7 dagar kvar till UL...
Inför hemfärden igår så köpte jag ingen mat. Tåget från Malmö till Stockholm har ju en bra bistrovagn tänkte jag. Då hade jag inte räknat med att tåget skulle gå sönder och bistron skulle stänga. Tåget blev försenat också och efter mycket om och men så slutade det med att Fina M plockade upp mig med bilen i Linköping. Jag köpte en juice och så satsade vi på hemfärd och bra mat hemma.
Då kalkylerade vi inte med bilköerna i Södertälje...
Allt slutade med att jag fick mat vid 22-tiden. Då hade jag inte ätit på 8,5 timmar. Ja, mina drömmar handlade om hur Mini dött av näringsbrist.... Mardrömmar. Hoppas att allt är ok med Mini. Ångest.
Och natten innan avfärd fick jag knappt någon sömn p.g.a. att någon festade hela natten i en grannlägenhet. Livet är hårt.
Därför är jag alldeles särdeles trött denna min första arbetsdag. Usch, vad jag inte vill jobba!
Måndag. Blä.
Kram
Ibland går det upp och ibland går det ner
9 timmar sedan
Mini tar det h*n behöver från dig.
SvaraRaderaUsch, vilken pärs! Tur du inte blir lika dålig i humöret som undertecknad när hon inte får mat.
SvaraRaderaOch du, snart ska du få vara hemma läääänge med en fin liten mini!
KRAM!
Tack fina ni! Ibland är det lätt att nojja lite för mycket...
SvaraRaderaKram!
Hehe, Mina tar vad h*n behöver. Det är nog mest du som mår blää. Skulle foster dö av att inte få "mat" på 8,5 timme skulle det tusan inte födas mycket barn i Afrika/Asien/Indien. Och vi har rätt starka bevis för att det funkar rätt bra ändå där =)
SvaraRaderaHahahaaaa! Så sant, så sant!
SvaraRaderaKram
Som sagt - mer Stockholmssyndrom ;-)
SvaraRaderaI alla fall storstadssyndrom tror jag. Oroa dig ej, vare sig för för lite mat under en dag (gillar kommentaren från vemvet :-) )
Sticker säkert ut hakan nu, men vågar ändå säga att hysterin kring UL (från annat inlägg) är nog också en sådan tendens.... Var själv också superosäker på om jag verkligen var gravid med 1a barnet innan UL (kändes väldigt overkligt utan mage utan illamående, utan allt) men då på slutet av 90-talet fanns i princip ingen chans att få fler UL och då fick man helt enkelt gilla läget. Ibland är det skönt när det inte finns någon möjlighet att kolla status/läget/prognos.... För då måste man slappna av.
Nu menar jag INTE att man inte ska få UL och be om UL om man är seriöst orolig, men ibland tror jag att blotta möjligheten i dagens kontroll samhälle gör att man blir nojig.
Så kort sagt - ta det lugnt, njut av att vara gravid OCH ta dina kroppsliga signaler på allvar, lita på dig själv ända in i kaklet!!
(Och JA jag vet att man blir extra nojig av alla IVF etc så hoppas du tar mitt inlägg rätt - dvs som uppmaning att "chilla" som min 14-åring skulle sagt)
Jag ser fram emot fler magbilder i brist på egna :-D
Klart att jag tar det på rätt sätt. Fattar hur du menar!
SvaraRaderaJust när man är så där orolig då vill man ha ett UL. Som en liten "fix" liksom. Men jag har egentligen ingen som helst anledning till ett UL just nu egentligen.
Så visst är det som du säger, det är bra att tvingas in i att acceptera läget. Att lära sig att ta det som det kommer och att försöka att slappna av. Lättare sagt än gjort så klart, men i mitt fall så är det nog bara välbehövligt.
KRAM!