Läste ett blogginlägg på Katrin Zytomierskas blogg om Anders Bagge och det här med att det är tabu att prata om att det är svårt att få barn. Att det är fult och skamligt att inte få barn. Så här skriver hon bland annat:
"Folk erkänner inte sitt problem utan dealar med det innanför stängda dörrar i sin ensamhet. Resten av dygnet spelar de teater och låtsas att allt är så himla bra och att tiden för barn inte är kommen och att de satsar på karriären osv. Men den är ju inte så lätt att vara ärlig såklart för då hängs man omedelbart ut och så ska alla tycka synd om en. Jag vet inte vad som är värst faktiskt att tiga om sin sorg eller att tyckas synd om av alla i sin omgivning."
Först: värst är att vara ofrivilligt barnlös i den här diskussionen.
Jag tycker att det är bra att folk vill prata om ofrivillig barnlöshet men det blir alltid så lösryckta kommentarer som baseras på okunskap.
Vi som är ofrivilligt barnlösa erkänner problemet. Vi har inget val nämligen. Men anledningen till att vi vill hålla det privat och "spelar teater" handlar inte om att erkänna problemet. Det handlar om privatliv. Jag tycker det är trevligare om folk tycker synd om mig än att vi ständigt ska få försvara våra livsval kring IVF, äggdonationer och adoption. Det tycks nämligen väldigt mycket kring våra val när vi vill lösa våra problem. Det är DET som gör att många väljer att vara mer anonyma än de vill vara.
Att vara ofrivilligt barnlös är så otroligt tungt och jobbigt rent psykiskt ibland, så för en del är det nästintill omöjligt att hantera eventuella frågor från utomstående. Ofta blir det prat och diskussioner om etik kring IVF:er och andra behandlingar när allt det här handlar om är, för vår del, att få leva det liv vi vill. Därför blir det för mycket att handskas med för oss ibland helt enkelt. Så vår tystnad och vår "teater" handlar ofta om att skydda oss själva för att orka.
Men självklart skulle det vara fantastiskt om det gick att prata om sina problem med vem som helst och få lite förståelse tillbaka. Det skulle faktiskt underlätta en hel del. Och det gläder mig att Katrin faktiskt pratar om att det är synd om oss (även om det kanske inte är så kul att det är så, men hellre det än att vi är läbbiga liksom...) och inte, som så många andra, ifrågasätter vad vi gör för att få barn.
Kanske kan Anders Bagge vara en del av hjälpen till att vi "kommer ut"?
Kram
Ibland går det upp och ibland går det ner
5 dagar sedan
Jag, personligen, har inte klarat av att vara öppen med min barnlöshet, för jag känner en sådan djup skam över den! Jag orkar och vill inte vara den onormala, misslyckade, avvikande.
SvaraRaderaJag önskar att jag förmått vara mer öppen under vår kamp, för jag tror att jag hade fått mer stöd då, och mindre korkade kommentarer.
Även nu efteråt (för vi fick vårt älskade barn till sist) har jag svårt att berätta, jag vill helst glömma de svarta åren. Fast ibland berättar jag för nån, och det känns skönt! Dock har jag aldrig varit med om att behöva försvara behandlingsval mm, men det är kanske för att jag endast gjort IVF, inte ÄD.
Jag står fast vid att jag tror att denna skamkänsla, defektstämpeln man får om man inte funkar som man ska, är skälet till att så många kämpar i det tysta, och dessutom för att man ska slippa andras förväntningar på ett lyckat behandlingsresultat. Det räcker med ens egen berg och dalbana av hopp och förtvivlan.
Dessutom, den värsta känslan av alla, känslan av när nån tänker: "vilken tur att det inte är jag". Så jag håller med Katrin Z i det citat du visar här ovan. Ska tillstå att jag inte läst hennes inlägg i sin helhet, ska göra det nu.
Fy, så tråkigt att du känner så! Och självklart förstår jag att man kan känna en skamkänsla också!
SvaraRaderaJag skulle nog ha varit lite tydligare där när jag skrev.
Allt är ju väldigt individuellt så klart.
Den värsta känslan jag har haft är den när jag ända in i mitt hjärta kände att vi aldrig kommer att få barn. Att hela världen rämnade och jag inte kunde hålla i mig i något. Hela mitt liv förlorade sin mening inom 5 minuter.
Min gissning är att vi alla förmodligen genomgår olika faser beroende på situation i barnlösheten. När IVF:er inte fungerade på oss fanns bara ÄD kvar. Därför blev det så väldigt mer definitivt för vår del när behandlingen inte fungerade först.
Jag håller med Katrin till viss del, jag med. För visst är det bättre att berätta och prata om det så att det blir mer vanligt i vardagen. Men samtidigt så vill jag att omvärlden ska förstå att det inte alltid är så lätt att berätta. Kanske på grund av skamkänslor, men också för att det är just så otroligt jobbigt rent psykiskt överhuvudtaget (precis som du skriver; förväntningarna och den där berg- och dalbanan).
Jag har tur som slipper hamna i så många etiska diskussioner eftersom jag varit väldigt selektiv när jag berättat för folk. Jag vet många som tycker att det är äckligt med ED eller ÄD t.ex.. Sånt blir jag galen på.
Och när det skrivs i media om IVF:er så kommenteras det hej vilt i kommentarsfälten (som man egentligen inte ska läsa...) om att det inte är "naturligt" med IVF:er och att man ska adoptera istället.
Det brukar jag ofta bli sur på och jag har skrivit om det många gånger här på bloggen.
Så visst tycker jag att Katrin har rätt, men att folk tycker synd om oss ska vi inte behöva skämmas för. För just det gör ju att skamkänslan aldrig försvinner. Att folk tycker synd om oss (till en viss gräns!) är i alla fall ett bevis på att de har empati och till viss del kan förstå vår situation. Det tycker jag i alla fall är bättre än de som tycker att vi ska adoptera istället. Huga.
Själv vill jag ju bli mindre och mindre anonym och jag får se hur långt jag törs gå. För när Mini har kommit så handlar det ju inte bara om mig längre utan då måste jag ta hänsyn till Mini också. Så jag måste tänka över det där känns det som. Men jag VILL i alla fall prata mer om det och "normalisera" ofrivillig barnlöshet. Det är faktiskt ganska vanligt.
Ca 15% av befolkningen är ofrivilligt barnlösa och får kämpa för att få barn. Så jag lovar, du är inte ensam och jag hoppas att du inte ser dig som alltför avvikande heller. :o)
Och tusen tack för att du delade med dig!
Många kramar