massor av support och känner sig inte lika ensam och utsatt.
Man får nya perspektiv, goda råd och en massa värme.
Kraaaam!
Jösses! Precis vad jag känner. Är ju rätt ny i blogggvärlden, men redan på denna korta tid så har man redan fått kontakt med folk som har varit eller är i samma sits. Det är så skönt med alla råd, lyckoönskningar och ha några "bollplank" eller bara veta att det finns någon som tänker ungefär samma sak.
SvaraRaderakram på dig
Lustigt, för jag är precis likadan. Solna och Sundbyberg bara går det inte att hitta i. Det måste vara något i luften.
SvaraRadera