Att berätta och ljuga (men bara lite)

Jag jobbar hemifrån idag också. Jag känner mig bara så otroligt trött, utmattad och uttråkad. Allt är blä. Vad det beror på vet jag inte riktigt men det är nog en kombination av hormoner, skräpväder och någon höstbacill som lurar. Jag nyser väldigt mycket nämligen. Fina M borde ta tag i den där dammsugningen... (hint, hint till dig M).
Jag har inga möten inplanerade idag så jag kan sitta här och fnula på jobbdatorn i lugn och ro. Så jag gör så.

Ikväll ska jag träffa en kollega och en ex-kollega på after work i stan. Det är två lugna och otroligt trevliga tjejer så det ser jag fram emot. Och stället vi ska till har bra musik (för Minis skull tänkte jag).
Ex-kollegan vet inte att jag är gravid och jag är lite nervös för att berätta för henne. Anledningen är att hon är 40 år och inte har några barn. Hennes sambo har däremot barn sedan ett tidigare förhållande.
Av erfarenhet så vet jag ju hur känsligt det kan vara att få reda på att någon är gravid. Det kan slå ganska hårt och det är svårt att dölja om man blir besviken. Men jag måste berätta och det är nu eller aldrig. Hon ska ha fest i oktober och då kan jag ju inte bara dyka upp med magen i vädret. Det vore ännu dummare när jag vet att det kan vara ett känsligt ämne.
Jo, jag vet, man ska väl tänka en del på sig själv och självklart ska jag inte behöva "smyga" med att jag är gravid. Men det är som en drog. En gång ofrivilligt barnlös, alltid ofrivilligt barnlös, liksom... Det går inte att inte tänka på andra då. Inte för mig.
Hur som helst, visar hon minsta tecken på att det är jobbigt så tänker jag berätta för dem hur det ligger till. Den andra tjejen, min nuvarande kollega, har antytt att hon fått kämpa för sin enda son en hel del. Därför känner jag mig bekväm att berätta för dem båda två. Om det behövs.
Det som kommer att kännas konstigt i så fall är att jag ljugit. För de som vet på jobbet tror att vi bara haft en "sån himlans tur". För så kan man säga till de flesta. Ingen som inte varit där själv eller visat ett genuint intresse (som t.ex. trebarnsmamman Mallan som läser här) vet att det inte finns "tur" med att bli gravid om man inte lyckats tidigare. Det är ett idogt kämpande. Sen kan man ha turen att bli gravid den vanliga vägen ändå, men det är ändå ett idogt kämpande.
Men lögnerna har varit av ren överlevnadskaraktär för att skydda mig och min lilla familj. Alla behöver faktiskt inte få reda på hur Mini blivit till. Jag menar, hur många vet exakt hur de egentligen blev till? Och hur intressant är det för andra att veta? Usch, jag vill då inte veta hur andras barn exakt blev till.
Så jag får väl be om ursäkt till de jag ljugit för. Hittar de hit till bloggen och förstår att det är jag som skriver så hoppas jag på deras förståelse ännu mer. De var för min, Fina M:s och Mini:s skull.

Vi får se hur det blir ikväll. Om jag berättar om ÄD:n eller inte. Och så ska jag stå och smygdansa lite med Mini. Tjohoo!

Kram