Min tro

Fina M har nu köpt hela phsylliumfrön. Tack, Maria för tipset!
1-2 msk i ett glas vatten, rör runt, låt stå en timme, drick. Så tror jag att det var så ikväll ska jag prova. Det ska få igång magen. Jag längtar!

Hmm, sen jag var med i radio har jag fått en herrans massa fler läsare. Det är jättekul tycker jag! Det jag däremot inte har greppat är att alla förstås inte kan och vet om hela min historia. Det kan förklara varför jag blev så sur över en kommentar här om dagen. Jag glömmer att det inte bara är de som redan vet hur det gått för mig som läser. Insnöat. Av mig, alltså.
Jag tänker inte berätta allt igen (det går att läsa bloggen om man är väldigt nyfiken) men jag kanske ska betona min tro på medmänniskor. Även om jag kan bli lite sur på dem ibland, hihi! Men då beror det ofta på mig själv...
Jag tror på att man kan lära sig empati om man vill. Jag tror på att alla kan vara medmänniskor om man vill. Och vill man inte, ja, då är man en motmänniska. En som inte är så snäll. Lite barnsligt sagt så där. Motmänniskor mår ofta inte så bra längst innerst inne, men när jag har mått som sämst i hela den här skaffa-barn-soppan, så har jag ibland råkat ut för empatilösa människor och jag har inte orkat visa tålamod då. Jag har bara blivit ledsen, arg och fräst. När jag har blivit så ledsen och arg så har jag mått ännu sämre och då har det gjort mig isolerad från mina vänner. För inte vill jag vara en surpuppa. Jag vill inte bli en motmänniska som fräser mot mina vänner. Så jag har inte varit så social. Det har jag bett om ursäkt för till min bästa vän. Det svar jag fick var bara ett: " Men snälla du, det fattar jag väl att du inte kan vara. Fokusera på det du behöver. Jag finns ju här alltid."
Det är vad jag kallar en medmänniska. Det krävs inte så mycket mer för en sån som jag, en ofrivilligt barnlös. En kram och ett "jag finns här". Det räcker för att vara en bra medmänniska.

Det är något av det största jag tror på, förutom kärlek och in vitro-forskning. Bara så ni vet.

Kram