Boken vi fick på förlossningsföreläsningen förra veckan, "att möta förlossningssmärtan" av Gudrun Abascal, är helt ok än så länge. Varken bu eller bä känns det som.
Det var några rader om att kvinnor väljer mer kring att få barn numer (fördomen kring karriär blabla), vilket var ett otroligt störande resonemang men jag struntade i det, och sen några rader (typ 2-3 stycken ) om ofrivillig barnlöshet på sidan 37 som mest handlade om kontroll vilket störde mig lite, men hon kanske har rätt. Att vi vill ha lite mer kontroll på födandet?
Själv känner jag inte så men efter allt kämpande så vill man ju att allt ska gå bra hela vägen.
Men det handlar nog inte om rädsla för att mista själva kontrollen. Snarare en vetskap om att man är framme vid " le grand finale" och efter år av oro och nojja så vore det konstigt om man inte oroade sig och blev lite rädd då också. Men rädsla av förlorad kontroll känner jag att jag inte kan likställa mig med. Det är det sista en ofrivilligt barnlös har ändå. Kontroll. Den tappade jag för länge sen serru, Tant Gudrun. Hehe.
Men boken är helt ok, som sagt! Intressant att läsa lite varierande tankegångar som tas upp.
Ska jag känna någon rädsla inför förlossningen så är det faktiskt det där med att spricka och bli ihopsydd efteråt. Jag vill inte bli sydd där nere. Och inte spricka heller. Det som är läbbigt med det är att jag inte vill förlora känseln (alltså, för en längre tid framåt) där nervtrådar går av. Men smärtan är jag inte rädd för. Helpuckat. Jag vet. Nervtrådar som går sönder. Men jag blundar bort den tanken för jag kan inte göra något åt det i alla fall. Det får bli som det blir. Minut för minut. Timme för timme. Jag får ta det som det kommer helt enkelt. Mini är värd allt. Något annat går ju faktiskt inte känns det som.
Jo, förresten, det finns en länk i boken till Månpockets sida där avslappningsövningar som hör till boken finns. De ska jag testa att göra och se om jag lär mig något. Att kunna slappna av är alltid bra så det ska jag träna på.
Och så ska jag kika på var jag kan hitta ett nytt och lite högre spjälskydd.
Det är mycket med det jordiska nu...
Kram
Ibland går det upp och ibland går det ner
1 dag sedan
Det där med att spricka och bli ihopsydd efteråt var också min största skräck när jag skulle ha mitt första barn, smärtan var jag inte rädd för för den kunde jag inte föreställa mig. Och sprack gjorde jag och klippt blev jag och således också hopsydd efteråt. Klippningen och spricketilispricket var ju inget, men att bli sydd efteråt var inte sådär kul och jag höll på att sparka den stackars människan till änden av regnbågen. Jag ville bara vara ifred. Men det blir ju bra och går fort :-) Kram!
SvaraRaderaPrecis så tror jag att det är/blir! :o)
SvaraRaderaVilka lugnande ord faktiskt. Skönt att läsa. Nu känns det som att jag fått det bekräftat liksom.
Tack!
Kram
Håller med Mallan.
SvaraRaderaOch jag lovar - att tappa kontrollen fysiskt (som på en förlossning) är HELT annorlunda mot att tappa den "psykiskt".... Och avslappning är bra, för har man inte tränat det kan man inte slappna av mellan värkarna, då man bara har några minuter på sig! Jag var urdålig på det med 1an (som en fiolsträng hela tiden av både spänning och rädsla - kontrollfreak som jag är), bättre med 2an då min rädsla för tappad kontroll förbytts i fascination över hur kroppen jobbar - urkraften!
NU är jag (hör och häpna) även avundsjuk på att du får gå igenom en förlossning! Skulle gärna känna den oerhörda kraft kroppen har och hur häftigt det är att rida på dessa vågor och hänga på..... Kramis och hoppas att allt löser sig med svärmor
Massor av TACK! :o)
SvaraRaderaKramar!
Hej! Tips på 30 cm högt spjälsängsskydd: Lexington. Kostar visserligen 1200 kr nytt, men otrolig kvalite och tjockt. Jag köpte ett helvitt i Sollentuna Centrums Lexingtonbutik. De helvita håller på att utgå, men där finns några ex kvar. Lycka till! Med vänlig hälsning, Lisa M
SvaraRaderaWow! Tack för tipset!
SvaraRaderaKram