En del som har läst här ett tag vet att det tog ett tag innan jag berättade för en kompis, den kompisen jag känt längst i mitt 41-åriga liv. Jag kunde bara inte berätta för jag var inte säker på hur jag själv skulle reagera på hennes reaktion. Och jag visste inte hur hon skulle reagera. Eller...jo, jag VET att hon har ett fantastiskt gott hjärta och kunde hon så skulle hon rädda hela världen. Jag lovar.
Men jag var så rädd för att det skulle bli frågor kring själva äggdonationen. Det tekniska, det medicinska. Hur funkar det? Får man välja donator? Varför åker ni till Riga?
Alla de där frågorna ställs ofta till en början har jag märkt och människor ställer dem för att bilda sig en uppfattning. Jag vill inte att de gör det. Jag vill att de ska se till människan först. Fråga mig hur det känns istället. Hur JAG mår. Hur Fina M mår. Hur kom vi fram till beslutet om äggdonation? Hur klarar vi vardagen och jobbet? Hur orkar vi?
Såna frågor vill jag att man ska fråga. Såna frågor som visar att man ser mig och Fina M och som visar att man bryr sig om mer än att gotta sig i fascinationen över äggdonationen i sig.
Precis de frågorna ställde min kompis när jag väl berättade. Och jag grät inte en sekund även om en tår lade sig på kanten av ögonlocket och vilade då och då.
När jag skulle vara med i radio så fick hon reda på det också. Jag hade inte en tanke på att jag inte berättat om bloggen för henne. Den har jag hållit ganska hemlig eftersom jag inte håller inne med några känslor eller tankar här. Och det går lättare när jag är anonym.
Men nu vet hon alltså om bloggen och har läst den. Igår fick jag ett sms:
"Fasen, man börjar ju gråta. Nu har jag läst din blogg o lyssnat på hela intervjun. Heja dig! Bamsekramar till dig o Fina M"
Empati när den är som bäst. Mitt hjärta blev alldeles varmt. Hon förstår och jag fick bamsekramar. Det är allt jag önskar mig som ofrivilligt barnlös. Förståelse och en kram. Ja, och att Mini mår bra så klart.
KRAM
Ibland går det upp och ibland går det ner
1 dag sedan
Ett av de bästa inlägg jag någonsin läst, för visst är det exakt så som du skriver!
SvaraRaderaHärligt att du och Mini mår bra :)
Trevlig kväll!
Kram
Anna
Vad fint att hon reagerade precis som du önskade dig <3
SvaraRaderaÅh, sånt där gör mig så glad att höra!! Det är så lite som krävs egentligen för att visa stöd och förståelse...
SvaraRaderao kramar är bäst!
Vad skönt att din vän reagerade precis så som du ville att hon skulle göra. Vi upplevde att många utav våra vänner försvann när vi var mitt uppe i vår kamp att få barn. De blev nog rädda och visste inte hur de skulle hantera oss och våra känslor. KRAM!
SvaraRaderaJa, mina närmsta vänner är fantastiska. :o)
SvaraRaderakram
Otroligt välskrivet som vanligt! Ren fröjd att läsa dina texter - någonsin funderat på att skriva annat??
SvaraRaderaIbland när någon berättar något hjärtknipande från sitt eget liv är jag en sådan som kan vara lite snar att säga "och jag hörde om/var med om..." och så babblar jag på och senare så bannar jag mig själv med stekpanna för att jag inte lyssnade på personen ifråga.. Vet inte varför det är så alls. (även om jag blivit bättre med åldern)
Min fina C (ja jag vet att jag snott ditt tilltal hoppas OK) tappade sin far för 5 år sedan på ett mycket tragiskt sätt. Då stog folk nästan i kö för att prata om alla tragiska dödsfall de varit med om. Jag vet inte om det skapar identifikation eller öppnar för andra "svarta" känslor att komma fram när man själv berättar om något jobbigt...
Vill inte alls ta sådana i försvar men har tänkt en del på det och tror det kan ligga något djupt mänskligt i det! Även om det är jobbigt att lyssna på!!
En sak har jag lärt mig i all fall med allt runtomkring IVF mm och det är att man ska inte underskatta den vänskap och värme man kan känna via internet :-)
Längtar så att få följa er framåt i ert jätteäventyr!! När jag fick mina två älsklingar så hade jag en "referensmamma", en äldre lite mer erfaren som jag kunde ringa om eksem, utslag, konstiga skrik etc etc. Jag anmä'ler mig härmed som frivillig till den positionen - jag misstänker att du har ca 102 till i cyberrymde! :-) Kramar i mängder
Inser att mitt inlägg ovan kanske blev i snurrigaste laget - hoppas du förstår andemeningen i alla fall. Annars strunta i det :-)
SvaraRaderaMen fina Längtan67, det var inte alls snurrigt! Jag förstår vad du menar (tycker jag själv, hihi!).
SvaraRaderaDet handlar nog om att den man berättar för på något sätt identifierar sig med den som berättar eller försöker komma närmare den som berättar, men det blir lite fel. Det tror jag att du har helt rätt i.
Vid t.ex. dödsfall så är det så lätt att börja prata om andra dödsfall eller liknande situationer. Men det många glömmer är att den som just råkat ut för något sånt och står framför en behöver inte höra om det. Han eller hon vet ju i allra högsta grad. Det den personen behöver är att bli sedd i sorgen tor jag. En kram och lite visad empati är det som behövs. Att man finns där och ser personens situation. Många gör säkert det men så vet de inte hur man visar det på rätt sätt. Och så blir det lite knasigt istället.
Jag försöker att ha överseende med det och inte bry mig så mycket. Men det tar ofta några dagar innan de där knäppa orden som sagts försvinner ur mina tankar. Och nästa gång något berör mig starkt så kanske jag inte berättar för just henne. Då vänder jag mig till någon som är bättre på att se mig just då. :o)
Jag blir såååå glad när du delar med dig av dina tankar!!
Kram!