Började med att städa ut det där rummet jag pratat om i evigheter. Det som står näst på tur att tapetseras innan vi börjar inreda lite mer på allvar.
Så jag rensade bland papper och annat vi samlat på oss. Mitt bland alla högar hittade jag fotografier. Gamla. När mamma levde.
Hon dog i cancer 1993 och jag tänker på henne ofta, speciellt nu när jag är gravid. Mini får ingen riktig mormor och jag hade så gärna velat ha min mamma här nu.
Jag skulle vilja dela allt med henne och jag skulle vilja ringa henne och lyssna på när hon berättar om hur det var att vänta mig. Hennes första barn. Jag skulle lyssna och jämföra. Skratta ihop med mamma.
Men det får jag aldrig.
Jag undrar om hon tänkte som jag. Om hon väntade på sparkarna som jag gör. Om jag var livlig. Vi hann aldrig prata om sånt. Jag var för ung och mamma var för sjuk.
Jag vill dela allt det här med henne och se henne leka med Mini. Så gärna, så gärna vill jag det. Vi skulle ha kul ihop; tre generationer tjejer tillsammans. Mini, jag och mamma.
Men det får vi aldrig.
Det är otroligt svårt för mig att tänka på det. Otroligt svårt.
Tårar.
Kram
Ibland går det upp och ibland går det ner
6 timmar sedan
Massa kramar.
SvaraRaderaLuiza
De är så svåra och smärtsamma känslor och tankar, jag vet. Jag kände likadant när jag väntade Andor. Jag saknade min mamma så fruktansvärt mycket.
SvaraRaderaJag skickar massor av kramar till dig!
Åh gumman.... Förstår dig så väl....... Massor av varma kramar <3
SvaraRaderaKramar i mängder!
SvaraRaderaå vad jag känner igen mig, fint formulerat. min mamma är svårt sjuk i alzheimer och ofta, ofta får jag impulser att jag ska ringa henne och berätta olika saker. o så kommer jag ihåg, hon förstår ju inte....så sorgligt att inte ha sin mamma kvar när man är gravid o själv ska bli mamma.
SvaraRaderastor kram!
Åh känner igen mig... Min mamma är liksom Paltkomas dement och har även cancer...det smärtar så att inte kunna prata med henne om barn och graviditeten nu. Mitt första barn fick iaf uppleva en någorlunda frisk mormor i två år men lillebror kommer inte få det. Det smärtar...
SvaraRaderaStyrkekram,
XB
Usch, jag förstår att det känns jobbigt!! Skickar dig många kramar!!
SvaraRaderaKramar om!
SvaraRaderaFina, fina, fina ni! Jag börjar gråta igen nu när jag läser era kommentarer. Ibland kan jag undra vad jag vore utan er.
SvaraRaderaMiljarders tack för er omtanke och förståelse.
Tänk att det kan vara så svårt ibland...
Många kramar till er.
Svårt att tänka på mamma, alltså...
SvaraRaderaJag känner verkligen med dig. Min mamma lever visserligen och jag kan prata om allt detta med henne. Men pappa dog 1999 och jag har verkligen tänkt på honom mer sen vi började försöka få barn. Nu när vi har lyckats bli gravida, vill jag så gärna berätta för honom. Men hur gör man det? Fast jag tror nog han vet. Blir ledsen när jag tänker på att vårt barn aldrig får träffa sin morfar, men ska visa massor av foton på honom och berätta vilken fantastisk människa och pappa han var.
SvaraRaderaKram