Kroppen i bild

Ännu en flyttdag men den kör Fina M själv. Jag körde hem vår kära bärhjälp, och därmed även mig själv, igår.
Så jag får köra med glada hejarop telefonledes istället. Tack och lov är det inga tunga saker kvar att flytta. Och det som är tungt och som är kvar ska slängas.
Nu ska nya stället fixas fint och beboeligt och så fortsätter slängandet på det gamla stället. Det är inte lite jobb det, i och för sig... Och så blir det flytt på måndag och jag lider med Fina M som måste genomgå det själv. Inte så kul men ett måste.

Tillbaka till mig och Mini, nu'rå. Ok.
Jag har noterat de senaste dagarna att jag får lite "mini-mensvärk" då och då. Förvärkar sa barnmorskan. Väldigt lindriga enligt mig. Spännande är det i alla fall för de bidrar till att det inte känns så långt kvar. Tjohoo! Och ska jag vara helt ärlig så gör de också att det känns som att jag vill göra nummer två. Den känslan är obeskrivlig när man haft så mycket krångel med magen som jag, hahahahaa!
Mini sprattlar mest på morgon och kväll och så på natten. De gånger jag vaknar på natten, för jag gör inte det alltför ofta längre, så buffar hon runt som sjutton.
Inatt vaknade jag klockan 2 och somnade igen kl 5. Men det berodde inte på Mini utan mest på att Fina M inte låg bredvid. Saknad... Det blir så tomt när han inte är hemma.

Igår hann vi ta två magbilder innan vi åkte och nu har magen vuxit en del i alla fall.
Jag ville också ha med en när man ser hela mig. Ett litet minne på hur kroppen förändras och på hur underklädesmodet inte alls påverkar mig. Stödstrumpor och sportbehå och inget som matchar, schnyggt. Midjan är bortblåst, magen stor, ridbyxlåren har tagit grepp om mina lår och benmusklerna har saggat ihop ner över knäna.
Om jag gnäller? Nej, absolut inte faktiskt! Det är mer konstateranden och jag ser det som en utmaning att ens försöka få tillbaka delar av min gamla kropp. Jag lär nog bli stamkund hos Olga, hahahahaa!
Mest av allt ser jag det som att Mini redan nu är med och påverkar mig och mitt liv (och Fina M:s också, så klart). Det är kul att se förändringarna och veta att det är min kropp som anpassar sig för Minis skull. För jag känner fler förändringar än vad jag ser. Och ett par ridbyxlår struntar jag fullständigt i. De kan jag vila Mini på när jag värmer välling. Typ.
Helst av allt vill jag bara ha tillbaka min kropp för mig själv och få se och ha Mini utanför magen istället. Det längtar jag efter mest.
Men håll med om att mitt underklädesmode är helt fantastiskt! Och bekvämt (när inte fötterna är för varma för då åker strumporna raskt av). No mercy, liksom.

Se mag-/modebilderna HÄR om du är nyfiken.

Idag ska det fnulas här hemma. (fnula = fixa, dona, greja). Och längta efter Fina M.

KRAM